När Kazuo Ishiguro tilldelades Nobelpriset 2017 blev jag nöjd utifrån att jag sedan tidigare läst Återstoden av dagen och Never let me go och verkligen uppskattat dem båda. Författarens senaste roman Begravd jätte tilltalade mig dock inte, jag upplevde den mest som seg och faktiskt lite ointressant. Mest sannolikt är det så klart jag som missade poängen. Inför läsningen av debutromanen Bleknande berg hade jag därför lite blandade förväntningar, skulle detta vara en av de bra, eller?
Berättarjaget är en äldre, japansk kvinna vid namn Etsuko, som numera lever ensam i en småstad England. Den engelske maken är avliden och den äldsta dottern Keiko, från ett tidigare äktenskap, har nyligen tagit sitt liv. Yngsta dottern Niki besöker därför sin mor för första gången på lång tid. Etsuko ägnar sig till stor del åt att minnas sitt gamla liv i Nagasaki, Japan, strax efter att atombomben föll. Framför allt uppfylls hennes minne av händelser som utspelade sig när hon var gravid med Keiko. Just den varma sommaren blev Etsuko bekant med den unga änkan Sachiko och hennes egensinniga, traumatiserade dotter Mariko.
Liksom i flera andra romaner av Ishiguro ägnar sig huvudpersonen åt återblickar. Nuet och det förflutna blandas i diffusa bilder. Minnet är undflyende och traumatiska upplevelser förvränger och förvrider. Händelser antyds, men liksom i verkligheten är det svårt att veta vad som sker. Sorgen och tomheten är påtaglig. Delar av berättelsen är utelämnad, t ex vad som skedde med Etsukos japanske make och hur hon kom till England. Detta skapar hos mig som läsare många funderingar och nyfikenhet.
Romanen är lågmäld och stillsam, samtidigt som den skildrar oerhört dramatiska skeenden. Jag blev omedelbart fängslad av huvudpersonen och hennes berättelse och tycker att detta kanske är den bästa av de romaner jag läst av författaren.
BLEKNANDE BERG
Författare: Kazuo Ishiguro
Förlag: Wahlström & Widstrand (2018)
Översättare: Niclas Hval
Köp: Adlibris, Bokus
