Novellkalendern 2 – Den svarta katten

Den amerikanske författaren Edgar Allen Poe var en förgrundsgestalt inom den senromantiska litteraturen i USA. Han kallas ibland "Skräckens fader" och skrev noveller om spökvarelser och övernaturliga händelser, men även om realistisk besatthet och plågsamma livsöden. Hans stil lade grunden för dagens populära skräck- och deckargenre.

Den svarta katten är en kort novell som handlar om en mild, kattälskade man, vars personlighet förändras i takt med att alkoholkonsumtionen ökar. Vreden tar överhand och mannen begår förfärliga handlingar. Ska han verkligen undkomma straffet? Eller den egna upplevelsen av skuld och ånger?

"Vem har inte hundra gånger kommit på sig med att handla på ett lumpet eller enfaldigt sätt av den enda anledningen att man vet att man inte borde göra det? Har vi inte en ständig förkärlek för att, stick i stäv mot vårt goda omdöme, bryta mot vad reglerna säger, enbart för att vi vet att de är regler? Detta motvallslynne, det måste jag säga, blev min slutgiltiga undergång."

Den svarta katten är tunn och lättläst, mycket underhållande och lite oroande. Stämningen är ödesmättad och kryper under huden på läsaren. Det gäller nog att behandla katter väl ...

DEN SVARTA KATTEN
Författare: Edgar Allan Poe
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Novellix

Novellkalendern 1 – Pawana

Jean-Marie Gustave Le Clézio tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2008 med motiveringen att han är "uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen". Det är en motivering som i allra högsta grad beskriver novellen Pawana.

 
Pawana (valfisk) är en till omfånget liten berättelse, till innehållet en av världslitteraturens stora berättelser, berättelsen om hur människan ödelade Edens lustgård för egen vinnings skull. Pawana bygger på en verklig berättelse om valfångaren Charles Melville Scammon, som upptäckte den mytomspunna lagun i Mexiko där gråvalarna årligen samlades för att kalva. Slakten som följde blev brutal och gråvalarna kom att närmast utrotas. Med på färden var den unge pojken John från Nantucket, vars röst vi får höra berätta om jakten på honor, både gråvalshonor och den unga indianska slavinnan Araceli.

 
Le Clézio skapar underskön prosa i sin skildring av vedervärdiga händelser. Under läsningen blir jag djupt bedrövad över människans förutbestämmelse att förgöra livets uppkomst. Att läsa Le Clézio när han skildrar naturkatastrofer är en sällsamt vacker, smärtsam upplevelse.

 
Sammantaget är Pawana en gripande, sorglig berättelse som på ett fint sätt speglar författarens stil och engagemang mot förstörelse och förtryck. Jag vill gärna rekommendera Pawana till den som ännu inte stiftat bekantskap med Le Clézio, berättelsen ger en enkel ingång till ett magnifikt berättande.

PAWANA
Författare: Jean-Marie Gustave Le Clézio
Översättare: Ulla Bruncrona
Förlag: Elisabeth Grate Bokförlag (2012)

Novellkalender - kommer snart

I år blir det faktiskt en julkalender på bloggen och på mitt instakonto. Jag funderade länge över vad jag ville ha för tema och fastnade slutligen för noveller. Det kommer att bli en blandning av olika stilar, längder, innehåll m m så jag hoppas att alla kan få tips om något som lockar dem. Välkomna, hoppas ni hänger på!

Djävulsgreppet

Med stor tveksamhet började jag läsa den här romanen då jag hade en föraning om vad den skulle handla om. Och visst fick jag min föraning bekräftad, det här är en roman som är utmanade utifrån ett våldsamt sexuellt tema. Men språket är verkligen helt fantastiskt, rakt på sak, utan att väja för det mest absurda. Romanen är nominerad till Augustpriset för Årets Skönlitterära Bok 2022.

Djävulsgreppet handlar om en kvinna som reser till Florens och där träffar en man som är annorlunda än alla andra. Inledningsvis är kvinnan dominant och driver mannen att förändras (förbättras?). Med tiden förändras dock maktpositionerna och mannen får ett starkt grepp om kvinnan. En besatthet uppstår, gränser utan någon trygghet utforskas. Det sexuella maktspelet spårar ur mer och mer. Inte en ljusglimt kan anas i detta drama som obevekligt driver paret mot alltmer extrema situationer. I senare delar av romanen blir handlingen mer absurd och drömlik. Inre psykologiska skeenden gestaltas i en bisarr yttre verklighet. 

Våldet. Det händer att hon önskar att det vore mer sexuellt, ett sexuellt mjukvåld, men det är det inte. Det är inte på grund av upphetsning som han förlorar kontrollen. Inte som i vissa berättelser hon hört där för­övarna tycks ha drivits av en djup sexuell drift som offren med sin tjuskraft triggat igång inom dem. Som om kvinnorna vore så oemotståndliga att våldet inte kan hållas tillbaka, som om männen varit tvungna att lämna sin innersta kärna för att handskas med de här kvinnornas tjuskraft. Så är det inte i deras fall. Hon är ingen psykolog. Det är sant. Hon är ingen psykolog, men hon har känt en del människor, sett ett och annat och dragit sina slutsatser. Det finns inget smyg­romantiskt i våldet. 

Utifrån temat som utforskas i romanen måste jag tillstå att detta verkligen inte är min typ av bok. Men med detta sagt måste jag ändå framhålla bokens kvaliteter. Författaren gestaltar komplexa inre skeenden med konsekvens och lyhördhet. Språket är intensivt, suggestivt med ett enormt driv i texten. 

Sammantaget är Djävulsgreppet en lysande gestaltning av manipulation och makt i en sexuell relation där det unika, egensinniga bildspråket bär handlingen mot det oundvikliga slutet.

DJÄVULSGREPPET
Författare: Lina Wolff
Uppläsare: Cecilia Nilsson
Förlag: Albert Bonniers (2022), Storytel

Internationella filosofidagen

 Idag är det Internationella filosofidagen, det tycker jag vi bör uppmärksamma. Nu är det tyvärr inte så att jag är särdeles beläst inom området, men jag är definitivt intresserad. Och ännu mer intresserad blev jag när jag läst Det omätbaras renässans - En uppgörelse med pedanternas världsherravälde (vilken underbar titel!) av Jonna Bornemark. 

Författaren är filosof och verksam på Södertörns högskola (såvitt jag vet). Boken är en uppgörelse med allt pedantiskt räkneri och den förpappring som innebär att verksamheter mäter irrelevanta petitesser i stället för att arbeta med omdöme och empati. Inom vissa delar av psykologin har det psykologiska behandlingsarbetet manualiserats för att man ska kunna beräkna evidens. Det gör verkligen ont i själen att se så stora delar av skolan, vården och omsorgen förvandlas till verksamheter med fokus på granskningsbara smårutor och pinnar i stället för verksamheter som genomsyras av lyhördhet, flexibilitet och inlevelseförmåga. 

Författarens beskrivning av den KBT hon genomgick i samband med en sjukskrivning för utmattning är gränslöst absurd och sorglig:

"Det som förvånade mig var dess fokus på att vi skulle bli mer effektiva. Vi fick lära oss att planera vår tid, mäta hur lång tid saker och ting tar, och skriva ned exakt vad vi gör för att hitta tidstjuvar. Vi uppmuntrades till och med att stanna kvar på jobbet efter efter arbetstid för att städa våra skrivbord.
...
Utgångspunkten var i terapin, liksom för Descartes, att vi inte kan ändra på samhället eller det runtomkring, utan bara på oss själva. Därför måste vi som blev sjuka av vår egen effektivitet vässa den ytterligare" (s. 99).

Att läsa Det omätbaras renässans har varit omtumlande och gjort mig både oerhört lycklig och outsägligt nedstämd. Vårt samhälle är helt enkelt galet på så många sätt att man faktiskt blir sjuk av att fundera över det. Och sannolikt ännu sjukare av att ingenting göra åt det. I mitt tycke borde den här boken ingå som kurslitteratur i alla utbildningar som sysslar med förvaltning, vård och skola. Vi måste helt enkelt vända upp och ner på alla pedanter och återta inflytandet på våra arbetsplatser.

DET OMÄTBARAS RENÄSSANS - EN UPPGÖRELSE MED PEDANTERNAS VÄRLDSHERRAVÄLDE
Författare: Jonna Bornemark
Förlag: Volante (2018)