God litteratur enligt Kjærstads kriterier

I en mycket intressant artikel i DN diskuterar författaren Jan Kjærstad kriterier för god litteratur. Han menar att de populära kriterierna trovärdighet och stil är för oprecisa och föreslår 5 kriterier att bedöma litteratur utifrån:

1. En romans tankekraft
2. En romans besynnerlighet
3. En romans originalitet, brott mot vanetänkandet
4. En romans efterglöd
5. En romans svaghet

Som exempel på en romans tankekraft framhåller Kjærstad Doris Lessings Den femte sanningen. Jag har lyssnat på den, men måste nog medge att det mesta Kjærstad fick ut av den gick mig spårlöst förbi. Jag misstänker att jag ofta missar författarnas tankekraft för att jag läser för "slarvigt". Den roman som framför allt fått mig att både förstå något och tänka lite klarare är nog Orwells 1984.

Besynnerliga menar Kjærstad att t ex Processen av Kafka och Främlingen av Camus är. Och det kan jag ju verkligen hålla med om. Men de är besynnerliga på ett bra sätt, ett sätt som lockar mig att försöka förstå. Besynnerliga är definitivt även Elfriede Jelineks svåridentifierade, omväxlande och otydliga berättarröster som inte ger läsaren någon vila eller ro.

”nå kära pojkar och flickor!
Redan gjort i byxorna igen? Skäms på er!"

Det främsta exemplet på originalitet är, enligt Kjærstad, Orlando av Virginia Woolf, en roman om en människa som lever i över 300 år och skiftar kön längs vägen. Jag tror att det är suget efter originalitet som får mig att vilja läsa utanför min "kulturkompetens". När jag t ex läser Chinua Achebe eller Mo Yan får jag anstränga mig för att förstå. Jag gillar att tänja min mentaliseringsförmåga (förmågan att se sig själv utifrån och andra inifrån) och många klassiker innehåller element av oförutsägbarhet som kräver just god förmåga att mentalisera. Det är just detta som gör att jag gärna förespråkar klassiker, man blir inte bara en bra läsare av att läsa dem, utan (i bästa fall) även en empatisk människa.

En del böcker blir bättre efteråt än under tiden man läser dem. Sputnikälskling av Haruki Murakami upplevde Kjærstad som lite för banal när han läste den, men därefter växte den i hans minne. Här tycker jag att det är svårt att veta vad som är vad. Hur mycket har läsaren själv lagt till i efterhand och är det då boken som är bra? Ja, jag vet inte, men många böcker jag har läst blir bättre när jag recenserar dem. Så på något sätt kanske man kan säga att man får ut mer om man ger mer.

När det gäller en romans svaghet tycker jag att det är ännu svårare att ge egna exempel. Och återigen måste jag tillstå att jag ju inte läser nog noga. Jag läser ju framför allt för att uppleva. Kjærstad ger ett exempel på en svaghet i Inger Christiansens Azorno, en text som är mycket tydligt konstruerad. Kanske skulle man på samma sätt kunna prata om Moa Martinsons svaghet – hennes fokus på det vardagliga och triviala och enkla språk –  som en svaghet som i sig är en styrka. Hon fick ju initialt mycket kritik, men ses idag som en av våra stora författare.

Vad tycker ni om Kjærstads kriterier, är de användbara? Har ni egna kriterier?

The Curious Incident of The Dog in The Night-Time

Bokens berättare, Christopher, är 15 år och har Aspergers syndrom. Han kan alla världens länder och huvudstäder, det mesta som finns att veta om matematik och han älskar listor, mönster, rutiner och förutsägbarhet. Christopher tycker mycket om djur, särskilt sin råtta och grannarnas hundar. Det är svårt för honom att förstå människors tvetydighet - när är en lögn en lögn? - och oförutsägbara handlingar. Christopher bor tillsammans med sin pappa, hans mamma dog för ett par år sedan. När grannens hund blir dödad beslutar sig Christopher för att, likt Sherlock Holmes, lösa mysteriet. Under hans detektivarbete råkar han dock avslöja lögner som förändrar hela hans liv på ett dramatiskt sätt.

Hela texten är skriven utifrån huvudpersonens perspektiv och författaren lyckas på ett lysande sätt gestalta ett tankesätt som är typiskt för unga människor med olika former av autistiska syndrom. Christopher reagerar med stark ångest i nya situationer, en känsla han försöker bemästra genom att räkna eller avskärma sig på olika sätt. Den här boken rekommenderar jag alla som möter barn och ungdomar med autistiska syndrom att läsa. På ett underhållande sätt och till många fniss lär man sig mycket om hur det är att leva med autism eller tillsammans med någon som har autism.

THE CURIOUS INCIDENT OF THE DOG IN THE NIGHT-TIME
Författare: Mark Haddon
Förlag: Random House UK (2008)
Uppläsare: Ben Tibber
Köp: Adlibris, Bokus

Tematrio - Dystopier och annat elände

I perioder läser jag dystopier av alla de slag och nu tror jag att det är dags igen. Jag är nu drygt halvvägs genom Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood och är både förfärad och hänförd. Den är ruggigt bra. Men vad ska jag välja sedan? Ge mig tips på tre bra dystopier (bred definition, postapokalyps går lika bra)!


1. I Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood har religiösa extremister tagit över och kvinnan har reducerats till en barnalstrande varelse utan egen vilja och tankeförmåga. Världen är strikt patriarkal och hierarkisk. Och hotet om våld finns påtagligt närvarande. Det här är en skrämmande bra roman, som jag ännu inte läst slutet på. Atwoods text kryper under huden och ger mig mardrömmar.

2. Processen av Franz Kafka är det mest surrealistiska jag någonsin läst. Romanen handlar om Josef K, som en morgon häktas utan att få reda på orsaken eller vilket brott han anklagas för. Vi får därefter följa Josef K:s svåra väg genom domstolarna och det absurda rättssystemet. Man kan tolka romanen som en symbolisk beskrivning av individens rättslöshet eller som en en allegori över livets obegriplighet. Hur man än tolkar handlingen är förtrycket så påtagligt att det känns rent fysiskt då man läser boken.

3. Väggen av Marlen Haushofer har jag valt att ta med på årets Jorden Runt-resa. I den upptäcker den kvinnliga huvudpersonen plötsligt en morgon att en genomskinlig, ogenomtränglig vägg rests runt henne och den gård hon besöker. Inga levande människor finns innanför väggen och allt utanför ser ut att ha dött mycket hastigt. Som enda sällskap har kvinnan en ko, en hund och en katt. Dagarna ägnas åt att försöka överleva och ta hand om djuren. Det här är en roman som verkligen skrämmer då den tangerar många människors absoluta fasa: att bli ensam.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Årets inledande läsning

Läsåret 2016 har inletts bra, även om det blivit lite stiltje på bloggen i samband med jobbstart. Jag lyssnade på Flykten av Jesús Carrasco, vilket bitvis var riktigt jobbigt. Det här är en brutal berättelse jag kommer att skriva mer om senare. Även Hausfrau av Jill Alexander Essbaum lyssnade jag på, det är en relationsroman jag tror många kommer att gilla mer än jag gjorde. Årets första bok som lästes med ögonen var Lydia Davis nyaste novellsamling Jag har det rätt bekvämt, men skulle kunna ha det lite bekvämare, den är bitvis helt fantastisk.

Just nu läser jag Tjärdalen av Sara Lidman, en författare jag gått och "sparat" länge. Visste väl att jag skulle gilla. Och så läser jag en roman Fiktiviteter länge sagt att jag borde läsa: Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood. Den är grymt bra, grymt på många sätt. Olidlig ibland faktiskt. Till sist har jag lyckats bryta ytterligare en spärr, jag har börjat lyssna på min första bok på engelska. Boktjuven av Markus Zusak har en ganska enkelt språk så det fungerar mycket bättre än jag vågade hoppas på.

Många av de ovan nämnda böckerna kommer förhoppningsvis snart att recenseras här på bloggen.

Tematrio - Filmatiseringar

Senare i kväll visas filmen Pi som bygger på boken med samma titel. Detta inspirerar till veckans tema - filmatiseringar.

Berätta om tre filmer där du även läst boken/böckerna. Vilken var bäst, boken eller filmen?

1. I Borta med vinden av Margaret Mitchell möter vi den egensinniga Scarlett O'Hara, aristokraten Ashley Wilkes och charmören Rhett Butler. Detta är en storslagen film/roman om inbördeskriget i Amerika, om svåra livsvillkor, obändig livsvilja och våldsam passion. Boken skildrar detaljerat soldaternas och de civilas umbäranden, ibland i så hög grad att man tycker sig kunna känna blodstanken och krutröken. Jag tycker att både boken och filmen är mycket bra. Ska sanningen fram är det nog bara den underbare Clark Gable som gör att jag föredrar filmen. När han uttalar den legendariska repliken "Frankly, my dear, I don't give a damn" skär det i hjäretroten.

2. Berättelsen om Pi av Yann Martel handlar om en ovanlig pojke vid namn Pi. Han växer upp i Indien och hans största intresse under tonåren är religion. Pi älskar Gud och han vill därför vara troende kristen, rättrogen muslim och praktiserande hindu. Familjen äger ett zoo och Pi har nära relation till många av djuren. När Pi är sexton år måste hans familj lämna landet, på grund av den politiska utvecklingen. De säljer sitt zoo, packar sina saker och går ombord på en båt till Kanada, tillsammans med en del av djuren. Berättelsen om Pi är en helt unik, fantasieggande roman. Personskildringarna är makalöst bra, handlingen är en halsbrytande berg- och dalbana och budskapet så klokt. Jag har sett filmen en gång och tyckte mycket om den också, men föredrar nog boken i alla fall.

3. När jag var i 20-årsåldern (dvs i början av 80-talet) läste jag Bilbo och började läsa första delen av Sagan om ringen-trilogin av J.R.R. Tolkien. Men skolarbete kom i vägen för lustläsningen och Tolkien blev därefter liggande i närmare 20 år. När jag såg första filmen blev jag begeistrad, jag tyckte den var oerhört bra, så bra att jag inspirerades att läsa hela trilogin (i svensk gammal - dvs bristfällig - översättning). Böckerna var fantastiska! Därefter såg jag de två följande filmerna och stönade och svor om vartannat. Det är synd att man tror sig kunna förbättra en historia som denna genom att lägga till romantiskt trams. Läs böckerna! Älskar nya översättningen av Erik Andersson.