fredag 3 oktober 2025
Läsning pågår - Ligan
torsdag 2 oktober 2025
Inlöp och signeringar
Jodå, jag köpte så klart en del böcker på Bokmässan, även om jag försökte begränsa mig så gott jag kunde.
onsdag 1 oktober 2025
Liken vi begravde
Efter att ha lyssnat på författaren vid ett par tillfällen på Bokmässan var jag medveten om att Liken vi begravde bygger på en djupt tragisk, skrämmande händelse - mordet på flickan Helen i författarens hemstad. Så jag närmade mig boken med viss vaksamhet, beredd på att läsupplevelsen skulle bli tung och påfrestande. Den här gången hade jag helt fel. Trots en handling som är minst sagt makaber och tragisk bär språket läsaren som på en yster våg där vattnet glatt skvätter och solen glittrar i dess droppar.
Handlingen berättas av tonårstjejen Jolly som, tillsammans med systern Peggy, bor hos fostermor och fosterfar på en skruttig gård fylld av bilskrot utanför Hörby, i ett samhälle fyllt av ”pervon, pedofiler och ålahuven”. I trakten sker det fruktansvärda att ett par tvillingflickor rövas bort och återfinns döda med tydliga skador av tortyr och sexuella övergrepp. Detta kommer att påverka invånarna för all framtid. Peggys fosterfar var dock redan sedan tidigare ett svin, han bedrar sin fru och plågar djur. Fostermor är inledningsvis tuktad och passiv, men förändras till oigenkännlighet efter att fosterfar kört ihjäl sig. När fostermor blivit av med sitt kräk till make skaffar hon sig en älskarinna, som flyttar in på gården. Dessutom utökas familjen med två chilenska flyktingar, två män som efter en nedstigning i helvetet råkat hamna i Skåne. Fostermor förändras och blir en slags hämnande ängel, som ger sig efter de pedofiler och våldtäktsmän hon kommer åt. Det blir några lik att begrava på gården. Och över allt svävar anden efter den olycksaliga, självmördade författarinnan.
Med ett enormt driv i handlingen har Wolff skapat en berättelse fylld av drastisk humor och halsbrytande action med en resonans av djupaste förtvivlan. Liken vi begravde kan både beskrivas som absurd och komisk, och lyhörd och hoppfull. Hur författaren lyckas med detta övergår min förmåga att förstå och beskriva, jag kan bara sammanfatta genom att säga att den är romanen är sanslöst bra litteratur.
LIKEN VI BEGRAVDE
Författare: Lina Wolff
Förlag: Albert Bonniers (2025)
Inläsare: Sissela Benn
tisdag 30 september 2025
Söndag på Bokmässan
På Bokmässans söndagar brukar jag handla lite och i år hade jag bara precis hunnit in på mässgolvet när jag hittade en ljuvlig bok i Svenska Akademiens monter. Så liten att den nästan får plats i handflatan, med ett innehåll djupare än havet. Inte kunde jag motstå denna vackra bok, Mellan förtvivlan och förtvivlans mod, som rymmer alla texter från Kristina Lugns framträdanden i Akademiens regi.
Dagens första seminarium hade den fantastiska titeln Kvinnorna som banade vägen under 1900-talet. Deltog gjorde författarna Fatima Bremmer, Malin Haawind och Anna-Lena Lodenius, i samtal med Anna Lindman. Alla författarna är aktuella med böcker jag har eller vill läsa. Malin Haawind tilldelades priset Årets bok 2025 för sin roman Den som följer en stjärna vänder inte om, en underbar berättelse om Malin Blomsterberg, hushållerska hos Ellen Key. Fatima Bremmers bok Ligan, om en grupp kvinnor i Stockholm, ligger i min kö på Storytel. Anna-Lena Lodenius har skrivit en biografi om Ria Wägner, Fru Television, som också lockar.
![]() |
måndag 29 september 2025
Lördag på Bokmässan
Inför Bokmässan hade jag läst program och kollat utgivningen hos förlag och rätt otippat fastnat för boliviansk scifi-skräck. Det låter ju inte alls som min stil. Men när en författare beskrivs som:
"ett av den latinamerikanska samtida litteraturens stora löften. Hennes novellkonst blandar realism med magisk realism, skräck, science-fiction och absurdism, och har ofta lästs som del av den våg av "andinsk gotik" som på senare år har gett sig tillkänna framförallt bland en yngre generation kvinnliga författare"kan man väl inte bli annat än nyfiken. Jag gick således på ett mycket spännande seminarium där ovan nämnda Liliana Colanzi samtalade med Lina Wolff och det slutade med att jag köpte och fick Colanzis Ni lyser i mörkret signerad. Dags att läsa lite utanför bekvämlighetszonen.
För övrigt var lördagen Chimamanda Ngozi Adichies dag! Efter en dryg timmes köande och en halvtimmes väntan äntrade hon äntligen scenen. Adichie är verkligen litteraturens stora rockstjärna, t o m med i hastigt införskaffad klänning (hennes bagage försvann på vägen till Göteborg). Hon fick sitt hederspris - Sjöjungfrun - av Bokmässans programchef Oskar Ekström och samtalade därefter på scenen med författaren Agri Ismaïl. Hoppas att detta samtal spelades in och kan ses i efterhand, jag vill gärna se det igen!









