tisdag 27 augusti 2019

När man skjuter arbetare



När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall är en helt underbar roman om sinnessjukdom, och dess inverkan på både den sjuke och dennes omgivning. När det unga, blyga lärarinnan Hilma träffar den oerhört charmerande adjunkten Sigrid uppstår mycket snabbt tycke. Hilma kommer från enkla förhållanden och är inte van den intensiva uppvaktning Sigfrid har att erbjuda. Han är prästson, från en relativt välbärgad familj, han är välutbildad och har förmåga att uttrycka känslor och tankar på ett sätt Hilma inte är van vid. Sigfrid är starkt engagerad i många saker, bland annat i arbetarrörelsen. Hilmas mycket traditionella föräldrar blir förfärade när det hör vad den blivande svärsonen har att säga. Överlag är allt helt enkelt litet mycket med Sigfrid och bröllopet skyndas på. På bröllopsnatten inser Hilma att något är allvarligt fel med hennes make.

Den självbiografiskt färgade berättelsen om Sigfrid och Hilma utspelar sig på 1930-talet, en tid då unga kvinnor är skyddslösa och kan offras, en tid då arbetare kan skjutas. Sigfrids familj är medveten om hans sjukdom och om att detta tillstånd medför äktenskapsförbud, men underlåter att informera Hilma om detta. I stället lämnar de över ansvaret för den sjuke mannen till henne att hantera bäst hon kan. Trots alla svårigheter blir äktenskapet kärleksfullt på sitt eget vis och glädjen över dottern, barnet som inte skulle fått födas, ändlöst stor.

Sammantaget är När man skjuter arbetare en omskakande berättelse och ett dokument över den tid då arbetare sköts.
NÄR MAN SKJUTER ARBETARE
Författare: Kerstin Thorvall
Förlag: Albert Bonniers (1993)
Uppläsare: Gunilla Nyroos (Storytel)
Köp: Adlibris, Bokus

söndag 25 augusti 2019

En smakbit ur Kirke


Dags för söndagens delande av en smakbit. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i den här utmaningen, varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten.

Dagens smakbit är en snutt ur Kirke av Madeline Miller, en äventyrsroman med litteraturens första häxa i huvudrollen. Kirke är gudinnan som förförde och förtrollade Odysseus under hans irrfärd, här är en bok om hennes liv. Jag väljer att dela det första stycket i boken:
"När jag föddes existerade inte ordet för det jag var. De kallade mig nymf och utgick ifrån att jag skulle bli som min mor och mina mostrar och mina tusen kusiner. Vi var de minst betydande av de mindre betydande gudinnorna och våra krafter så blygsamma att de med nöd och näppe kunde garantera vår odödlighet. Vi talade med fiskar och skötte blommor, lockade droppar ur molnen och salt ur vågorna. Det ordet, nymf, stegade upp längden och bredden på vår framtid. På vårt språk betyder det inte bara gudinna, utan även brud."

lördag 24 augusti 2019

Temaläsning Antiken



Jag läser gärna temastyrt, tycker att en del romaner definitivt kompletterar varandra på ett fint sätt. Just nu är planen att läsa några romaner som är olika typer av omarbetningar av klassiska myter och verk. I Kirke av Madeline Miller är gudinnan som förförde Odysseus huvudperson och romanen beskrivs som en äventyrsberättelse med en kvinnlig huvudperson. Vår älskade av Kamila Shamsie är en nytolkning av Antigone av Sofokles, en berättelse om syskon som jag skrivit lite om här. Slaget om Troja av Theodor Kallifatides är en ombearbetning av Iliaden där berättelsen utspelar sig under andra världskriget. I Namnens hus av Colm Tóibín får vi ta del av myten om Agamemnon och Klytaimnestra och deras relation efter att fadern offrat dottern för att få välgång.

Andra teman jag ägnat mig åt är andra världskriget, bibelberättelser m m. Mer om detta en annan gång.

fredag 23 augusti 2019

Mrs Dalloway


Att recensera en klassiker som Mrs Dalloway av Virginia Woolf känns ju rätt förmätet och förvänta er inga nydanande analyser av mig. Jag kommer att hålla mig till en kort beskrivning av innehållet, så gott det nu låter sig göras, och lite reflektioner från mitt läsande. Och säkert en del superlativer och allmänna lovord. För Mrs Dalloway, det är en klassiker värd sin stjärnstatus!

Mrs Dalloway utspelar sig under en enda dag i London i mitten av juni 1923. Den välbärgade, medelålders Clarissa Dalloway ska ha en liten, trevlig bjudning på kvällen och ger sig därför ut för att inhandla blommor att pynta hemmet med. Just behovet att pynta, att dölja det fula, att fylla vardagen med vackra trivialiteter är ett genomgående tema i romanen. Clarissas liv handlar i hög grad om status, om klassmedvetenhet, om hyckleri. Jag kan föreställa mig hur hennes glossiga facebookbilder skulle se ut.

Det stora kriget är äntligen slut och engelska nationen står inför ett vägval mellan gamla traditioner och ett modernt samhälle. Clarissa lever i en tid då hoppet om människan och civilisationen trasats sönder i skyttegravar. Hon lever i den splittrade värld T S Eliot beskriver i The Waste Land. Så här knappt etthundra år senare har jag alltför lätt att förstå och relatera till besvikelsen och melankolin.

Under Clarissas vandring genom staden, och senare under dagen, dyker andra karaktärer upp, och läsaren får bland annat träffa ungdomskärleken Peter Walsh, dottern Elizabeth och Clarissas alter ego Septimus Smith. Clarissa och Septimus träffar aldrig varandra, men är sammanlänkade genom sina upplevelser av livets tomhet och skörhet. De olika karaktärernas tankar, deras sinnesintryck, minnen och känslor vävs samman till en betraktelse av smärtsam meningslöshet och förgänglighet. Bland annat ...

Clarissa är en kvinna som väcker min medkänsla. Många år tidigare valde hon bort ett passionerat, intimt liv tillsammans med Peter Walsh för ett svalt äktenskap med maken Richard, ett äktenskap där hon tycks förlora sig själv:

”… och detta var mrs Dalloway, inte ens Clarissa längre – detta var mrs Richard Dalloway.”
Clarissa uttrycker en tomhet och en längtan som verkligen berör. Under all yttre förfining finns en kvinna av kött och blod, en kvinna som lider, älskar och hatar.
"Men det plågade henne att ha detta monster trampande omkring inom sig! Att höra kvistar knäckas och känna hovar sättas ner djupt inne i själens snårskog, aldrig kunna vara helt lugn eller helt trygg, eftersom vilken sekund som helst odjuret kunde börja röra på sig, detta hat som särskilt nu efter sjukdomen kändes som om det skrapade mot blottade nervändar. Det plågade henne rent kroppsligt, och det fick all glädje över skönhet och vänskap, över att må bra och vara älskad och kunna skapa ett lyckligt hem, att vagga och skälva, som om verkligen någon sorts odjur bökade bland rötterna, som om hela hennes rustning av belåtenhet inte var något annat än egenkärlek! Detta hat!
Dumheter, fantasifoster! intalade hon sig och sköt upp svängdörrarna till Mulberrys blomsterhandel."
Mrs Dalloway är också en roman man läser med facit i hand. Vetskapen om att Virginia Woolf själv kommer att avsluta sitt liv några år efter utgivningen av romanen påverkar ofrånkomligen läsningen.

Romanen är skriven i, den för modernismen typiska, stilen med inre monologer - stream of consciousness - och kräver en alert läsare. Något år innan Mrs Dalloway publicerades hade James Joyces nydanande mastodontroman Ulysses getts ut. I denna introducerades läsaren för oförglömliga textavsnitt, t ex Molly Blooms avslutande inre monolog. Men där Joyce breder ut sig och testar i princip alla stilar han kan komma på, håller sig Woolf konsekvent till en stil, vilket ger ett ännu mer effektfullt intryck. Enligt mig.

Sammantaget är Mrs Dalloway ett monument över ett liv som inte blev av och en läsupplevelse som slår det mesta.
MRS DALLOWAY
Författare: Virginia Woolf
Översättare: Else Lundgren
Förlag: Albert Bonniers
Köp: Adlibris, Bokus

torsdag 22 augusti 2019

Grattis Gustaf


Idag är det Gustaf Frödings födelsedag, han föddes 1860 ni får själva, göra räknandet. Jag har älskat Fröding dikter sedan jag som 21-åring arbetade på Alsters Herrgårdscafé och blev bekant. För femtielfte gången delar jag nu på bloggen den finaste dikten om kärlek, "Nypenrosa" ur Räggler och paschaser från 1897.

Fin sôm nypenrosa står
tili, tili, når dä dagger
selverdrôp å blaa vagger
lent där môraväre går.

Int just lik e trägårsros
int så stôlt å mett i sola,
int så grann å stor i ola,
mer litt bly å mer te tros.

Tocken stog mi Anna Lek,
ljus i håre, rö i kläe,
"rosa stecker", sa di, näe,
Anna mi va utta svek.

Hennas tagg va lätt te se,
are roser, are flecker
gär sä lene, når di stecker,
Anna gjord sä allri te.

Harrgårsplan mä roser i
gjord mä itnô kälekshôga,
nypenrosa bål ve stôga
dä va rosa rosa mi.