Filmen Gandhi

Följer upp tittande på En passande ung man med att ta itu med den 3 timmar långa filmen om Mohandas Gandhi. Filmen gestaltar Gandhis liv och kamp för ett självständigt Indien genom icke-våldsprincipen. Jag blir mkt berörd av hans kamp, hans stoiska sätt att uthärda svårigheter, hans kärlek till sanningen och totala acceptans av alla religioner. Filmen är verkligen sevärd, trots att den nu har några år på nacken (jag är av så gammal årgång att jag inte ens märkte det). Det har naturligtvis debatterats hur olika personer och skeden gestaltas i filmen, den som är intresserad kan gärna läsa mer här. Framför allt riktas kritik mot hur den muslimske ledaren Jinnah porträtteras. Sammantaget är detta en film jag verkligen rekommenderar alla som är intresserade av Indien, av frihetskamp, av historia. 

En smakbit ur Igelkottens elegans - på flera språk

Återigen söndag och dags för en ny smakbit. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i smakbitsutmaningen, varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Fler smakbitar denna vecka hittar ni här.

I samband med att jag ska byta jobb fick jag en mkt uppskattad present av en kollega - L'élégance du hérisson av Muriel Barbery (Igelkottens elegans) en roman jag tyckte mkt om när jag läste den för några år sedan. Om jag kan läsa på franska? Hmmm, nej inte precis. Men vilket incitament att försöka ta upp franska språket igen - eller hur? Här är en länk till min översvallande positiva recension. Citatet nedan är hämtat ur 12-åriga Palomas dagbok, en dramatisk ung tjej som ni kan se.

"Det är väldigt bra att regelbundet ha en djup tanke, men jag tycker inte att det räcker. Alltså, jag menar så här: jag tänker ta livet av mig och sätta eld på lägenheten om några månader. Jag inser att jag inte har särskilt mycket tid på mig, och därför måste jag göra något betydelsefullt av den korta tid jag har kvar."

"C'est très bien d'avoir régulièrement une pensée profonde mais je pense que ça ne suffit pas. Enfin, je veux dire : je vais me suicider et mettre le feu à la maison dans quelques mois alors, évidement je ne peux pas considérer que j'ai le temps, il faut que je fasse quelque chose de consistant dans le peu qui me reste."

Toni Morrison

Idag firar jag att Toni Morrison skulle fyllt 90 år genom att påbörja läsning av hennes sista roman, Gud hjälpe barnet. Boken beskrivs av förlaget som "författarens första samtidsroman" och den sägs tillföra "en helt ny dimension" till hennes författarskap. Jag har sedan tidigare läst tre av Morrisons romaner, läs mer om dessa nedan. 

Afroamerikanernas historia har både ägt rum och nedtecknats på de vitas villkor. Det är detta Toni Morrison vill förändra med sitt författarskap, hon skriver om det som "glömts bort" och om vikten av att minnas: "We live in a land where the past is always erased and America is the innocent future in which immigrants can come and start over, where the slate is clean. The past is absent or romanticised. This Culture doesn't encourage dwelling on, let alone coming to terms with the truth about the past." Morrison ger röst åt de svarta, framför allt åt de svarta kvinnorna. Och hon eftersträvar att ge dem ett språk med djup, med många nyanser, med en dubbelhet som passar de svartas livssituation. I roman efter roman skildrar Toni Morrison de svartas kamp för att skapa en identitet och en social position.

Toni Morrison erhöll Nobelpriset 1993 med motiveringen: ”som genom en romankonst präglad av visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”.

Jag har läst tre romaner av Toni Morrison och tycker att jag får allt lättare att ta till mig och förstå hennes språk. Berättelserna är alla ohyggliga och handlar om hur slaveriet slog sönder allt och gjorde kärleken riskabel. Män och kvinnor användes för avel och barnen skildes ofta från föräldrarna. Vad detta gjorde med människorna skildrar Toni Morrison med skrämmande detaljrikhet.

De blåaste ögonen är en berättelse om en fattig svart familjs öde i Amerika på 40-talet. Varje natt ber den oälskade Pecola om blå ögon, hon är övertygad om, att om hon bara fick blå ögon skulle hon bli vacker och lycklig. Hennes föräldrar skulle bli kärleksfulla och slagsmålen skulle upphöra. Denna roman skildrar förtrycket, som det avspeglas i en liten flickas känsla av värdelöshet.

 Älskade är en roman fylld av magiska föreställningar och den berättas i minnesfragment från olika tidsperioder. Den svarta kvinnan Sethe bor med sin tonårsdotter Denver i ett hemsökt hus i Ohio. Inbördeskriget är slut och slavarna har befriats. En dag kommer Sethes gamle vän Paul D på besök och lyckas driva iväg husets spöke. Någon dag senare dyker dock en främmande ung kvinna upp på gården, en kvinna som säger sig heta Beloved. Spöket tycks ha kommit tillbaks, i en annan form.

En välsignelse handlar om en handfull människor i Amerika i slutet av 1600-talet, handlingen utspelar sig således innan slaveriet satts i system på nationellt plan. Här berättas om olika kvinnors livsöden och om moderskapets plågor i en värld där ditt barn inte är ditt.

Bärarna

Av Jessica Schiefauer har jag tidigare läst två ungdomsböcker Pojkarna och När hundarna kommer.  I Pojkarna experimenterar några unga flickor med sin könsidentitet, vilket leder till stora konflikter och långtgående konsekvenser. I När hundarna kommer skildras våld, besatthet och känslomässig turbulens på ett omskakande sätt. Båda böckerna är fantastiskt bra, de väcker starka känslor och är rätt "jobbiga" att läsa p g a detta. 

Bärarna är såvitt jag vet författarens första "vuxenbok" och den ges nu ut mkt lägligt tidsmässigt, då den handlar om en post-pandemisk värld. För många år sedan härjade en smitta, vilket lett till att könen tvingas leva åtskilda. Kvinnorna styr och kallas i romanen bärare, eftersom de i sina livsäckar kan bära liv. Männen sitter i karantänläger och kallas för spridare. De fyller ingen funktion i samhället förutom att bidra med spermier. Då och då lyckas dock spridare fly från sina läger, vilket skapar en enorm skräck i samhället tills de nedkämpats. Spridarna ses som monster och roten till allt ont. 

I handlingens centrum finns Nikki, som sammanlever med Simone. När Simone börjar längta efter att få barn förändras deras förhållande radikalt. Det visar sig att hon inte kan bära barn i sin livsäck, däremot är detta möjligt för Nikki. Medicinska procedurer inleds och samtidigt inträffar andra händelser som får Nikki att ifrågasätta både sin relation och samhället hon lever i. 

Bärarna är en spännande och intressant skildring av ett samhälle där rädslan styr. Texten är lättläst och uppläsningen av författaren bra. Samhället som gestaltas är en värld där bärarna visar respekt för djur och natur, samtidigt som spridarna hanteras med stenhårt förtryck. Inget är så enkelt som det ser ut på ytan. Under läsningen kommer jag att tänka på Michael Moores dokumentär Bowling for Columbine, som gestaltar hur rädslan styr ett samhälle och leder till våld. 

Sammantaget är Bärarna en spännande dystopisk roman som belyser hur rädsla formar ett samhälle. Mest intressant tycker jag att skildringen av det komplexa samhället är. Det ser på ytan ut att vara ett gott, demokratiskt samhälle där man lever i harmoni med naturen. En slående diskrepans är dock hur spridarna hanteras. Boken är sammanfattningsvis läsvärd, engagerande och tankeväckande. Kanske dock ibland lite övertydlig om jag ska vara petig.

BÄRARNA
Författare och uppläsare: Jessica Schiefauer
Förlag: Romanus & Selling/Storytel (2020)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Enligt O, Och dagarna går

En smakbit ur Hundparken

Underbart väder för en härlig promenad i solen och just nu en silvermedalj till Samuelsson i skidskytte. En bra helg! 

Här kommer en smakbit ur Hundparken av Sofi Oksanen. Jag både läser och lyssnar till den och gillar hittills skarpt. Måste fangirla lite också och berätta att Oksanen gillat och smiley-kommenterat ett av mina inlägg om henne på Insta. Blir ju lite fånigt glad över sånt :D 

Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i smakbitsutmaningen, varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Fler smakbitar här.

Vackra ansikten behövs i demonstrationstågen. Man får pengarna direkt i handen och alla som vill kan vara med.

Jag hade ett vagt minne av att mamma nämnt det tidigare. En tid efter den orangefärgade revolutionen hade det börjat dyka upp annonser på lyktstolparna som efterlyste deminstrationsdeltagare.
...
- Min bror tjänar en del bland skrikarna.

Jag rynkade ögonbrynen.

Känner du inte till dom? Jobbet är nästan samma som att gå i demonstrationståg, bara mer högljutt och dom har övningar. Det är egentligen mer för män. Du har väl en man?