En smakbit ur Skärmhjärnan

Dags för söndagens delande av en smakbit. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i den här utmaningen, varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten.

Den här veckan väljer jag att dela lite ur en populär faktabok som handlar om vår samtids stress, psykiska ohälsa och oförmåga att fokusera: Skärmhjärnan av Anders Hansen. Delar av författarens resonemang känner jag verkligen igen, men vissa delar ifrågasätter jag definitivt. Bland annat tycker jag att författaren, liksom så många andra experter, ställer skärmanvändning och mänskliga relationer i motsats till varandra. När jag tänker tillbaka på tiden när dottern och jag tillsammans tittade på Dora, utforskaren och Små Einsteins där hennes intresse för engelska och musik väcktes, önskar jag en mer nyanserad debatt. Dottern lärde sig klockan via en app, som vi använde tillsammans, hon lärde sig läsa och skriva då hon satt bredvid mig och skrev på sin dator när jag skrev på min och vi lyssnar fortfarande gemensamt på ljudböcker, spelar Zelda och tittar på film. Hon är nu en nybliven 14-åring, som även tränar dans och gör styrkeövningar utifrån Youtube-inslag. Det jag uppfattar som ett bekymmer med skärmanvändande handlar egentligen om att samma föräldrar som engagerar sig fullt ut i ett barns fotbollsspelande, lämnar ett annat (eller samma) barn helt självt att ägna sig åt skärmen. De vuxna behövs så att samspel runt det som finns på skärmen kan uppstå. Då kan glädjen över det som finns på skärmen delas och det eventuellt pedagogiska innehållet leda till utveckling.

Det är dock rätt uppenbart att förmågan att uthålligt fokusera försämrats hos många, vi har blivit mer lättdistraherade. Och det kan ställa till med bekymmer på sikt.

"De flesta stora kulturella, tekniska och vetenskapliga framsteg har gjorts av personer som haft förmågan att kunna fokusera intensivt. Att upptäcka relativitetsteorin, DNA-molekylen, eller utveckla iPhonen - ironiskt nog det optimala distraktionsverktyget - krävde ett oerhört fokus. Du behöver inte gå längre än till dig själv, för oavsett om du är bra på sport, ett instrument, programmering, att skriva artiklar eller matlagning, har du förmodligen behövt anstränga dig och fokusera på en sak för att bli duktig. (s 172)

Vegetarianen av Han Kang

Som jag skrev i förra inlägget är Sydkorea ett tema på årets Bokmässa. En av hedersgästerna från Sydkorea är den oerhört spännande Han Kang. Jag måste erkänna att det ilar lite i magen vid tanken på att få möjlighet att lyssna till henne. Han Kang föddes 1970 i Kwangju och flyttade  senare till huvudstaden Seoul. 1980 inträffade den studentmassaker i födelsestaden, som Han Kang gestaltar i romanen Levande och döda. 2016 tilldelades hon Man Booker International Prize för romanen Vegetarianen. Inom kort utkommer ytterligare en roman av författaren på svenska, Den vita boken.

Jag har läst och fascinerats av Vegetarianen, här kan ni ta del av mina tankar.

En del romaner är enkla att förstå och lockar med en tydlig yttre handling. Så är inte fallet med Vegetarianen av sydkoreanska Han Kang. Det här är i stället en suggestiv text som lurar in läsaren i tankar och upplevelser som till slut blir kvävande. När jag hade läst den första delen av texten skrev jag: "Jag har bara läst en tredjedel, men är redan sprängfylld av tankar. Och framför allt känslor. Det här är klaustrofobisk läsning som ger andnöd. Så otroligt bra. Och otäck. I korthet handlar romanen om en ung kvinna i ett traditionellt sydkoreanskt äktenskap, som beslutar sig för att ta makten över sitt liv och sin kropp. Detta tillåts hon inte göra ostraffat".

Romanen är uppdelad i tre delar där huvudpersonen Yeong-hye mestadels betraktas genom andras blickar. I första delen berättar maken om hur Yeong-hye beslutar sig för att sluta äta kött, i andra delen berättar svågern om sina sexuella fantasier som kretsar runt svägerskan, i tredje delen försöker systern nå en en kvinna som närmar sig ett vegetativt stadium. Emellanåt hörs Yeong-hyes röst i monologer som vibrerar av starka känslor.

Med tiden blir Yeong-hyes tankar, fantasier och drömmar alltmer otäcka. Romanen utforskar ett gränsöverskridande mellan verklighet och inre världar. Ju mer Yeong-hye hävdar sin egen vilja, desto mer utsätts hon för omvärldens krav och maktutövande. Våldet är brutalt och otäckt. Vegetarianen är en text som låter sig tolkas på många sätt, för mig är en kvinnas kamp för självbestämmande det centrala.

Språket är enkelt och kortfattat, samtidigt som innehållet tangerar sagans och drömmens förtätade karaktär.

Sammantaget är Vegetarianen en oerhört otäck, fascinerande och mycket läsvärd bok om en alldaglig kvinnas kamp att få vara sig själv, och det motstånd hon då stöter på. En minnesvärd roman.

VEGETARIANEN
Författare: Han Kang
Översättare:  Eva Johansson
Förlag: Natur & Kultur (2017)
Köp: Adlibris, Bokus

Bokmässan 2019

Det börjar dra ihop sig till Bokmässa, hotell och tågbiljetter är bokade. I år är det lyxvarianten med boende på Gothia Towers som gäller. Jag har börjat kika på seminarier och har som vanligt svårt att välja. På torsdagen kommer jag att kolla in mycket från Skolspåret, därutöver är jag också intresserad av det sydkoreanska temat.

När jag kikar i min bokhylla finns där bara fyra böcker skrivna av sydkoreanska författare: Vegetarianen av Han Kang (som också gästar Bokmässan!), Hönan som drömde om att flyga och Hunden som vågade drömma av Sun-Mi Hwang (underbara fabler) och Den gamla trädgården av Hwang Sok-Yong (tyvärr oläst). Fyra böcker känns ju lite klent, vi får väl se om det hinner bli flera innan Bokmässan. Efteråt har det garanterat blivit det.

Ses vi på Bokmässan i år?

Toni Morrison avliden

Foto: Michael Lionstar

Författaren och Nobelpristagaren Toni Morrison har avlidit, vid 88 års ålder. Hon är mest känd för sina skildringar av afroamerikaners historia och samtid i USA. Morrison erhöll Nobelpriset 1993 med motiveringen att hon ”i böcker karaktäriserade av visionär kraft och poesi blåser liv i en väsentlig aspekt av den amerikanska verkligheten”. Hon blev därmed den första svarta kvinnan som tilldelades priset. Morrison gav röst åt de svarta, framför allt åt de svarta kvinnorna. Och hon eftersträvade att ge dem ett språk med djup, med många nyanser, med en dubbelhet som passar de svartas livssituation. I roman efter roman skildrade Morrison de svartas kamp för att skapa en identitet och en social position.


Jag har läst tre romaner av Morrison och tycker att jag får allt lättare att ta till mig och förstå hennes språk. Berättelserna är alla ohyggliga och handlar om hur slaveriet slog sönder allt och gjorde kärleken riskabel. Män och kvinnor användes för avel och barnen skildes ofta från föräldrarna. Vad detta gjorde med människorna skildrar Morrison med skrämmande detaljrikhet.

De blåaste ögonen är en berättelse om en fattig svart familjs öde i Amerika på 40-talet. Varje natt ber den oälskade Pecola om blå ögon, hon är övertygad om, att om hon bara fick blå ögon skulle hon bli vacker och lycklig. Hennes föräldrar skulle bli kärleksfulla och slagsmålen skulle upphöra. Denna roman skildrar förtrycket, som det avspeglas i en liten flickas känsla av värdelöshet.

Älskade är en roman fylld av magiska föreställningar och den berättas i minnesfragment från olika tidsperioder. Den svarta kvinnan Sethe bor med sin tonårsdotter Denver i ett hemsökt hus i Ohio. Inbördeskriget är slut och slavarna har befriats. En dag kommer Sethes gamle vän Paul D på besök och lyckas driva iväg husets spöke. Någon dag senare dyker dock en främmande ung kvinna upp på gården, en kvinna som säger sig heta Beloved. Spöket tycks ha kommit tillbaks, i en annan form.

En välsignelse handlar om en handfull människor i Amerika i slutet av 1600-talet, handlingen utspelar sig således innan slaveriet satts i system på nationellt plan. Här berättas om olika kvinnors livsöden och om moderskapets plågor i en värld där ditt barn inte är ditt.

Dessutom finns ett antal olästa romaner i hyllan, som jag nu fick lust att bekanta mig med.

Måna är död

Nu har jag läst ut min första roman av Ivar Lo-Johansson, Måna är död, och här sitter jag och är totalt utmattad av alla dessa häftiga känslokast, av denna lynnighet, av denna intensitet. Den här boken var inte alls vad jag förväntade mig.

Romanen om Måna berättas av den andre huvudpersonen, Bo Propst, och utspelar sig en sommar då paret lever tillsammans i en norrländsk fäbodvall i närheten av en älv där man flottar timmer. Bo är författare med ursprung i arbetarklassen, medan Måna lever på räntor från ex-maken. Under den varma sommaren har Bo svårt att få till skrivande, hans tankar blir mer och mer upptagna av Måna och och funderingar kring vad hon gör hela dagarna. Svartsjukan växer sig allt starkare tills en urladdning är oundviklig.

Under läsningen associerar jag till många andra romaner där manliga författare skriver om mäns bilder av kvinnor, t ex Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa. Kännetecknande för de här romanerna är att kvinnorna inte själva får någon plats, vi ser dem bara genom mannens blick. I Måna är död kompliceras dessutom mannen situation eftersom han känner att han måste välja mellan ära och kärlek.

Romanen är självbiografisk och när den kom ut 1932 fick den ett blandat mottagande av kritikerna. I förordet av Annlie Jordahl kan man läsa att verklighetens Måna i samband med publiceringen hörde av sig och skrev "Måna är inte död, hon lever. Vad du Ivar Lo-Johansson än diktat in i din roman, så lever jag - och min kärlek lever, och mina minnen lever, och vår tid på fäbodvallen lever, detta kan du aldrig ta död på."

MÅNA ÄR DÖD
Författare: Ivar Lo-Johansson
Förlag: Bonnierpocket (2015)
Köp: Adlibris, Bokus