Men kära Maj

Lyssnar nu till en uppläsning av andra delen i Kristina Sandbergs trilogi om Maj, Sörja för de sina, och lider med Maj i hennes oro att inte duga som mor, som maka, som människa. Hon ställer ju så eländigt höga krav på sig själv och får så bedrövligt lite hjälp av maken och omgivningen. Usch så påfrestande situationen för kvinnor var för inte alls länge sedan. (Nu är den ibland jobbig på andra sätt.) Det jag störde mig lite på i första boken - författarens närvaro med kommentarer utifrån dagens syn och utifrån hennes psykologiska kunskap - upplever jag, nu när jag vant mig, som ett positivt inslag. Och uppläsningen av Andrea Irving tycker jag fungerar mycket bra. Återkommer med mera synpunkter när jag lyssnat till alla delarna.

Svarthuset av Peter May

Då har jag läst/lyssnat till min första deckare i år och det blev Svarthuset av Peter May. Inledningsvis tyckte jag att romanen var mycket bra, språket var målande, handlingen fängslande och karaktärerna intressanta. Framför allt gillade jag skildringen av en pojkes svåra uppväxt. Men mot slutet tycker jag tyvärr att handlingen spårar ur, den innehåller alltför många olyckor och upplösningen är inte ett dugg trovärdig. Trots det kommer jag nog att läsa nästa del som heter Lewismannen. Flera kritiker och bloggare tycker att den är bättre.

Spänningsutmaningen 2015

 

Nu går jag allt lite utanför mina vanor, tro det eller ej men nu hänger jag på en utmaning. En att läsa deckare dessutom! Inte vet jag hur länge min nyligen återupptäckta vurm för deckare kommer att bestå, men jag hänger väl på så länge jag orkar. Och ja just det, det är ju så klart Mias bokhörnas Spänningsutmaning 2015 jag handlöst kastar mig in i.

Januari månads bok blir Svarthuset av Peter May (som jag ju redan läst halvvägs och gillar).

Tematrio - Deckare

Efter att ha läst väldigt få deckare de senaste åren har jag nu hamnat i en situation där lite spännande förströelse är välbehövlig. Just nu lyssnar jag på två olika deckare och jag behöver tips på nya författare. Berätta om tre favoritdeckare!

1. Min vanliga favorit Karin Fossum, som skriver om den härliga duon Sejer och Skarre, har nyligen gett ut en ny bok Helveteselden. Fossums styrka är att hon nyanserat skildrar psykologiska mekanismer hos såväl offer, som förövare. Helveteselden är lika bra som Fossums romaner brukar vara, men kanske är det tyvärr så att jag tröttnat lite på dem.

2. Alldeles ny för mig är däremot Peter May, vars roman Svarthuset jag snart kommit halvvägs i. Hittills är jag mycket förtjust, kanske lite mer över den fina barndomsskildringen än mordgåtan i sig.

3. Mordbyn av Andrea Maria Schenkel utspelar sig Tyskland under efterkrigstiden. Livet har nätt och jämnt återgått till det normala när en fasansfull händelse skakar om människorna i den lilla byn Einhausen. En dag kommer åttaåriga Marianne inte till skolan, vad har egentligen hänt på den avsides belägna gården Tannöd? Mardrömslik stämning, nervpirrande spänning. En kuslig, otraditionell kriminalberättelse.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er. Lycka till!

Skyline

Skyline av Patricia Schonstein Pinnock, i översättning av Roy Isaksson, utgiven av Tranan/En bok för alla, 2006

Skyline kallas ett slitet hyreshus i Kapstaden dit människor från Afrikas alla hörn beger för att söka en fristad i Mandelas rike. Här bor den unga berättaren tillsammans med sin yngre, autisktiska syster Mossie och deras alkoholiserade mamma. Här bor också flyktingar som illegalt strömmar in i landet på flykt från brutala krig, torka, svält och fattigdom. Här bor poeten Liberty som diktar om sin tid som kämpe i Rhodesia, här bor Bernhard som målar och berättar om hur han förlorade fru och barn under flykten från Moçambique, här bor transvestiteter och droghandlare. Gemensamt för många av dem är att de upplevt händelser så traumatiska att de aldrig blir fria från minnena. I Skyline möts de och delar sina berättelser med varandra.

De flyktingar som kommer till Sydafrika bär alla på mycket damm:

"Det finns damm i dessa människor; rött damm och brunt damm och damm från uttorkade flodbäddar. De bär damm från krigets förbrända fält. En del är pudrade med koldamm och asbestdamm eller damm från de gamla koppargruvorna. Det finns de som är täckta av benmjöl lämnat åt vinden efter masslakter. Andra är avtrubbade av dammet från Slim-folket (de aidssjuka) som har tynat bort. Alla kommer hit på jakt efter ett nytt liv."

"Kriget vill att jag ska se att det är mäktigare än något bra, att det inte kan hållas tillbaka av icke-krig. Icke-krig är bara en fjäril på mjuka kronblad. Stark vind eller gassande sol får den att förtorka."

Den brutala och omskakande handlingen är författad på utsökt, lyrisk prosa, vilket skapar en kontrast som är nödvändig för att man som läsare ska kunna stå ut med alla lemlästningar, våldtäkter och tortyrliknande avrättningar. I slutet av varje kort kapitel beskrivs Bernhards målningar, dessa ger texten som helhet ett fantastiskt lyft.

 

Som läsare blir man oerhört berörd och uppskakad av de berättelser som delas i romanen, särskilt påfrestande är det att läsa om hur alla barn drabbas av krigen och våldet. Därför är det naturligtvis mycket angeläget att läsa den här romanen.

 

Andra som läst är: Anna, Bokhora.