Systrarna Brontës liv och författarskap

Av Branwell Brontë

Systrarna Charlotte, Emily och Anne Brontës författarskap är bland de mest inflytelserika i brittisk litteratur. Flickorna levde under första halvan av 1800-talet och växte upp med sin far och moderns syster. Modern avled innan yngsta dottern Anne fyllt två år. Två äldre systrar avled som barn i tuberkulos. I familjen fanns också en bror, Branwell, som var poet och konstnär. Flickorna växte upp på faders prästgård i Yorkshire, i ett hem där de fick tillgång till utbildning och böcker. Under några år gick de även på internatskola, vilket var ovanligt för tiden. De uppfostrades med stor frihet och spenderade mycket tid utomhus på hedarna. Flickorna var mycket kreativa, de skapade egna fantasivärldar och skrev allsköns historier. Alla tre avled i ung ålder. 

Systrarna Brontë gjorde sin författardebut tillsammans, under manliga pseudonymer, med diktverket Poems by Currer, Ellis, and Acton Bell, 1846. 1847 publicerades Charlottes roman Jane Eyre och Annes roman Agnes Grey. Året därefter publicerades Emilys storverk, och enda roman, Svindlande höjder och Annes Främlingen på Wildfell Hall. Jane Eyre och Svindlande höjder fick omedelbart lysande recensioner, medan Främlingen på Wildfell Hall inte erhöll lika stor uppmärksamhet.

Charlotte Brontës mest kända roman är ovan nämnda Jane Eyre, vars handling jag gissar att de flesta av er är bekanta med. Den föräldralösa Jane växer upp hos rika släktingar i 1800-talets England. På sin dödsbädd tvingar morbrodern sin hustru att lova att ta hand om Jane, ett löfte den elaka mostern håller på sitt eget sätt. Flickan får nätt och jämnt mat och husrum, men inget annat. Så småningom skickas hon väg till en välgörenhetsskola där flickorna lever mycket spartanskt. Jane växer upp och som vuxen får hon tjänst som guvernant hos den mystiske Mr Rochester. Han väcker snart varma känslor hos Jane, men komplikationer hindrar paret från att leva tillsammans som man och hustru. Kärlek mellan två fula personer, kan det existera? Ja, enligt Charlotte Brontë i alla fall. Så befriande skönt att Jane inte blev vacker till det yttre så fort hon fann kärleken. Jag uppskattar i hög grad skildringen av Janes egenskaper, hon framträder som en viljestark och rättfram person.

Romanen Villette, utgiven 1853, är mindre känd, men mist lika bra. Villette handlar om den unga Lucy Snowe som, efter en familjekatastrof, tvingas försörja sig och klara sig själv. I den fiktiva fransktalande staden Villette lyckas hon få arbete som lärare i engelska på en flickskola. Livet som underställd en förslagen, hjärtlös rektor blir inte alltid enkelt. Romanen utmanar genom avsaknaden av traditionell romantik och genom att berättaren ofta är kluven och inte fullt ut släpper in läsaren i sitt innersta. Huvudpersonen Lucy Snowe är sammantaget en fantastisk karaktär som utmanar dåtidens begränsade kvinnoroll. Jag är långt ifrån ensam om att uppskatta Villette, om den skrev Virginia Woolf:

"Det är hennes finaste roman. All hennes kraft, och den är så mycket mera oerhörd för att den är sammanpressad, går åt till bedyrandet 'Jag älskar. Jag hatar. Jag lider.'"

Svindlande höjder blev tyvärr Emily Brontës enda roman. Den kan beskrivas som en klassisk, tragisk kärlekshistoria berättad av två olika berättarröster. Större delen berättas av hushållerskan Nelly Dean, som ger läsaren en subjektiv bild av händelserna på Wuthering Heights. Den unge, föräldralöse Heathcliff hittas som barn på gatan och uppfostras av familjen Earnshaw. Han blir tidigt besinningslöst förälskad i fostersystern Catherine och bitter fiende till fosterbrodern Hindley.  Svindlande höjder är en berättelse om passionerad, kvalfylld kärlek, brinnande, desperat hat och, till slut, försoning. Här finns många intressanta teman, t ex den klassiska kvinnliga flykten till galenskap när omgivningens krav blir för kvävande.

”Min kärlek till Heathcliff liknar själva berggrunden – den är inte till så stor synlig glädje, men den är oumbärlig. Nelly, jag är Heathcliff – han är alltid, alltid i mina tankar, inte som en källa till glädje, utan som mitt eget väsen."

1847 publicerades Anne Brontës debutroman Agnes Grey, men det dröjde ända tills 2004 innan den gavs ut på svenska! Oklart varför.  Agnes Grey är en s k guvernantroman, en klassisk roman om den goda, fattiga flickan, som vinner kärleken. Agnes växer upp i en prästfamilj där fadern är en optimistisk slarver, som lyckas förlora familjens besparingar. Detta drabbar honom hårt, i synnerhet som hans fru kommer från en bättre bemedlad familj och under hela äktenskapet fått försaka livets goda. Agnes' mor är dock en synnerligen god kvinna och beklagar aldrig sitt öde. För att hjälpa till med familjens försörjning tar Agnes tjänst som guvernant. Läsaren får snabbt en nära relation till Agnes via bokens dagboksform. Romanens stora förtjänst är dess fantastiska språk och dess hejdlöst roliga (om än tendentiösa) personbeskrivningar. 

"...mrs Bloomfelds bror, en lång, självgod karl med mörkt hår och gulblek hy som sin syster, en näsa som tycktes ringakta jorden, och små grå, ofta halvslutna ögon med en blick där äkta enfald blandades med låtsat förakt för allt som omgav honom. Det var en fetlagd, kraftigt byggd karl, men han hade kommit på något sätt att pressa ihop midjan till en anmärkningsvärt liten omkrets, och det, i kombination med gestaltens onaturliga stelhet, visade att den högdragne, manlige mr Robson, kvinnokönets bespottare, inte höll sig för god att göra något så löjligt fåfängt som att använda snörliv."

 

 Främlingen på Wildfell Hall är en brevroman som berättas dels av berättarjaget Gilbert Markham, dels genom "främlingen" Helen Huntingdons dagbok. Änkan Helen och hennes lille son kommer som främlingar till byn och hyr Wildfell Hall. De lever ett stillsamt, tillbakadraget liv, vilket gör grannarna nyfikna. En av grannarna, Gilbert Markham blir förälskad i Helen, de blir vänner, och till slut får han läsa hennes dagbok. Där läser han om Helens äktenskap med en alkoholiserad, brutal make och om hennes flykt från äktenskapet. Hon är således inte änka utan en förlupen hustru! Romanen blev en publikframgång, men fick även mycket kritik för sin realistiska skildring av alkoholism och för att Helens flykt gestaltas som positiv. I sitt förord till andra upplagan skrev därför Anne Brontë:

"Jag vill påstå att när vi har att göra med lasten, och med lastbara gestalter, är det bättre att skildra dem sådana som de verkligen är än sådana som de skulle vilja framstå."

Främlingen på Wildfell Hall omfattar ett känslodjup och en uppfriskande upproriskhet som gör den här romanen mycket läsvärd.

Sammantaget är systrarnas Brontës författarskap klarsynta, underhållande gestaltningar av en tid som inte är så främmande för vår samtid som vi vill göra gällande. Läs och låt er roas och utmanas!

Läs gärna mer på Historiska Media.

Favoriten Jane Austen

Vilken är din Austenfavorit? Min är Övertalning/Persuasion. 

Framför allt älskar jag Jane Austens samhällskritiska hållning och fantastiska förmåga att gestalta kvinnors livsvillkor. Annat jag uppskattar är de realistiska, detaljerade skildringarna av familjelivet på landsbygden.

Austens romaner är dessutom fyllda av själviska, fåfänga och allmänt dryga karaktärer som beskrivs på ett härligt ironiserande sätt. Jane Austen måste ha varit en fenomenal iakttagare, hennes beskrivningar är så träffande att man småfnissar mest hela tiden under läsningen.

Medan handlingen i Stolthet och fördom och Emma cirklar runt den första förälskelsens alla turer är handlingen i Övertalning, liksom huvudpersonen Anne Elliot, mer mogen. Austens sista roman handlar helt enkelt om kärlek som inte förgås. Anne och kapten Wentworth förälskade sig i varandra i unga år, men Anne övertalades av släktingar att ge honom korgen då han inte hade vare sig förmögenhet eller anor. Många år senare träffas de igen och det visar sig att känslorna finns kvar.

Jane Austen är verkligen en favorit och i julklapp önskar jag det här bokstödet.

Landet som icke är

Jag har precis läst ut en bok jag spontanköpte på Bokmässan och jag måste inledningsvis bara säga att detta är den vackraste bok jag någonsin läst. Titeln Landet som icke är fångade mig naturligtvis omedelbart och jag hoppades på en känsla av Edith Södergrans gåtfulla tidlöshet. Den här underbara boken infriade alla förhoppningar med råge.

Berättelsen bygger på Edith Södergrans liv, den unga huvudpersonen drabbas av tuberkulos och tvingas tillbringa lång tid på sanatorium. Där upplever hon magiska händelser genom att följa ett nystan av finaste silvertråd. Flickan möter en guldgul katt, följer efter den genom en spegel och färdas mot ett land som ingen känner. I Landet som icke är träffar flickan en systersjäl, de leker tillsammans i den vackraste av trädgårdar. Men flickans öde är att tvingas spela tärning med den förfärliga Tärningskasterskan.

Handlingen påminner om en trolsk feberdröm, den innehåller de ljusaste, härligaste fantasier om evig vår, frihet och vänskap och den dystraste, sorgligaste vetskapen om avsked. Här finns blinkningar till många klassiker som Alice i underlandet av Lewis Carroll, Narniaberättelsen av C S Lewis och Allrakäraste syster av Astrid Lindgren, men det är en berättelse som står på egna ben. Den prosalyriska texten är outsägligt vacker och fyller mig som läsare av längtan. Illustrationerna är vackra, varma och mjuka, men förebådar även det mörker som komma skall.

Sammantaget är detta den allravackraste av sagor, som inte väjer för det vemod som alltid ligger och lurar. Den rekommenderas mycket varmt till alla åldrar från c:a 6 år och uppåt.

LANDET SOM ICKE ÄR
Författare: Kristina Sigunsdotter
Illustratör: Clara Dackenberg
Förlag: Förlaget (2020)
Köp: Adlibris, Bokus

Seminarier på Bokmässan 2022

Mycket försenat kommer här ett inlägg om Bokmässan 2022. Jag hade planerat att blogga direkt från Bokmässan, men av olika anledningar blev det inte så. Nu vill jag dock ändå dela med av intryck från Bokmässan, i det här inlägget med fokus på seminarierna.

Generellt sett saknades för mig "det stora dragplåstret". Jag minns fortfarande när jag andäktigt lyssnade på Arundhati Roy eller Nawal El Saadawi eller Herta Müller, den dimensionen saknades i år. Men ändå! Ändå var det en helt fantastisk mässa med många bra seminarier. 

Första seminariet för året var med den ukrainska journalisten Victoria Belim som berättade om sin bok Röda sirener, en bok jag just nu lyssnar på. Boken är självbiografisk och handlar om hur Belim återvänder till Ukraina 2014 för att söka efter sanningen om sin egen familj. 

I en förlagsmonter lyssnade jag på sydafrikanska Damon Galgut som berättade om sin Booker-prisade roman Löftet. Just den boken läste jag under tiden för Bokmässan. Romanen utspelar sig inledningsvis under apartheidregimens sista år och handlar om en familj som, trots att åren går, aldrig lyckas infria ett löfte. 

Negar Naseh och Aris Fioretos samtalade om sina nya romaner, En handfull vind och De tunna gudarna, utifrån teman som kamp, flykt, utanförskap och sammanhang. Jag har efter Bokmässan läst Nasehs En handfull vind och tyckte mycket om den. 

Marlene van Niekerk samtalade med Yukiko Duke om Sydafrika i förändring, detta var en av årets höjdpunkter. Intressant, originell författare och en kunnig, lyhörd samtalspartner gjorde detta seminarium både tankeväckande och underhållande. Van Niekerks debutroman Triomf  ges nu ut på svenska. 

Ett par böcker av franska författaren Marie Darrieussecq stod sedan tidigare olästa i min bokhylla och utan att veta ngt om henne gick jag på ett seminarium där hon samtalade med psykoanalytikerkollegan Per Magnus Johansson. Det är jag oändligt tacksam över, jag tyckte så mycket om Darrieussecq. Så mycket att hon numera är en sim jag tar mycket väl hand om i mitt spel ;) I den senaste roman Avigt hav skriver hon om en psykoanalytiker som kämpar med frågor kring hur mycket man kan göra för att hjälpa människor i nöd. Självklart köpte jag denna.

Lyssnade på Michail Sjisjkin och Ulrika Knutson i ett samtal där parterna inte verkade nå varandra överhuvudtaget. 

Var tvungen att gå och lyssna på Marie Darrieussecq igen, den här gången i samtal med Siri Hustvedt och David Lagercranz. Författarna pratade om olika sätt att engagera sig i samhällsfrågor. Tack, tack, tack!

Hamnade oplanerat i Svenska kyrkan och lyssnade på ett samtal med Elisabeth Åsbrink, utifrån hennes nya biografi om Victoria Benedictsson, med den fantastiska titeln Mitt stora vackra hat. 

Bokmässan avslutades för min del med ett mkt underhållande programinslag om "Spännande djur i litteraturen" med Gertrud Hellbrand, Anna Breitholtz Monsen och Jeanette Bergenstav.

Lite mer tips på böcker om Iran

På Bokmässan 2013 lyssnade jag på Marjaneh Bakhtiari när hon berättade om sin nya bok Godnattsagor för barn som dricker. Boken utspelar sig i Teheran och man skulle nog kunna kalla själva staden för huvudperson. I denna stad bor en familj, vars tre generationer har hanterat livets svårigheter och utmaningar på helt olika sätt. Det här är en fantastisk roman om olika sätt att överleva trauman. 

"Hennes hostande och hennes pustande. Hennes melankoli och hennes humor. Hennes eviga trafikolyckor och hennes förmåga att andas vackert bland sina ruiner.

Det var sådant som Tehrans barn älskade och hatade henne för."

"Hon lät gatukatter dyka ner i sopcontainrar efter mat och rika ungdomar ner i underjordiska nattklubbar efter sig själva."

"Och överallt, över allt, lät hon nya skyskrapor resa sig som gravstenar över allt det som en gång varit." 

 

I år lyssnade jag på Negar Naseh och Aris Fioretos som samtalade om sina nya romaner utifrån kamp, flykt och tillhörighet. Jag valde att genast lyssna på Nasehs roman En handfull vind och jag uppskattade den mycket. 

Romanen har flera huvudpersoner och utspelar på olika platser i olika tidsperioder. Vi får följa en familj under revolutionen i Iran och träffa dem igen ett halvt liv senare i Sverige, där de fortfarande kämpar med sammanhang och utanförskap. Parallellt med detta får vi även följa den flyende shahens liv och död i exil. Även i den här romanen är staden Teheran helt klart en huvudperson. 

"De stökiga dagarna utryms staden så att den blir nästintill obefolkad på kvällarna. Militärposteringar och grupper av beväpnade män äger Teheran under de mörka timmarna. Stora villor i de norra delarna står tomma, deras ägare kan välja exilen i Europa framför Irans oroligheter. Trädgårdarna växer sig gröna och förvuxna. Inga barn vilar där mellan utmattande lekar. Vissa familjer lämnar efter sig en hushållerska om oroligheterna mot all förmodan skulle komma av sig och de skulle kunna återvända till middagsbjudningar och vardagsbestyr. Oftast rör det sig om en afghansk kvinna som skickar hem större delen av sin lön till sin familj i hemlandet."