Den sista vargen

Lázló Krasznahorkai, född 1954 i Ungern, har under flera år tilldelats priser, bland annat Man Booker International Prize 2015. 2025 tilldelas han Nobelpriset i litteratur med motiveringen: "för hans visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter". Lázló Krasznahorkai beskrivs ibland som en vittberest surrealist, med en stark motvilja mot att sätta punkt. Just hans texthantering tycks väcka stor beundran hos vissa, medan andra anser att läsningen blir ansträngande utan att det ger så mycket extra.  

Novellsamlingen Den sista vargen består av tre delar som delvis hör ihop, delvis inte alls passar ihop. I den första delen – "Den sista vargen" – berättar en före detta filosofiprofessor och författare om ett äventyr i Spanien för en bartender. Första punkten i texten sätts efter c:a 70 sidor, texten innan består av en monolog med massor av utvikningar och ungefär en miljon kommatecken. Sammantaget är första novellen således svårläst och frustrerande, samtidigt som jag mot slutet får en känsla av att kanske något intressant och värdefullt ligger gömt i textmassan. Men var?

Andra delen/novellen, ”Herman, jägmästaren”, är helt annorlunda läsning. Den handlar om jägmästaren Herman, vars uppdrag det är att döda alla vargar i området. Handlingen utspelar sig i skogen, i en miljö där jag omedelbart känner mig mer hemma. Jag bor i Värmland och kan lova att här är diskussionerna hetsiga kring frågan om vi ska "tillåta" varg att finnas i närheten. Herman är inledningsvis mycket nitisk i att slutföra sitt uppdrag, men efter ett tag börjar han ifrågasätta hela projektet. I det här avsnittet gestaltar författaren jägarens kluvenhet inför uppdraget och känslomässiga reaktioner på ett mästerligt sätt. Jag finner mig själv sitta och fundera över den oerhörda smärta det måste innebära att utplåna en hel djurart, dessutom en art som det finns många mytiska föreställningar om. Kan man fatta beslut om eller genomföra ett sådant uppdrag utan att drabbas av storhetsvansinne? Eller falla ner i djupaste mörker? Den här novellen är sammantaget både känslomässigt och tankemässigt engagerande och lysande i sitt sätt att driva handlingen mot ett oundvikligt slut.

I den sista novellen om Herman – ”Slutet för ett hantverk” – får läsaren återigen följa handlingen, som den här gången upplevs av ett gäng sexlystna militärer. I den här versionen har Herman utvecklats till en människojägare, som sätter ut grymma fäller för att fånga byns invånare i. Trots försök att förstå mig på den här versionen, kan jag inte tycka annat än att den är onödig. 

Sammantaget innehåller Den sista vargen tre löst sammanhållna berättelser/noveller av mycket olika karaktär och, i mitt tycke, olika kvalitet. Första novellen är svårbegriplig p g a dess brist på skiljetecken, andra delen är mästerlig, tredje delen är onödig. Jag uppfattar boken som helhet som mycket mörk, tung och smärtsam i sin gestaltning av mänsklighetens galenskap och förstörelselusta. Andra har beskrivit Den sista vargen som rolig, det begriper jag faktiskt inte alls. 

DEN SISTA VARGEN
Författare: Lázló Krasznahorkai
Förlag: Norstedts (2020)
Översättare: Daniel Gustafsson

Tisdagstrion - blått omslag

 

Återigen är det dags för Tisdagstrion; den här veckan är temat blått omslag. Jag hittade tre svenska, blå, fantastiska romaner!  

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru är en mardrömslik dystopi om vad som händer i framtidens Sverige, i en framtid när rasisterna vunnit och samhället är våldsamt fascistiskt. Oerhört skrämmande! Det är lätt att känna igen verkliga händelser och personer som inspirerat författaren, samtidigt som berättelsen verkligen är unik. Tidsperspektivet är minst sagt komplext och man måste som läsare vara alert under hela läsningen.

Kapten Nemos bibliotek av P O Enquist handlar om två pojkar som blandas samman på BB och vid 6 års ålder byter tillbaks till "rätt" familjer. Smärtan och är outhärdlig, boken skildrar svek, galenskap och utsatthet och fångar läsaren i ett plågsamt skruvstäd. Jag har lyssnat på en författaruppläsning och det var en fantastisk, men krävande upplevelse. Den här boken tror jag helst ska läsas med ögonen eftersom varje mening innehåller olika vändningar som lätt missas vid lyssning. 

Tiden är inte än av Elin Boardy utspelar sig i digerdödens Europa i mitten av 1300-talet och gestaltar människans identitet i relation till omvälvande förluster. Det är en roman som kräver en tålmodig, engagerad läsare, men som ger desto mer tillbaka. Boardy skriver som vanligt en fin, lågmäld prosa med lyriska inslag. Berättelsen vecklar ut sig under läsningen, inte förrän mot slutet kan man se sammanhangen. Historien berättas av en allvetande berättare, som även knyter an till kommande framtida händelser och visar hur allt går igen. Detta gör att en roman som handlar om medeltidens farsoter och jakt på syndabockar känns obehagligt aktuell.

De nominerade är ...

 

De nominerade till årets svenska skönlitterära bok: 

En inre angelägenhet av Kristian Fredén

Tomhet och ömhet av Isabella Nilsson

Artens överlevnad av Lydia Sandgren

Ett år av apokalyptiskt tänkande av Linda Spåman

Liken vi begravde av Lina Wolff

Våran pojke av Mikael Yvesand

Jag gissade på två och måste säga att jag är oerhört förvånad över att inte De heligas stad av Steve Sem-Sandberg finns med bland de nominerade. Däremot är jag mkt nöjd med att Liken vi begravde av Lina Wolff nominerades, älskade ju hennes roman. 

De andra har jag inte läst, men flera av dem hamnar definitivt på läslistan. 

Veckans kulturfråga v.42 2025

Linda är på festhumör och vill att vi ska berätta om kalas i Kulturfrågan v 42. 

Festernas fest är ju ändå Bilbos 111-årskalas, och tack vara några busiga hobbitar blev fyrverkerierna till och med lite mer spektakulära än Gandalf planerat. Till skillnad från Linda älskar jag både böckerna (av Tolkien) och filmerna, och allra mest den inledande handlingen i Shire.

I det antika Rom firades en mycket speciell fest för att ära åkerbrukets Gud - Saturnus. Under saturnalierna rådde inga klasskillnader och husbondfolket passade upp på sina slavar. De här festligheterna skildrar Vibeke Olsson i sin serie om slavinnan Callistrate och hennes ättlingar.

Jag skulle oerhört gärna velat vara en gäst på Mrs Dalloways (Virginia Woolf) fest, som hon förbereder under dagen, som skildras i romanen med hennes namn. Under festen dyker Clarissas ungdomskärlek upp efter att ha tillbringat många år i Indien. 

Om jag fick nominera ...

Jag är rätt dålig på att läsa nyutgivna böcker och har därför alltid svårt att gissa vilka böcker som kan tänkas bli nominerade till Augustpriset i skönlitteratur. Eftersom jag p g a sjukdom läst ganska lite de senaste åren har jag nu kanske mindre koll än någonsin. Detta hindrar ju inte att jag ändå vill vara med och tycka/hoppas. Jag tror att åtminstone något av mina två förslag borde finnas med bland de nominerade, samtidigt som jag inte tar med böcker som jag inte har lust att läsa. Och ja, det finns några nya romaner som många nog ser som Augustkandidater, även om inte jag gör det. Ibland kan jag vara rätt envis med att inte gilla författarskap ...

Jag har precis börjat läsa De heligas stad av Steve Sem-Sandberg och har bestämt att detta är en bok jag ska ge gott om tid och läsa med eftertanke. Romanen utspelar sig i staden Münster där en av reformationens blodigaste konflikter äger rum. Det jag hittills läst är makalöst bra i ett skoningslöst mörker.

Jag har läst och definitivt hyllat Liken vi begravde av Lina Wolff. Med ett enormt driv i handlingen har Wolff skapat en berättelse fylld av drastisk humor och halsbrytande action med en resonans av djupaste förtvivlan. Liken vi begravde kan både beskrivas som absurd och komisk, och lyhörd och hoppfull. Sanslöst bra litteratur.