Reafynd

Jag har länge sett fram emot att göra ett stort bokinköp under rean för jag har snålat senaste året. Men jag är ju ärligt talat rätt så kräsen. Vill mestadels bara köpa klassiker. Har också hoppats kunna fynda Tessa Hadley, Lise Tremblay, Katherine Mansfield, Olga Tokarczuk och Agota Kristof. Men nästan inget jag längtat efter finns med på rean. Nåja, det blir några nytillskott i alla fall.



Ordbrodösen - Anna Arvidsson



Vad som helst är möjligt - Elizabeth Strout



Simson - Lina Sjöberg



Djungelboken - Rudyard Kipling



Jag for ner till bror - Karin Smirnoff

Utmaning: Authors & Characters - Alexander

Utmaning Authors & Characters: Alexander

Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.

Alexander Solzjenitsyn föddes den 11 december 1918. 1945 arresterades han för att ha smädat Stalin och dömdes till åtta års arbete i ett straffläger i Gulag. Där inledde han sitt författarskap genom att i hemlighet föra anteckningar om livet i lägret. Han debuterade 1962 med lägerskildringen En dag i Ivan Denisovitjs liv. Denna bok ledde till att berömmelse utomlands, men också till att han ansågs vara "statens fiende" i Sovjetunionen. 1970 tilldelades Solzjenitsyn Nobelpriset. Han var då förbjuden att publicera i hemlandet och efter en hetskampanj landsförvisades han 1974. Samma år publicerades den omtalade Gulag-arkipelagen. Solzjenitsyn levde i exil i USA under många år, men återvände till Ryssland 1994 efter Sovjetunionens sammanbrott. I stället för att fängslas hyllades han nu som en av landets stora kulturpersonligheter. Den 3 augusti 2008 avled Solzjenitsyn vid 89 års ålder.

Ivan Denisovitj, kallad Sjuchov, sitter fängslad i ett arbetsläger. Han är dömd till 10 års straff-arbete för spioneri, efter att ha tillfångatagits av tyskarna under andra världskriget. Den här dagen vaknar Sjuchov och känner sig sjuk. Han orkar för första gången inte upp i tid och för detta straffas han med ett extra arbetsuppdrag. Eftersom Sjuchov inte mår bra går han, efter att ha uträttat det extra straffarbetet, till sjukstugan för att rapportera att han är sjuk. Men läkaren får inte sjukskriva fler denna dag, så Sjuchov måste arbeta trots att han inte mår bra. Under resten av dagen lyckas Sjuchov över förväntan med såväl arbetet, som matanskaffningen. När han somnar på kvällen är han nöjd med den gångna dagen: "Det hade gått en dag, av ingenting förmörkad, en nästan lycklig dag."

Författaren beskriver detaljerat hur en dag i lägret ser ut. Fångarna är trötta och utsvultna, kontrollrutinerna i sträng, sibirisk kyla är absurda. Det är få som överlever till frigivningen, tämligen godtyckligt kan man få extra straff i form av minskade matransoner, vilket i regel leder till döden. Relationen mellan fångarna pendlar mellan konkurrens och solidaritet. Alla försöker tillskansa sig fördelar för att överleva, men ett visst utrymme för generositet och omtanke finns. Även under det hårda arbetet visar sig denna omtanke om de svagare och i de olika arbetsmomenten uttrycker fångarna arbetsglädje och tillfredsställelse över sin yrkesskicklighet.

Det slående i romanen är det optimistiska tonfallet, som bildar en skärande kontrast till den misär som beskrivs. Samtidigt kan man i vissa subtila, sarkastiska kommentarer skönja den vrede som ligger och pyr under ytan. Just tilltalet gör att man kan ta åt sig berättelsen, utan att värja sig. Allt skildras osentimentalt och lågmält på ett mästerligt sätt.

Sent på dagen av Tessa Hadley handlar om två medelålders par, Alex och Christine, och Zach och Lydia, som varit vänner sedan ungdomen. När Zach hastigt avlider rubbas balansen och gamla känslor väcks åter till liv. Lydia flyttar hem till Alex och Christine för att försöka hitta ett sätt att hantera förlusten. Alla vännerna är överens om att just Zach var den de inte hade råd att förlora. Romanen inleds i berättelsens nutid med att Lydia telefonerar Christine för att berätta att Zack avlidit. Därefter växlar berättarperspektivet mellan nutid och tillbakablickar till den tidsperiod de alla lärde känna varandra. Trots sina olikheter är Christine och Lydia bästisar under studietiden. När de får en ny snygg lärare, Alex, blir Lydia omedelbart vanvettigt förälskad. Och Christine börjar dejta Alex bästa vän Zach. Någonstans på vägen blir det dock uppenbart för dem alla att de passar bättre ihop med kompisens partner. De byter, gifter sig, får barn, som även de blir bästisar, och åren går.

Tessa Hadley skriver eleganta formuleringar som mycket precist gestaltar känslonyanser och detaljer. Under läsningen blir jag först förtjust i den sparsmakade prosan, därefter häftigt indragen i de dramatiska händelserna i inledningen, när vännerna försöker handskas med beskedet att vännen Zach avlidit. Här skildras chocken och den förlamande sorgen, utan tillstymmelse till kletig sentimentalitet. 

Sammantaget skriver författaren om det som sker inom och mellan människor, om det vi kanske helst vill dölja, om de små osanningar vi använder oss av för vår bekvämlighets skull. Det är just komplexiteten, de många lagren, författarens lyhördhet i gestaltningen och förmågan att hitta exakt rätt ord, som gör Sent på dagen till en fantastisk läsupplevelse. 

Namnens hus

Namnens hus bygger på myten om Agamemnon, Klytaimnestra, Ifigenia, Elektra och Orestes som nedtecknades av Aishylos (Orestien), Sofokles (Elektra) och Euripides (Elektra, Orestes och Ifigenia i Aulis). Här kommer en kort beskrivning av handlingen och, ja, jag kommer att avslöja hur det går. Kungen, tillika fältherren, Agamemnon behöver gudarnas hjälp för att vindarna ska vända i striderna mot Troja. Till slut ser han ingen annan råd än att offra sin äldsta dotter Ifigenia. Modern Klytaimnestra gör allt i sin makt för att rädda dotter och svär att hämnas när hon misslyckas. Vindarna vänder och Agamemnon och hans mannar besegrar trojanerna. När han segerrusig kommer hem väntar dock Klytaimnestra med en kniv i handen. Dottern Elektra blir mycket upprörd över mordet på fadern och bidar sin tid för att hämnas. När, den som barn bortförde, brodern Orestes kommer hem sätter hon sin plan i verket.

Alla de starka känslorna från de ursprungliga berättelserna finns kvar, fördjupas och renodlas i Tóibíns version av tragedin. Språket är enkelt och avskalat, samtidigt som texten innehåller nog med detaljer att ge läsaren en tydlig bild av miljön och av huvudpersonernas inre. Berättelsen är bitvis mycket realistisk och obehaglig med sprutande blod och ruttnande lik.

"Jag gav order om att liken skulle ligga kvar i solen en dag eller två tills det söta övergick i stank. Och jag tyckte om flugorna som kom, surrande med sina små invecklade och orädda kroppar efter skrovmålet, upphetsade av den ständiga hunger som de kände inom sig, en hunger jag också kommit att erfara och uppskatta."

Handlingen skildras ur tre olika perspektiv: Klytaimnestras, Elektras och Orestes. Moderskap, syskonrelationer och vänskap gestaltas i olika variationer. Och genom hela berättelsen dominerar misstron och misstänksamheten, Vem kan man lita på? Stämningen i palatset, där det viskas om nätterna, är suggestiv och klaustrofobisk. Gudarnas roll är nedtonad, det är människorna som smider planer och handlar.

NAMNENS HUS
Författare: Colm Tóibín
Översättare: Erik Andersson
Förlag: Norstedts (2018)
Köp: Adlibris, Bokus

Antigone i olika versioner

Nästa bok jag ska läsa är Vår älskade av Kamila Shamsie, en omtolkning av Antigone. Romanen har fått många positiva omdömen och jag hoppas att den kommer att leva upp till mina höga förväntningar. Tills dess kommer här några reflektioner jag skrev 2012 när jag läste originalet.

När Kung Oidipus stuckit ut sina ögon i förtvivlan över att ha dödat sin far och äktat sin mor leds han vidare i livet av dottern Antigone. Arvtagare till tronen är Oidipus två söner Eteokles och Polyneikes, som beslutar sig för att regera vartannat år var. Men Eteokles vill så klart inte lämna ifrån sig makten efter ett år som regent, strider utbryter och de båda bröderna dräper varandra. När Antigone återvänder till Thebe härskar hennes morbror Kreon över staden. Antigone vill begrava sina bröder, men Kreon förbjuder att man begråter stadens fiende Polyneikes. Antogone bryter mot detta förbud och spärras in levande i ett gravvalv. Där begår hon självmord, vilket leder till att hennes trolovade Haimon (Kreons son) och dennes mor också begår självmord. Kreon blir ensam kvar att begrunda sin maktlystnad och envishet.

Om man spetsar till det lite skulle man kunna beskriva Antigone som fundamentlist. Hon stödjer sig på religiösa lagar och känner sig förpliktigad att begrava brodern trots att lagen så förbjuder. Kreon verkar vara minst lika rigid även han i sin bokstavliga tro på lagen och makten. Och som i alla tragedier drivs människan obevekligt mot sitt öde. De gamla grekiska gudarna visade ingen som helst barmhärtighet.

Utmaning: Authors & Characters - Henrik

Utmaning Authors & Characters: Henrik

Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.

"Låt oss glömma Henrik Ibsens person", skriver Leif Zern i förordet till Samtidsdramatik 2 och fortsätter "[h]ans liv är inte nyckeln till det han skrev, det är nyckelhålet han kikade igenom". Ibsen skildrar den värld han levde i under en tid då realism övergick i modernism. Om han var mest traditionell och realistisk eller nyskapande och modernistisk har diskuterats både då och nu. Zern menar att Ibsen såg in i framtiden, att han såg tendenserna i sin samtid. Genomgående teman i Ibsens dramatik var frihet och den konflikt som uppstod i människan mellan att förverkliga sig själv och plikter gentemot andra. Priset för friheten innebär att individen alieneras från sin sociala miljö och blir isolerad. Ibsen skildrade den då, liksom nu, moderna människan. Jag har läst en del dramatik av Ibsen både under gymnasietiden och på senare år. Favoritdramer är bland annat "Ett dockhem" och "Vildanden". Det är framför allt inslagen av hemligheter, avslöjanden och konsekvenser som fått mig att verkligen gilla Ibsens dramatik.

Ibsen hyllas ofta för sin stora kvinnoroller som t ex Nora i "Ett dockhem" och Hedda i "Hedda Gabler". "Ett dockhem" spelas idag världen över. "Hedda Gabler" publicerades 1890 och fick negativa recensioner vid premiären. Sedan dess har den kommit att bli en klassiker som satts upp på mängder av scener, med mängder av olika tolkningar av huvudrollen. I korthet handlar "Hedda Gabler" om (varning för avslöjanden!) generalsdottern Hedda som gift sig med nyblivne doktorn i kulturhistoria, Jörgen Tesman. Paret har nyligen kommit hem från en lång bröllopsresa och ska sätta bo i nytt hem. Deras framtid hänger på att Tesman inom kort erhåller en utlovad professur. När Heddas gamla kärlek, tillika Tesmans gode vän, Ejlert Lövborg, dyker upp som återuppstånden från ett liv i dryckenskap, hotas framtidsutsikterna. Lövborg har med hjälp att den väna Fru Elvsted skrivit en text som gör honom till en konkurrent om professuren. Hedda ingriper med lögner och ränkspel som leder till katastrof för dem alla.

Hedda är en spännande karaktär som kan beskrivas på många sätt. Är hon helt enkelt en personlighetsstörd "ond" narcissist, en kvinna som blivit sviken och hämnas? Eller ska hennes beteende ses som en reaktion på dåtidens inskränkta kvinnoliv som maka och mor? På senare tid har den feministiska tolkningen dominerat, Hedda ses som en kvinna som förtvivlat kämpar för att få utrymme att leva. Som Victoria Benedictsson uttryckte det: ”Detta avskyvärda att icke få vara människa endast kvinna, kvinna, kvinna!”

Wolf Hall av Hilary Mantel är den bästa historiska roman jag någonsin läst. Romanen utspelar sig i England, under 1530-talet. Kung Henrik VIII är gift med Katarina som inte lyckas föda någon son. Kungen blir alltmer desperat, utan en son kommer familjen att förlora makten. Henriks enda val är att få äktenskapet annullerat så han kan gifta om sig. Den tilltänkta bruden är Anne Boleyn, kungens oskuldsfulla älskarinna. Men att få påven att annullera ett mångårigt äktenskap är inte någon lätt sak. Här gäller att intrigera på hög nivå. Till sin hjälp tar Henrik Thomas Cromwell, smedsonen som haft ett tufft liv och klättrat på ett närmast obegripligt sätt på maktens stege.

Den här romanen förtjänar verkligen alla superlativer. Texten är mastig och emellanåt är det svårt att hålla ordning på vem det är som berättar. Och i stora drag vet jag ju hur den här berättelsen kommer att sluta. Ändå kunde jag knappt slita mig från boken, och när jag inte läste gick jag omkring och funderade över Thomas, Henrik och Anne. Det skiljer hundratals år mellan oss, ändå blev personerna så otroligt levande för mig.

Texten är, som sagt, tät och fullspäckad av innehåll. Som lekman upplever jag språket som gammaldags på ett sätt som ger mig illusionen av att det är "korrekt" och tidsenligt. Jag undrar om författaren emellanåt testar läsarens vakenhetsgrad när hon använder pronomen utan att tydliggöra vem det är som åsyftas. Man måste verkligen vara alert när man läser.

Från ett psykologiskt perspektiv är porträttet av Thomas Cromwell det mest intressanta. Uppväxt i en fattig miljö med en hårdför far och få nära relationer utvecklas han till en mästare i manipulation. Han är socialt kompetent på en nivå som gränsar till psykopati. Samtidigt beskrivs han som en kärleksfull make och far som djupt sörjer förluster av familjemedlemmar. I Mantels skepnad är han onekligen en mycket fascinerande man.

Sammantaget är Wolf Hall en historisk roman i en helt egen klass. Den är inte särskilt lättläst, men den ger i gengäld den trägne läsaren lön för mödan. Ett mästerverk helt enkelt.