Mina bokvänner

Har nu med ett leende på läpparna läst Mina bokvänner av Roberto Piumini och haft det mysigt tillsammans med kända och mindre kända bokkaraktärer. Boken innehåller fylliga och intressanta personbeskrivningar av inte mindre än 40 huvudpersoner, från Odysseus, via Elizabeth Bennett, till Harry Potter. Här får läsaren möta gamla klassiker som Gulliver, D'Artagnan, Oliver Twist, Pollyanna och Robin Hood. De manliga karaktärerna är i majoritet, men här finns också fina porträtt av t ex Anne Shirley, Ronja Rövardotter, Jane Eyre och Julia Capulet. 

Varje karaktär beskrivs på ett engagerande sätt: om Julia Capulet kan man bl a läsa:

"När man hör henne tala på det viset där hon står på balkongen skulle man kunna tänka att hon är en naiv flicka, som drabbad av sin första förälskelse inte kan skilja mellan verklighet och fantasi, men då misstar man sig. Bakom hennes ljuva och eleganta skönhet döljer sig en stark och beslutsam personlighet."

Förutom beskrivningen av huvudpersonerna berättas också en del om författarna och verken. Om Shakespeare kan man således läsa lite om ursprunget till verket Romeo och Julia, om annat han skrivit och lite om hans liv. 

Sammantaget är Mina bokvänner en mycket fin bok med nyanserade personporträtt och vackra, uttrycksfulla illustrationer i dämpade nyanser. 

MINA BOKVÄNNER
Författare: Roberto Piumini
Illustrationer: Elisa Paganelli
Översättare: Malin Emitslöf
Förlag: Opal (2023)

Black History Month - Medborgare #tbt

Jag vet inte hur många gula lappar jag har stoppat in i Medborgare - en amerikansk dikt av Claudia Rankine, en överraskningsbok från Albert Bonniers förlag. Jag hade ingen aning om vad det var för slags bok när jag började bläddra, men när jag ett par timmar senare la boken ifrån mig var jag helt matt av insikten om hur vit jag är. Jag vrider mig av obehag inför vetskapen att jag tillhör normen, dem med alla fördelarna, och känslan av att jag också är med och skapar ett rasistiskt samhälle, utan att ha en aning om det. Trots mina försök att agera anti-rasistiskt i alla lägen brister jag ibland i kunskap och förståelse. Därför är jag glad att den här boken råkade hamna i min väg.

Medborgare är en bok som inte är så lätt att beskriva, den rymmer poesi, korta berättelser och bilder. Texterna osar av både klart uttryckt och återhållen vrede, mest berörd och beklämd blir jag av alla episoder där mörkhyade är osynliga. Och då de svarta är synliga förväxlas de ofta med varandra, eller uppfattas som hotfulla. I värsta fall dödar man dem - av misstag. Hur kan man då vara en medborgare?

Texterna har ett du-tilltal som gör mig märkligt indragen i det som berättas, även om händelserna ligger långt från min vardag. Särskilt engagerande är för mig kapitlet om hur Serena Williams porträtteras och tilltalas i olika sammanhang.

Sammantaget är Medborgare en mycket angelägen ögonöppnare, skriven på ett spännande, nyskapande, utmanande sätt. Jag hoppas att den når många läsare.

MEDBORGARE - EN AMERIKANSK DIKT
Författare: Claudia Rankine
Översättare: Marie Silkeberg/Jenny Tunedal
Förlag: Panache/Albert Bonniers förlag (2017)

Veckans Kulturfråga V.7 2023

Vilken kultur inom temat kärlek tycker du extra mycket om? undrar Linda den här veckan.

Kärlek kan ju vara av många olika slag och beroende på media söker jag olika typer. När det gäller film är jag rätt svag för mer traditionella kärlekshistorier av typ Notting Hill och P&P, men när det gäller litteratur föredrar jag mer komplexa historier. 

Det finns ingen vackrare kärleksdikt än den om Anna Lek, "Nypenrosa", av Gustaf Fröding. Ur Räggler och paschaser från 1897.

Fin sôm nypenrosa står

tili, tili, når dä dagger

selverdrôp å blaa vagger

lent där môraväre går.

Int just lik e trägårsros

int så stôlt å mett i sola,

int så grann å stor i ola,

mer litt bly å mer te tros.

Tocken stog mi Anna Lek,

ljus i håre, rö i kläe,

"rosa stecker", sa di, näe,

Anna mi va utta svek.

Hennas tagg va lätt te se,

are roser, are flecker

gär sä lene, når di stecker,

Anna gjord sä allri te.

Harrgårsplan mä roser i

gjord mä itnô kälekshôga,

nypenrosa bål ve stôga

dä va rosa rosa mi.

När det gäller barnböcker är jag otroligt förtjust i Grodan och kärleken av Max Velthuijs, en alldeles bedårande kärlekshistoria om en grön groda, som blir kär i en vit anka. Andra har synpunkter på att de inte har samma färg, men det bryr sig inte grodan om. För lite äldre barn är favoriterna Johanna Lindbäcks böcker Lite ihop och Kanske ihop. En riktigt fin vuxenroman på temat kärlek är Kärlekens historia av Nicole Krauss. I den får vi följa kärlekens spår genom tid och rum, mellan kontinenter och in i döden. 

Älskar, älskar inte - Elin Wägner

Löftet och Aldrig så lite man inte är gift av Elin Wägner är en av novellixerna i asken Älskar, älskar inte. De andra klassiska författarna är Alfhild Agrell, Anne Charlotte Leffler och Victoria Benedictsson. Kärleken står i centrum i alla novellerna, men inte den ljuva, romantiska, utan den konfliktfyllda, smärtsamma. 

Elin Wägner 1882 - 1949 började tidigt skriva, hon medverkade i skoltidningen och vann som 17-åring pris för en novell. 1907 började hon skriva artiklar och följetonger i dags- och veckopress, bl a en serie om livet bland lågavlönade kvinnliga kontorister i Stockholm. Denna publicerades senare i romanform under namnet Norrtullsligan. Wägner skrev även artiklar och texter rörande aktuella sociala frågor, framför allt frågor om kvinnors situation, och hon engagerade sig i rörelsen för kvinnlig rösträtt. 1910 publicerades romanen Pennskaftet. I december 1919 var Wägner med och grundade Rädda Barnen. Några år senare flyttade hon till herrgården Fogelstad, där en grupp kvinnor tillsammans ägnade sig åt folkbildning. Hon skrev romaner och andra texter om pacifism, rösträtt och problemen med skogsskövling, mekanisering av jordbruket m m. 1944 blev Wägner invald i Svenska Akademien.

Novellen Löftet handlar om en man som på sin dödsbädd begär att hustrun aldrig ska gifta om sig. Hustrun har innan dess suttit vid hans sida och funderat över hur kärleken mellan makarna försvunnit i samband med mannens sjukdom. Hon vägrar att avge löftet och därmed ge upp sin frihet. Stämningen i novellen är uppskruvad, här ryms starka känslor av kärlek, svartsjuka och "ensamhetens fasa". På bara ett par sidor skapar författaren ett mycket engagerande ögonblick där allt står på spel.

Aldrig så lite man inte är gift handlar om en syster, vars bror har ett förhållande med en ung, obemedlad kvinna. Systern beslutar sig för att lära känna den unga kvinnan och se till att brodern gör rätt gentemot henne. Jämfört med dramatiken i novellen Löftet är detta en mer vardaglig historia om vikten att bli gift, särskilt för de fattiga flickorna. 

Båda novellerna skildrar konflikten mellan äktenskap och frihet i en tid då kampen för jämställdhet knappt påbörjats. Det här är angelägen och även underhållande läsning om en tid som inte är så långt borta som vi ibland vill göra gällande.

LÖFTET OCH ALDRIG SÅ LITE MAN INTE ÄR GIFT

Författare: Elin Wägner

Förlag Novellix (2023)

Andromeda

Jag har tidigare både läst och uppskattat Therese Bohmans romaner Den drunknade och Aftonland, men hennes senaste roman Andromeda håller en helt ny klass, tycker jag. Den här boken är så oerhört bra! Det retar mig verkligen att jag missade att köpa och få den signerad på Bokmässan.

Den unga kvinnliga huvudpersonen Sofie gör sin praktik på ett gammalt, ärevördigt förlag, Rydéns,  och tas där under den litteräre chefen Gunnars vingar. Gunnar lägger märke till Sofie när hon vågar sticka ut hakan angående litteratur hon inte tycker håller måttet. Gunnar startade som ung Andromeda, en särskild utgåva av kvalitetslitteratur. Han ser i Sofie en eventuell efterträdare som ansvarig för Andromeda. En ovanlig vänskap mellan två personer av olika kön, i olika ålder och med olika positioner utvecklar sig under deras samtal om vad litteratur egentligen är/borde vara. De har vissa saker gemensamt, de kommer båda från enklare förhållanden och har gjort/gör en klassresa. När det gäller litteratur har de båda obetingad kärlek till kvalitet och stora problem med populismens krafter och de "räknenissar" som får allt större inflytande. 

Romanens huvudpersoner turas om som berättare; den första delen består av Sofies perspektiv och den andra av Gunnars. Båda perspektiven omfattar deras tidigare historia och deras tid tillsammans. Utan att på något sätt slösa med orden, skapar författaren ömsinta porträtt av människor som berör mig. Relationen mellan Sofie och Gunnar gestaltas på ett ett finstämt och lyhört sätt, där finns en mycket subtil sexuell spänning, som alltid kontrolleras till förmån för vänskapen. Stämningen är nostalgisk i en melankolisk insikt om att allt snart kommer att vara förbi. Sammantaget är detta en helt underbar roman om vänskap, förgänglighet och litteraturens betydelse.

ANDROMEDA

Författare: Therese Bohman

Uppläsare: Ella Schartner och Krister Henriksson

Förlag: Norstedts (2022) Storytel