
Under senaste månaden har jag delvis läst, delvis lyssnat på Karin Smirnoffs böcker om Jana Kippo och hennes familj. Det är inte så enkelt att summera läsupplevelsen, men framför allt har jag varit väldigt tagen över hur folk faktiskt kan ha det. När jag läst om andras upplevelser har jag ibland sett funderingar kring exotifiering av Norrland och glesbygdens misär, men tyvärr är inte Smirnoffs skildring av trasiga hemförhållanden vare sig överdrivna eller spekulativa. En del ungar har det helt enkelt så här förfärligt.
I första boken, Jag for ner till bror, återvänder Jana Kippo till sin hemby Smalånger i Västerbotten. Här bor hennes tvillingbror Bror fortfarande kvar i deras barndomshem, Kippogården. Jana, som egentligen bara planerat ett kort besök, sugs snabbt in i det liv hon lämnat och börjar arbeta inom hemtjänsten, där hon efterträder Maria, barndomsvännen som nyligen avlidit. I mötet med alla de gamla kommer Janas liv ikapp henne och minnen av övergrepp och våld tränger sig på.
I andra boken, Vi for upp med mor, har modren avlidit och ska begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Där lever större delen av befolkningen på strikt, gammaltestamentligt, religiöst sätt. Männen styr och kvinnorna föder barn. Bror lockas av gemenskapen, medan Jana försöker få honom att ta sitt förnuft till fånga.
Båda böckerna är nattsvarta skildringar av destruktiva familjer som präglas av våld, missbruk och misär. Ändå finns här utrymme för underfundig humor som glimmar till när man som minst anar det. Texten är suggestiv med sina korta meningar, avsaknad av skiljetecken och sammanskrivningar av namn. Det här är läsning som påverkar både andning och hjärtfrekvens. Det här är i mitt tycke fantastisk litteratur!
JAG FOR NER TILL BROR
VI FOR UPP MED MOR
Författare: Karin Smirnoff
Uppläsare: Lo Kauppi
Förlag: Polaris (2019)
Köp: Adlibris, Bokus






