söndag 2 februari 2020

Namnens hus


Namnens hus bygger på myten om Agamemnon, Klytaimnestra, Ifigenia, Elektra och Orestes som nedtecknades av Aishylos (Orestien), Sofokles (Elektra) och Euripides (Elektra, Orestes och Ifigenia i Aulis). Här kommer en kort beskrivning av handlingen och, ja, jag kommer att avslöja hur det går. Kungen, tillika fältherren, Agamemnon behöver gudarnas hjälp för att vindarna ska vända i striderna mot Troja. Till slut ser han ingen annan råd än att offra sin äldsta dotter Ifigenia. Modern Klytaimnestra gör allt i sin makt för att rädda dotter och svär att hämnas när hon misslyckas. Vindarna vänder och Agamemnon och hans mannar besegrar trojanerna. När han segerrusig kommer hem väntar dock Klytaimnestra med en kniv i handen. Dottern Elektra blir mycket upprörd över mordet på fadern och bidar sin tid för att hämnas. När, den som barn bortförde, brodern Orestes kommer hem sätter hon sin plan i verket.

Alla de starka känslorna från de ursprungliga berättelserna finns kvar, fördjupas och renodlas i Tóibíns version av tragedin. Språket är enkelt och avskalat, samtidigt som texten innehåller nog med detaljer att ge läsaren en tydlig bild av miljön och av huvudpersonernas inre. Berättelsen är bitvis mycket realistisk och obehaglig med sprutande blod och ruttnande lik.
"Jag gav order om att liken skulle ligga kvar i solen en dag eller två tills det söta övergick i stank. Och jag tyckte om flugorna som kom, surrande med sina små invecklade och orädda kroppar efter skrovmålet, upphetsade av den ständiga hunger som de kände inom sig, en hunger jag också kommit att erfara och uppskatta."
Handlingen skildras ur tre olika perspektiv: Klytaimnestras, Elektras och Orestes. Moderskap, syskonrelationer och vänskap gestaltas i olika variationer. Och genom hela berättelsen dominerar misstron och misstänksamheten, Vem kan man lita på? Stämningen i palatset, där det viskas om nätterna, är suggestiv och klaustrofobisk. Gudarnas roll är nedtonad, det är människorna som smider planer och handlar.
NAMNENS HUS
Författare: Colm Tóibín
Översättare: Erik Andersson
Förlag: Norstedts (2018)
Köp: Adlibris, Bokus

lördag 1 februari 2020

Antigone i olika versioner


Nästa bok jag ska läsa är Vår älskade av Kamila Shamsie, en omtolkning av Antigone. Romanen har fått många positiva omdömen och jag hoppas att den kommer att leva upp till mina höga förväntningar. Tills dess kommer här några reflektioner jag skrev 2012 när jag läste originalet.


När Kung Oidipus stuckit ut sina ögon i förtvivlan över att ha dödat sin far och äktat sin mor leds han vidare i livet av dottern Antigone. Arvtagare till tronen är Oidipus två söner Eteokles och Polyneikes, som beslutar sig för att regera vartannat år var. Men Eteokles vill så klart inte lämna ifrån sig makten efter ett år som regent, strider utbryter och de båda bröderna dräper varandra. När Antigone återvänder till Thebe härskar hennes morbror Kreon över staden. Antigone vill begrava sina bröder, men Kreon förbjuder att man begråter stadens fiende Polyneikes. Antogone bryter mot detta förbud och spärras in levande i ett gravvalv. Där begår hon självmord, vilket leder till att hennes trolovade Haimon (Kreons son) och dennes mor också begår självmord. Kreon blir ensam kvar att begrunda sin maktlystnad och envishet.

Om man spetsar till det lite skulle man kunna beskriva Antigone som fundamentlist. Hon stödjer sig på religiösa lagar och känner sig förpliktigad att begrava brodern trots att lagen så förbjuder. Kreon verkar vara minst lika rigid även han i sin bokstavliga tro på lagen och makten. Och som i alla tragedier drivs människan obevekligt mot sitt öde. De gamla grekiska gudarna visade ingen som helst barmhärtighet.

måndag 27 januari 2020

Utmaning: Authors & Characters - Henrik


Utmaning Authors & Characters: Henrik

Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.


"Låt oss glömma Henrik Ibsens person", skriver Leif Zern i förordet till Samtidsdramatik 2 och fortsätter "[h]ans liv är inte nyckeln till det han skrev, det är nyckelhålet han kikade igenom". Ibsen skildrar den värld han levde i under en tid då realism övergick i modernism. Om han var mest traditionell och realistisk eller nyskapande och modernistisk har diskuterats både då och nu. Zern menar att Ibsen såg in i framtiden, att han såg tendenserna i sin samtid. Genomgående teman i Ibsens dramatik var frihet och den konflikt som uppstod i människan mellan att förverkliga sig själv och plikter gentemot andra. Priset för friheten innebär att individen alieneras från sin sociala miljö och blir isolerad. Ibsen skildrade den då, liksom nu, moderna människan. Jag har läst en del dramatik av Ibsen både under gymnasietiden och på senare år. Favoritdramer är bland annat "Ett dockhem" och "Vildanden". Det är framför allt inslagen av hemligheter, avslöjanden och konsekvenser som fått mig att verkligen gilla Ibsens dramatik.

Ibsen hyllas ofta för sin stora kvinnoroller som t ex Nora i "Ett dockhem" och Hedda i "Hedda Gabler". "Ett dockhem" spelas idag världen över. "Hedda Gabler" publicerades 1890 och fick negativa recensioner vid premiären. Sedan dess har den kommit att bli en klassiker som satts upp på mängder av scener, med mängder av olika tolkningar av huvudrollen. I korthet handlar "Hedda Gabler" om (varning för avslöjanden!) generalsdottern Hedda som gift sig med nyblivne doktorn i kulturhistoria, Jörgen Tesman. Paret har nyligen kommit hem från en lång bröllopsresa och ska sätta bo i nytt hem. Deras framtid hänger på att Tesman inom kort erhåller en utlovad professur. När Heddas gamla kärlek, tillika Tesmans gode vän, Ejlert Lövborg, dyker upp som återuppstånden från ett liv i dryckenskap, hotas framtidsutsikterna. Lövborg har med hjälp att den väna Fru Elvsted skrivit en text som gör honom till en konkurrent om professuren. Hedda ingriper med lögner och ränkspel som leder till katastrof för dem alla.

Hedda är en spännande karaktär som kan beskrivas på många sätt. Är hon helt enkelt en personlighetsstörd "ond" narcissist, en kvinna som blivit sviken och hämnas? Eller ska hennes beteende ses som en reaktion på dåtidens inskränkta kvinnoliv som maka och mor? På senare tid har den feministiska tolkningen dominerat, Hedda ses som en kvinna som förtvivlat kämpar för att få utrymme att leva. Som Victoria Benedictsson uttryckte det: ”Detta avskyvärda att icke få vara människa endast kvinna, kvinna, kvinna!”


Wolf Hall av Hilary Mantel är den bästa historiska roman jag någonsin läst. Romanen utspelar sig i England, under 1530-talet. Kung Henrik VIII är gift med Katarina som inte lyckas föda någon son. Kungen blir alltmer desperat, utan en son kommer familjen att förlora makten. Henriks enda val är att få äktenskapet annullerat så han kan gifta om sig. Den tilltänkta bruden är Anne Boleyn, kungens oskuldsfulla älskarinna. Men att få påven att annullera ett mångårigt äktenskap är inte någon lätt sak. Här gäller att intrigera på hög nivå. Till sin hjälp tar Henrik Thomas Cromwell, smedsonen som haft ett tufft liv och klättrat på ett närmast obegripligt sätt på maktens stege.

Den här romanen förtjänar verkligen alla superlativer. Texten är mastig och emellanåt är det svårt att hålla ordning på vem det är som berättar. Och i stora drag vet jag ju hur den här berättelsen kommer att sluta. Ändå kunde jag knappt slita mig från boken, och när jag inte läste gick jag omkring och funderade över Thomas, Henrik och Anne. Det skiljer hundratals år mellan oss, ändå blev personerna så otroligt levande för mig.

Texten är, som sagt, tät och fullspäckad av innehåll. Som lekman upplever jag språket som gammaldags på ett sätt som ger mig illusionen av att det är "korrekt" och tidsenligt. Jag undrar om författaren emellanåt testar läsarens vakenhetsgrad när hon använder pronomen utan att tydliggöra vem det är som åsyftas. Man måste verkligen vara alert när man läser.

Från ett psykologiskt perspektiv är porträttet av Thomas Cromwell det mest intressanta. Uppväxt i en fattig miljö med en hårdför far och få nära relationer utvecklas han till en mästare i manipulation. Han är socialt kompetent på en nivå som gränsar till psykopati. Samtidigt beskrivs han som en kärleksfull make och far som djupt sörjer förluster av familjemedlemmar. I Mantels skepnad är han onekligen en mycket fascinerande man.

Sammantaget är Wolf Hall en historisk roman i en helt egen klass. Den är inte särskilt lättläst, men den ger i gengäld den trägne läsaren lön för mödan. Ett mästerverk helt enkelt.

fredag 24 januari 2020

Läsning 2020

Jag kan inte sätta upp långsiktiga läsmål för då tappar jag lusten att läsa. Det har jag lärt mig de senaste åren. Nu handlar det bara om att läsa det jag har lust att läsa och det kan verkligen variera. Ibland läser jag klassiker, ibland läser jag utifrån något tema och ibland läser jag om gamla favoriter. Jag läser mer kvinnliga författare än manliga, så jag behöver inte utmanas till detta. Förra året läste jag faktiskt dessutom rätt stor andel böcker som stått i bokhyllan lång tid. Här nedan är således inget jag "måste" läsa nästa år, det är bara en lista över intressanta böcker jag har i min hylla. Några av dem kommer nog att bli lästa under 2020. Har ni läst några av dem? Berätta!

Drömfakulteten – Sara Stridsberg
Kris – Karin Boye
Aliide, Aliide – Mare Kandre
I skuggan av oron/Från Signe till Alberte – Kerstin Thorvall
Bära mistel – Sara Lidman
Dykungens dotter – Birgitta Trotzig
Serien om Alberte – Cora Sandel
Göra gott – Trude Marstein
Barnet – Kjersti Annesdatter Skomsvold
Historien – Elsa Morante
Flickan i Clèves – Marie Darrieussecq
Den gröna vägen – Anne Enright
Vishetens natt – Marguerite Yourcenar
Drömmen om okapin – Mariana Leky
Paradis – Toni Morrison
Förtvivlade människor – Paula Fox
Brun flicka drömmer – Jacqueline Woodson
Olive Kitteridge – Elizabeth Strout
Segu – Maryse Condé
Enstörig – Nina Bouraoui
Allt gott ska komma dig till del – Sefi Atta
Ännu talar träden – Calixthe Beyala
Rotlös – Tsitsi Dangarembga
Home Fire – Kamila Shamsie
En gyllene tid – Tahmima Anam
Kvinnor på ett tåg – Anita Nair
Torsdagsbarn – Sonya Hartnett

måndag 20 januari 2020

Utmaning: Authors & Characters - Marianne


Utmaning Authors & Characters: Marianne

Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.


Marianne Fredrikssons romaner började jag läsa i slutet av 80-talet. Särskilt mycket gillade de med historiska/bibliska teman. Enligt Maria Magdalena handlar om den kvinna som omnämns i evangelierna, men i Marianne Fredrikssons tappning spelar hon en större roll i frälsarens liv. Flera av Marianne Fredrikssons böcker finns som ljudböcker på Storytel, jag är sugen på att lyssna på dem, men tror att jag kanske läser mer kritiskt idag än för 30 år sedan.




Fru Marianne av Victoria Benedictsson (pseudonym Ernst Ahlgren) är en av det sena 1800-talets stora kvinnoromaner. Blott 16 år gammal blir den bortskämda stadsflickan Marianne bortgift med en enkel men förmögen bonde. Livet förändras och äktenskapet blir inte som Marianne har föreställt sig det. Rollen som fru passar henne dåligt och förhållandet till maken är komplicerat. Så småningom fördjupas emellertid deras relation och hon förvandlas till mannens kamrat i det dagliga arbetet på gården. Äktenskapet gestaltas utopiskt som harmoniskt och jämlikt. Fru Marianne är ett klassiskt kvinnoporträtt med en tidlös giltighet.