En liten berättelse om att sakna en hund

 

En liten berättelse om att sakna en hund, skriven av min kollega och vän Nathalie Hult, är en helt underbar, sårig, innerlig berättelse om den ovillkorliga kärleken mellan en människa och en hund. Boken innehåller egentligen allt, Nathalie berättar inledningsvis mycket öppet om en svår barndom med utsatthet och utagerande. Vidare delar hon sina tankar om livet som människa och psykolog på ett utlämnande, och för en del säkert utmanande, sätt. Det krävs mod att skriva så personligt och ärligt om det som verkligen är viktigt och det är härligt att läsa en text som totalt saknar prestige och tillgjordhet.

Och så kärleken till Loppan, denna ljuvliga hund som kommer in i Nathalies liv i precis rätt tid, någon att "älska förbehållslöst och bottenlöst". Kärleken är omedelbar, Loppan erbjuder en samhörighet bortom orden och en möjlighet till lek även när livet i övrigt utmanar. När det oundvikliga till slut sker är sorgen och förlusten ofattbar. Men även bottenlös sorg och förtvivlan kan medföra att sår läks, att man går vidare i livet starkare och helare.

Sammantaget är En liten berättelse om att sakna en hund en bok som, med djup och äkthet, gestaltar oändlig kärlek, djup samhörighet och ofantlig saknad. 

Tisdagstrion: Judendom

Dags för Tisdagstrion; den här veckan är temat judendom utifrån att idag firas judiskt nyår - Rosh Hashana.  

En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz är en storslagen självbiografisk roman, som skildrar det judiska folkets historia, landet Israels grundande och en stor författares barndom och uppväxt. I brytpunkten mellan landets våldsamma födelse och moderns tragiska självmord står en liten grabb och observerar och försöker förstå. Efter moderns död nämns aldrig hennes namn igen, barnet lämnas ensamt att försöka hantera känslor och frågor. En helt fantastisk läsupplevelse om en familj, ett folk och en nation under omvälvning. (Fel bok hamnade på bild ;)

Kvinnan i Jerusalem av Abraham B. Yehoshua är en humoristisk, absurd historia med många bottnar. På ett djupare plan skildrar den mänsklig identitet och staten Israels identitet. På ytan är den en thrillerliknande berättelse av sträckläsningstyp, som handlar om en kvinna som dör i ett självmordsattentat och försöken att identifiera henne. Tempot är högt, språket är enkelt och opretentiöst. Det är en historia som engagerar och roar, trots att dess inledning är så tragisk.

Nelly Sachs föddes 10 december 1891 (notera datumet) i Tyskland. Hon var av judiskt ursprung och hennes tidiga verk brändes på bål under det tidiga 30-talet. Sachs lyckades undkomma krigets Berlin i ett flygplan till Sverige 1940. Hennes författarskap kom att präglas av detta byte av hem och språk. Likt andra författare som förlorat sitt språk och sitt ursprung tycks Sachs ha funnit ett slags hem i sitt språk, i ett mycket unikt sätt att uttrycka sig. 1966 tilldelades hon Nobelpriset med motiveringen ”för hennes framstående lyriska och dramatiska diktning, som med gripande styrka tolkar Israels öde”. 

I Den store anonyme har Aris Fioretos sammanställt tidigare opublicerade dikter, privata anteckningar, tal vid prisceremonier och lyrisk dramatik. I ett informativt och mycket intressant förord beskrivs en del teman i texterna som relateras till händelser i Sachs liv. Bland annat framkommer att Sachs upplevde en olycklig kärlekshistoria som ung samt att hon var med om något traumatiskt, som ledde till att hon förlorade talförmågan. Som läsare upplever jag att jag känslomässigt kastas hit och dit under läsningen, jag kan uppleva smärtan bakom en del ord och jag förundras över hur författaren sätter ihop orden till något betydelse-bärande. Men här finns också många referenser som går mig förbi och delar av texterna förblir ogripbara.

"Har inte tid att skriva - måste lida.

...

Beckomberga - dårhus - och ändå räddningen. Samlat lidande samlat uthärdat."

Bokmässan då och nu

Läser gamla inlägg på bloggen om Bokmässan och blir väldigt nostalgisk. Så många fantastiska författare jag sett/lyssnat på, exempelvis Herta Müller, Siri Hustvedt, Nawal el Saadawi och Arundhati Roy. Minns också ett underbart samtal mellan Sven Wollter och Vibeke Olsson som var överens om mer än de kanske visste om. Ett möte och privat samtal med just Vibeke Olsson är mitt favoritminne.

Alla bokbloggare som var med och var ambassadören för Bokmässan 2011 minns det säkert som en underbar upplevelse! Så fantastiskt roligt vi hade, så mycket vi fick vara med om och så spännande det var att få besöka lokaler och ta del av all planering bakom detta mastodontprojekt. Bland annat kunde man få provsitta en stol självaste Dario Fo suttit på ;D

De första åren kom jag hem med enorma mängder nya böcker, mestadels recex, och allsköns prylar jag shoppat. Under senare år har jag varit mer återhållsam med båda, men ibland kan jag inte motstå chansen att få en bok signerad. Jag erkänner att jag är barnsligt förtjust i signeringar.

I år 2025 ska jag äntligen på Bokmässan igen. P g a sjukdom har jag inte kunnat åka de senaste två åren så jag känner att jag har mkt att ta igen. Det stora dragplåstret för mig är så klart Chimamanda Ngozi Adichie, som på plats kommer att tilldelas Bokmässans litterära pris, Sjöjungfrun. Det ser jag fram emot så oerhört mkt, missade henne på Stockholm Literature 2013, vilket grämt mig ända sedan dess.

Läser också mina gamla tips och ser att åren går. Nu behövs inte längre kontanter och tyvärr byter inte bokbloggarna längre några visitkort. Såvitt jag vet, i alla fall. Det man dock behöver är bekväma skor, kläder i lager på lager (varmt på mässgolvet, kallt i en del seminarielokaler), en vattenflaska och en rejäl väska att bära allt i. 

Hoppas vi ses på Bokmässan i år!  

En ny Stjärnans ögonblick

Äntligen har Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector kommit ut i en ny utgåva och titta på otroligt snygg den är! Jag läste den här boken 2008, begrep inte särskilt mycket, men älskade den. Nu är det dags för en omläsning för att se om jag förstår mer nu. Det är inte säkert ... Nedan följer mina tankar och upplevelser från 2008, nu med ny länk till kunnig bloggare/kritiker.

Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector handlar om den fattiga, unga kvinnan Macabéa, som lever ett intetsägande, torftigt liv i Rio de Janeiro. Efter ett tafatt förhållande, som avslutas med att hon blir övergiven, beslutar hon sig för att besöka en spådam. Denna förutser en strålande framtid. Stjärnans ögonblick handlar också om hur bokens jag, berättaren och författaren Rodrigo S.M., försiktigt närmar sig sina föreställningar om Macabéa och ger henne gestalt.

Lispectors berättarstil kräver naturligtvis sin beskrivning, men tyvärr saknar jag det litterära språk som krävs för att göra författaren rättvisa. I bokens efterord kan man läsa:

"Om man kortfattat ska försöka karaktärisera Lispectors författarskap kan man säga att det präglas av ett existentiellt sökande och ett skapande av en subjektivitet. Här finns en stark känsla för själsliga svängningar och nyanser och en stilistisk originalitet och skönhet förenad med precision, ironi och meningsfulla tvetydigheter -."

Då jag själv ska försöka beskriva Lispectors stil får jag lov att ta till liknelser. Berättelsen är som en hel symfoni, där alla instrument deltar, improviserar vilt och trängs med varandra. Berättelsen är som en regnbåge; den innehåller alla de nyanser man kan urskilja och den präglas av både mjuka övergångar och skarpa kontraster. Berättelsen är som en fotbollsmatch, spelad i halsbrytande fart och innehållande oändligt vackra dribblingar.

Under läsandet kastas jag mellan olika perspektiv och till slut står jag där lite förbryllad och undrar vem jag är. Är jag författaren? Är jag berättelsens jag? Är jag berättelsens huvudperson? Eller, är jag enbart en utomstående läsare? Genom sitt sätt att skriva får Lispector mig att emellanåt tro att det kanske är jag som skapar berättelsen. Mycket fascinerande. Och när jag väl börjar förstå att jag är läsaren, inser jag att det begreppet inte heller täcker mina uppgifter. Jag är också bloggaren, som tänkt mig att säga något intressant, och möjligen klokt, om boken. Men, eftersom jag ohjälpligt trasslat in mig i funderingar kring vem jag är får ni här en länk till Bernur som skrivit både kloka och välformulerade analyser av Clarice Lispectors författarskap. Själv behöver jag mer tid att försöka acceptera min begränsade delaktighet i skapandet av Stjärnans ögonblick.

STJÄRNANS ÖGONBLICK
Författare: Clarice Lispector
Förlag Tranan (2025)
Översättare: Örjan Sjögren

Läsning pågår - Tänkarens testamente

  

Av Jessica Schiefauer har jag tidigare läst två ungdomsböcker Pojkarna och När hundarna kommer. I Pojkarna experimenterar några unga flickor med sin könsidentitet, vilket leder till stora konflikter och långtgående konsekvenser. I När hundarna kommer skildras våld, besatthet och känslomässig turbulens på ett omskakande sätt. Båda böckerna är fantastiskt bra, de väcker starka känslor och är rätt "jobbiga" att läsa p g a detta. Båda böckerna tilldelades Augustpriset 2011 och 2015!

Bärarna är författarens första "vuxenbok" och den handlar om en post-pandemisk värld. För många år sedan härjade en smitta, vilket lett till att könen tvingas leva åtskilda. Kvinnorna styr och kallas i romanen bärare, eftersom de i sina livsäckar kan bära liv. Männen sitter i karantänläger och kallas för spridare. De fyller ingen funktion i samhället förutom att bidra med spermier. Då och då lyckas dock spridare fly från sina läger, vilket skapar en enorm skräck i samhället tills de nedkämpats. Spridarna ses som monster och roten till allt ont. Bärarna är en spännande och intressant skildring av ett samhälle där rädslan styr. 

Nu har jag precis börjat läsa/lyssna på Tänkarens testamente, en berättelse som verkar både spännande och unik. I boken får vi följa en tänkare som ifrågasätter allt (sitt eget tänkande också, eller?) även om det straffas med döden. Jag tror och hoppas att detta är en bok som passar mig.