Utlottning på Instagram

Ni missar väl inte att jag lottar ut Nätterna på Winterfeldtplatz av Elin Boardy på mitt Instagram? In och delta!

Utmaning: Authors & Characters - Samuel

Utmaning Authors & Characters: Samuel

Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.

Samuel Beckett (1906-1989) tillhörde den närmaste kretsen kring James Joyce och många av hans verk låg i linje med tidigare verk av Joyce, Proust och Faulkner. Det existentiella och absurda låg i tiden och Becketts debutpjäs från 1952 – I väntan på Godot – blev omåttligt populär.

I väntan på Godot handlar om Vladimir (Didi) och Estragon (Gogo) som väntar längs en vägkant vid ett träd på någon vid namn Godot. De tycks inte veta vem Godot är, de vet heller inte när han kan tänkas komma eller exakt var. Översittaren Pozzo och hans slav Lucky dyker upp och försvinner igen. En ung pojke kommer med bud från Godot, som är förhindrad att komma. I morgon kommer han dock alldeles säkert ... Dag två upprepas det mesta, men flera av karaktärerna minns inget av gårdagen.

”Beckett har lyckats med en teoretisk omöjlighet, skriva ett stycke där inget händer, ändå sitter publiken klistrad vid sina stolar. Dessutom, eftersom andra akten nästan är en repris av den första, har han lyckats skrivit en pjäs där inget händer, två gånger”, skrev teaterkritikern Vivian Mercier. Och handlingen i dramat är verkligen i det närmaste obefintlig. Upprepningen i andra akten och karaktärernas minnesförlust ger dessutom en känsla av förvirring och tidlöshet. Didi och Gogo har väntat sedan urminnes tider och de kommer att vänta i all evighet. Genom deras passivitet manifesterar sig tillvarons hopplöshet och meningslöshet.

Dialogen är dramats höjdpunkt. Didi och Gogo samtalar oavbrutet i fragmentariska, ofullständiga meningar. Dessutom har de svårt att förstå varandra, de talar snarare förbi varandra än med varandra. Den komiska effekten av detta är obetalbar. Didi och Gogo gnatar och grälar som ett gift gammalt par. Trots alla missförstånd, och all irritation, är värmen mellan dem påtaglig. Deras samtal tycks få dem att uppleva någon form av mening i tillvaron, åtminstone för stunden.

Det är slumpen som styr och människorna lever sina liv i passivitet och meningslöshet, tycks dramat förmedla. Men detta tunga budskap förmedlas åtminstone med en stor portion humor och med många möjligheter att tolka innehållet utifrån eget huvud.

I en av mina favoritberättelser finns en underbar skildring av den bästa vän man kan tänka sig. En sån som alltid ställer upp, följer med en på äventyrliga resor och räddar en från läskiga orcher och annat otyg. Jag pratar så klart om Samwise Gamgi i Tolkiens underbara Sagan om Ringen. Jag väntar och väntar på att trilogin ska dyka upp som ljudbok på Storytel för jag är riktigt sugen att lyssna på den igen.

Virrpetter

Morfar Petter har haft minne som en häst under hela sitt liv. Han fungerar långt bättre än mormor Ines dator, som nästan alltid är sjuk. Morfar Petter kan rabbla inköpslistor och dessutom tämja kråkor och vattna maskrosor utan att trampa på en endaste blomma. Men en dag vaknar morfar Petter och har glömt att han ska klippa gräset och köpa en kyckling att ha till middag när barnbarnet Sigrid kommer på besök. I stället köper morfar Petter massor av godis och kakor. Allteftersom tiden går glömmer morfar Petter mer och mer, nycklar försvinner och klädseln passar inte alltid årstiden. En dag har morfar Petter för en kort stund till och med svårt att komma ihåg vem den lilla krutgumman bredvid honom i sängen är. Som tur är finns det ett daghem för gamla tanter och farbröder som tappat minnet, dit kan man gå för att fiska upp gamla borttappade minnen.

Berättelsen om morfadern som förlorar sina minnen och börjar leva i en fantasivärld är inkännande och lekfull, trots det allvarliga ämnet. Som läsare blir jag alldeles varm i hjärteroten av den härliga gestaltningen av kärleken mellan det gamla paret. Och emellanåt fnissar jag när morfadern träffar grannar, som inte vet vad de ska tro om hans uppenbarelse. Illustrationerna av Gunilla Kvarnström är underbara, uttrycksfulla och humoristiska. Här finns många detaljer att uppmärksamma och prata med barnen om.

Sammantaget är Virrpetter en avdramatiserande, varm och finurlig berättelse om att drabbas av demens. Den passar barn från c:a 5 år och saknar övre gräns :)

VIRRPETTER
Författare: Johanna Wahlfisk
Illustrationer: Gunilla Kvarnström
Förlag: Lindskog Förlag (2020)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Bokprataren, Prickiga Paula

Kristina Lugn avliden

Kristina Lugn, akademiledamot och en av Sveriges största poeter, har avlidit. Ännu finns inga närmare uppgifter om orsak. Jag har inte läst särskilt mycket av Lugn, men gillade verkligen hennes Stulna juveler när det begav sig.  Texterna i den handlar ofta om den lite slitna vardagen, men så plötsligt glimmar en formulering till som gör att man ser något nytt. Mycket allvar och en hel del galghumor. Dessutom hittade jag ett citat i "Hundstunden", jag numer ofta använder mig av:

"Det finns en massa kvinnor i min ålder som har ännu sämre anledningar att tycka om sig själva".

Sen for jag hem

Till slut kom så äntligen den tredje och avslutande delen om Jana Kippo. Den var minst sagt efterlängtad. Och den levde upp till mina högt ställda förväntningar och tog med mig på en svindlande känslomässig resa rakt ner i sorg, elände och våldsamheter. Tack och lov uppblandat med svart humor och ett underfundigt, vidlyftigt språk.

I första boken, Jag for ner till bror, återvänder Jana Kippo till sin hemby Smalånger i Västerbotten. Här bor hennes tvillingbror Bror fortfarande kvar i deras barndomshem, Kippogården. Jana, som egentligen bara planerat ett kort besök, sugs snabbt in i det liv hon lämnat och börjar arbeta inom hemtjänsten, där hon efterträder Maria, barndomsvännen som nyligen avlidit. I mötet med alla de gamla kommer Janas liv ikapp henne och minnen av övergrepp och våld tränger sig på.

I andra boken, Vi for upp med mor, har modren avlidit och ska begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Där lever större delen av befolkningen på strikt, gammaltestamentligt, religiöst sätt. Männen styr och kvinnorna föder barn. Bror lockas av gemenskapen, medan Jana försöker få honom att ta sitt förnuft till fånga.

I inledningen av tredje boken avlider Janas tvillingbror i en olycka och livet förändras totalt. Vem är hon utan sin bror? Samtidigt som Jana brottas med ensamhet och sorg reser hon till Stockholm,  där hennes konstverk, lergubbarna, ställs ut. Där träffar hon en ung kvinna, Nikki, som hon kanske blir förälskad i. Och där får hon se bilder av stenskulpturer som för henne söderut till den bohuslänska kargheten.

Handlingen i nutid varvas med återblickar till Janas tidigare liv, som i hög grad präglats av våldsamma relationer.

Det är inte så ofta (längre) som jag blir totalt uppslukad av böcker, men Smirnoffs trilogi går inte att värja sig mot. Här finns en råhet jag egentligen inte alls vill ta till mig, men Jana Kippos bitska ironi gör hennes historia uthärdlig att ta del av. Flera gånger sitter jag och fnissar till allsköns eländiga händelser. Texten är suggestiv med sina korta meningar, avsaknad av skiljetecken och sammanskrivningar av namn. Uppfinningsrikedomen när det gäller ordskapande är bländande, jag kommer på mig själv med att säga en del ord högt för att få höra dem. Böckerna om Jana Kippo är sammantaget helt fantastisk litteratur!

SEN FOR JAG HEM
Författare: Karin Smirnoff
Förlag: Polaris (2019)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: och dagarna går