En smakebit ur Ixelles

Idag, liksom igår, blir det en sportfylld dag. Här hemma tittar vi på skidskytte, hockey och hästhoppning den här helgen. Tyvärr har jag inte möjlighet att titta på skidor annars hade jag tryckt in det också. Dottern skriver ett skolarbete om romantiken, det gör mig verkligen sugen på att börja plugga igen. Kanske snart dags att ta sig igenom den där B-kursen. 

Söndag betyder som vanligt att det är dags att hänga med på utmaningen "En smakebit på søndag", som administreras av Astrid Terese på bloggen Betraktninger. Många bokbloggare deltar och delar varje vecka ett avsnitt ur valfri bok. Utan spoilers, såklart! Det här är ett kul sätt att få tips. 

Den här veckan blir det ett citat ur en bok jag nyligen börjat läsa och inte riktigt kommit in i ännu, Ixelles av Johannes Anyuru. Berättelsen utspelar sig i framtiden och handlar om en ensamstående mamma och hennes pojke. Anyurus böcker är komplexa, men brukar ge lön för mödan, jag har höga förväntningar på den här Augustprisnominerade romanen.  

 

Hålet som farsan hade klippt i nätstängslet var kvar, efter alla år. Ett rostigt ärr bland vildblommorna. Mio skulle inte behöva bultsaxen - han kände ödets kraft. Han tog tag i stängslets öglor, ryckte så att revan vidgades. Ruth skakade på huvudet och fnittrade nervöst, men kröp igenom.

De kom ut på andra sidan, halvsprang i det kuperade landskapet. Ruth skyndade före, antagligen rädd för att nån skulle se dem från en passerande bil och ringa en av de där säkerhetsfirmorna. Sanden rasade under hennes fötter - hon kasade skrattande nedför en backe och klättrade upp igen.

Agrell, Benedictsson, Leffler och Wägner - en radikal kvartett

Alfhild Agrell, 1849 - 1923 är en av våra bortglömda stora författare. Hon verkade under en period i slutet av 1800-talet, då kvinnorna hade en stark position. Detta avspeglade sig dock inte alls i senare litteraturhistoriska verk, där flera av de tongivande 1800-talskvinnorna förbisågs. Från 1970-tal och framåt har dock Agrell m fl uppmärksammats i nyare feministiska läsningar. I sin samtid spelades Agrells dramatik mer än Strindbergs, det kan kanske ge ett perspektiv på hur uppskattad hon faktiskt var. Genombrottet kom 1882 med Räddad, en pjäs som handlar om en kvinna som bryter upp från sitt äktenskap sedan maken ruinerat familjen. När jag pluggade litteraturvetenskap gjorde jag en jämförelse mellan Ibsens Ett dockhem och Agrells Räddad. Likheterna mellan verken är stora, och medvetna. Agrell skrev i polemik mot Ibsens idealistiska, individualistiska upplösning. Hennes drama är nattsvart och betonar mer samhällsstrukturer än individuell frihet.

Victoria Benedictsson 1850 - 1888 har studerats flitigt på senare år, ofta med fokus på hennes tragiska privatliv. Likt flera av sina medsystrar tvingades hon in i ett äktenskap hon inte önskade. Hon tog sin tillflykt till skrivandet för att få utlopp för tankar om livet, äktenskapet och samhälleliga orättvisor. Numera anses hon vara en av de främsta av 1880-talets realistiska författare. Med romanen Pengar (1885) gjordes den litterära debuten. I denna berättelse övertalas en ung och omogen flicka att gifta sig alltför tidigt med en förmögen godsägare. Så småningom bryter den unga hustrun upp från ett kvävande konvenansäktenskap, till förmån för självförverkligande. I utvecklingsromanen Fru Marianne (1887) förändras den bortskämda flickan, som helst vill läsa romaner, till en präktig husmor på landet. Här beskrivs i stället en utopisk bild av äktenskapet som harmoniskt och jämlikt. Denna bok blev Benedictssons egentliga genombrott, själv är jag mycket mer förtjust i debutromanen. Mest känd är kanske Benedictsson för formuleringen:

”Detta avskyvärda att icke få vara människa endast kvinna, kvinna, kvinna!”

 

Anne Charlotte Leffler 1849 - 1892 är idag mest känd för sin feministiska dramatik, men i samtiden var hon även en populär novellförfattare. Hon debuterade 1869 med novellsamlingen Händelsevis, nådde det första erkännandet med pjäsen Skådespelerskan (1873) och fick sitt stora genombrott med novellsamlingen Ur lifvet I (1882). I början av 1880-talet var hon den mest spelade dramatikern i Sverige tillsammans med Agrell. I samband med att intresset för kvinnofrågor dalade i slutet av 1880-talet minskade Agrells och Lefflers popularitet. Liksom Agrell, utelämnades även Leffler periodvis i  litteraturhistoriska översikter. Från 1980-talet och framåt har forskarna ånyo riktat sitt intresse mot Lefflers författarskap. Jag har tyvärr inte läst något av Leffler -- ännu.

Elin Wägner 1882 - 1949 började tidigt skriva, hon medverkade i skoltidningen och vann som 17-åring pris för en novell. 1907 började hon skriva artiklar och följetonger i dags- och veckopress, bl a en serie om livet bland lågavlönade kvinnliga kontorister i Stockholm. Denna publicerades senare i romanform under namnet Norrtullsligan. Wägner skrev även artiklar och texter rörande aktuella sociala frågor, framför allt frågor om kvinnors situation, och hon engagerade sig i rörelsen för kvinnlig rösträtt. 1910 publicerades romanen Pennskaftet. Den handlar om en ung kvinnlig journalist, som kämpar för kvinnlig rösträtt. I romanen framförs även radikala åsikter om den aktuella sexualmoralen. Pennskaftet är mycket intressant, men inte helt lättläst. Dialogerna är så slagfärdiga att man blir lite trött och språket är rejält föråldrat. Samtidigt ger romanen en fyllig bild av de förväntningar som riktades mot kvinnorna, framför allt från dem själva. I december 1919 var Wägner med och grundade Rädda Barnen. Några år senare flyttade hon till herrgården Fogelstad, där en grupp kvinnor tillsammans ägnade sig åt folkbildning. Hon skrev romaner och andra texter om pacifism, rösträtt och problemen med skogsskövling, mekanisering av jordbruket m m. 1944 blev Wägner invald i Svenska Akademien.

Till den som blir nyfiken på kvinnorna ovan har jag ett tips! Novellix ger i dagarna ut en ask med noveller, där de alla skriver om kärlek. Den ska jag själv kasta mig över.

Skuggan av ett liv #tbt

Förra året avslutades med en recension av trilogin Wolf Hall av Hilary Mantel, en romansvit jag ägnat många år åt att läsa. Hilary Mantel avled tragiskt, och alldeles för tidigt, i september förra året och jag har lite svårt att släppa hennes författarskap. Här kommer därför en repris på recensionen av hennes självbiografi Skuggan av ett liv.

I memoarboken Skuggan av ett liv skildrar Hilary Mantel en mycket udda uppväxt i en otraditionell katolsk familj. Gradvis, och utan att det talas om det, ersätts fadern med en styvfar och när modern färgat håret knallrött har barnet Hilary svårt att veta om modern alltid sett ut så. Den lilla tycks vara ganska främmande i sin värld. Som ung juridik­student får hon hälsoproblem och bemöts med misstro då läkarvetenskapen inte kan förklara hennes svårigheter. Symtomen tolkas som psykiatriska och behandlas därefter. Först långt senare får Mantels tillstånd en korrekt diagnos, men innan dess har hon tvingats genomgå mycket komplicerade och smärtsamma ingrepp. Ändå är det kanske bemötandet och öknamnet Fröken Aldrigkry som svider mest.

Mantels barndom präglas av utanförskap och osäkerhet. Rädslan att bli ensam och övergiven är stor och Mantel har också svårt att se sammanhang i sin tillvaro och lita på sina sinnen. Som läsare kan jag känna att det gungar obehagligt i mitt inre när jag föreställer mig den lilla Hilarys famlande i tillvaron.

"När vi kliver på tåget med de breda automatiska dörrarna tar jag mina föräldrars händer och ser till att alla stiger på samtidigt och börjar med samma fot. Jag är rädd att någon ska lämnas kvar, och jag tror att när dörrarna väl har slagit igen går de inte att öppna igen. Tänk om någon skulle stiga på först och dörrarna stängdes, och den personen blev ensam på tåget, skickades i förväg: eller ännu värre, tänk om den personen skulle vara jag?"

Redan som barn söker sig Mantel till berättelsernas värld för att uppleva samhörighet och förståelse. Men även här finns en rädsla, ett förbud mot att kräva för mycket, att vara för glupsk.

"Jag hade läst böckerna så häftigt att när jag lämnade tillbaka dem var trycket blekt och grått av utmattning, och jag tänkte att en dag skulle bibliotekarien märka att jag hade tömt dem på kraft och riva mitt lånekort."

För den unga Hilary präglas tillvaron av kroppslig smärta, udda symtom som ingen läkare förstår och behandlingar som inte ger önskad effekt. Att inte riktigt bli tagen på allvar, att hela tiden uppleva att man inte kan bli förstådd måste ha varit en ohygglig upplevelse. Slutligen får Mantel diagnosen endometrios och behandlas med operationer och hormoner, vilket leder till en enorm viktökning. Så tvingas hon även uppleva hur samhället ser på och bedömer överviktiga. Att skriva sin memoarbok var ett "försök att få upphovsrätten till sig själv", som hon uttrycker det.

Hela Mantels historia präglas av kroppslighet och vad som händer när kroppen sviker, när man helt enkelt inte kan välja om eller när man vill bli mor. Mantels ord om dottern hon aldrig fick skär som knivar genom skör hud och får mina tårar att strömma. Jag fick ju min dotter och för det är jag oändligt tacksam. Framför allt gentemot hennes biologiska mor.

"De ofödda, oavsett om de fått namn eller ej, oavsett erkännande, har en förmåga att pocka på: en förmåga att göra sin närvaro känd. Inga medicintekniska framsteg skulle frambringa Catriona; hon var förlorad. Men när biologiskt öde avviker från normen är det delar av psyket som behöver tid att komma ikapp."

Texten i Skuggan av ett liv är skriven på ett sätt som speglar det lilla barnets upplevelse av världen. Vi får ta del av hennes historia utifrån fragmentariska minnesbilder - t ex av olika sinnesintryck - på ett mycket konkret sätt. Ofta får läsaren ta del av en liten glimt ur ett längre händelseförlopp, där man själv får vara med och skapa en förståelse, ett sammanhang.

"Lita på din läsare, sluta skedmata din läsare, sluta vara nedlåtande mot din läsare, beröm din läsare för att vara åtminstone lika smart som du, och sluta vara så jäkla behagsjuk: du är i raden längst bak, kan du vara snäll att koppla av charmen! Enkla ord på enkelt papper. Minns vad Orwell säger, att prosa är som en fönsterruta. Koncentrera dig på att slipa minnet och skärpa din mottaglighet. Kapa varje sida du skriver med åtminstone en fjärdedel. Sluta snickra ihop dina tarvliga små liknelser. Tänk ut vad du vill ha sagt. Säg det sedan med så mycket klarhet och kraft du kan." 

Sammantaget är Skuggan av ett liv en upprörande kvinnohistoria och en smärtsam, mycket personligt berättad historia om en kvinna som, trots svåra motgångar, skapar sitt eget liv.

SKUGGAN AV ETT LIV
Författare: Hilary Mantel
Översättare: Marianne Mattsson
Förlag: Weyler Förlag (2015)

Veckans kulturfråga v.3 2023

Vilka tunna böcker vill du lyfta fram? undrar Linda i veckans Kulturfråga, en utmaning jag tänker börja delta i. Ja hjälp, vilka vill jag inte lyfta fram? Jag läser ju allra helst kortare texter och uppskattar författare som inte breder ut sig, utan lämnar lite till läsaren att tolka. I 2022 års novellkalender finns mängder av tips på fantastisk litteratur i det kortare formatet, men idag ska jag välja några andra fina texter.

 
I Onda stenar av Milena Agus berättar ett barnbarn om sin mycket speciella farmor. Det här är en kort, engagerande berättelse, som rymmer starka känslor och ovanliga upplevelser. 
Gilles kvinna av Madeleine Bourdouxhe handlar om en kvinna som helt lever för sin familj, kärleken till mannen är passionerad, uppslukande. Tills det en dag står klart att maken har en annan kvinna. 
Kärlekens geografi av Nina Bouraoui handlar om en passionerad kärlekshistoria mellan en medelålders kvinna och en yngre man. Romanen är mycket intensiv och tar upp intressanta frågeställningar om den verkliga individen kontra hur man framställer sig. 
Alla böckerna ovan, och många fler därtill, är utgivna av Elisabeth Grate Bokförlag.

Halvvägs i Andromeda

Lyssnar just nu på en fantastisk roman, Andromeda av Therese Bohman, med otroligt bra inläsning. Den unga kvinnliga huvudpersonens röst läses av Ella Schartner och den äldre mannen Gunnars röst läses av den underbare Krister Henriksson. Boken handlar, så långt jag nu kommit, d v s drygt halvvägs, om något så ovanligt som vänskapen mellan en ung kvinna och en äldre man. Den unga kvinnan gör sin praktik på ett gammalt, ärevördigt förlag och tas där under den litteräre chefen Gunnars vingar. En ovanlig vänskap mellan två personer av olika kön, i olika ålder och med olika positioner utvecklar sig under deras samtal om vad litteratur egentligen är/borde vara. Stämningen är nostalgisk i en melankolisk insikt om att allt snart kommer att vara förbi.  

Jag har läst och uppskattat Therese Bohmans tidigare romaner Den drunknade och Aftonland, men Andromeda håller en helt annan klass, tycker jag. Den här romanen är så oerhört bra! Det retar mig verkligen att jag missade att köpa och få boken signerad på Bokmässan, men jag fick en fin bild i alla fall.