Det finns många författare som berör - och så finns det Vibeke Olsson. Hon har alltid funnits med mig under viktiga - och svåra - skeden i livet. Jag började läsa romansviten om Romarriket - om slavinnan Callistrate som lockas av den förbjudna kristendomen - under en period när jag själv stod inför ett beslut om att leva mitt liv som kristen. Jag vet inte om det är att överskatta böckernas betydelse, så här långt efteråt, att säga att de var avgörande för mitt livsval, men sant är i vilket fall att Callistrate, Sabina och Onesimus varit mina följeslagare i tanken under alla år.
Varning för
avslöjanden i fortsättningen av texten!
Glödens färger av Vibeke Olsson, utgiven av
Libris Förlag, 2014
Sviten om Bricken utspelar sig i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet på sågverket Svartvik. Där växer den unga flickan Bricken upp, ovanligt nog som ensambarn. Hennes föräldrar har tidigare förlorat sina små i svälten och efter Bricken kom det ingen mer. I första boken är Bricken 11 år och nybliven sågverksarbetare. Familjen har arbete och mat på bordet, men rädslan för svälten är ändå alltid närvarande. Brickens mor har börjat gå till baptisterna för att lyssna på Guds ord, fadern är mer skeptisk. När sågverkspatronerna sänker lönerna går arbetarna ihop i en stor strejk, strejken 1879. I andra boken har Bricken blivit tonåring och ribbkaperska. Som allt arbete på sågverket medför hennes arbete en hel del risker, och en dag när Bricken "har sina saker" och är ouppmärksam går det galet. Liksom de andra ungdomarna funderar Bricken mycket på kärleken, samtidigt som hon oroar sig över moderns magsår och grubblar över om hon skall låta döpa sig. I tredje delen drabbas Bricken av den stora kärleken, den som inte alltid bara är en dans på rosor. Fjärde delen gestaltar slitet för en ung flerbarnsmor som oroar sig för barnens framtid.
När vi får träffa Bricken i
Glödens färger är det 1909, en del år har förflutit sedan makens dödfall och barnen börjar bli stora. Men oron för dem blir inte mindre för det, äldste pojken Nikanor har anslutit sig till hinkeanerna och pratar om blodig revolution. Och äldsta dottern Frida börjar bli lite rund om magen. Stora lockouter och strejker byter ut, solidariteten ställs på sin spets och de yngsta barnen börjar bli hungriga.
Böckerna om Bricken är på många sätt klassiska arbetarromaner, skrivna ur barns och kvinnors perspektiv. Här skildras arbetarrrörelsens och nykterhetsrörelsens framväxt, sprungna ur vardagens behov. Samtidigt vävs här in ett kristet perpektiv som problematiserar motsättningarna mellan arbetarrörelsens och väckelserörelsens budskap. Författaren påvisar med all önskvärd tydlighet att såväl arbetar- som väckelserörelsen är demokratirörelser som båda betonar vikten av solidaritet:
"Ordet solidaritet var det inte så många som kunde då. Men kallelsen att följa Jesus och kravet att vara solidarisk var ett och samma ... Vi är ju många, många som tror att Gudsorden om rättvisa och rättfärdighet gäller också här och nu."
Men det som gör böckerna om Bricken så engagerande är inte (bara) de stora frågorna, utan Brickens egen berättelse. Vibeke Olsson är fenomenal på att gestalta människornas vardag, som läsare lever man med dem i stunder av glädje, oro och sorg. I
Glödens färger börjar Bricken "gamlas" men än finns den inre glöden kvar. Kärleken till barnen överskuggar allt i vardagen, men ännu finns även en längtan efter en mans blickar.
Texten i sviten om Bricken är lättläst utan att förenkla de stora frågorna. Varje bok innehåller omkväden som dyker upp med jämna mellanrum. Till stor del får läsaren ta del av Brickens berättelse genom att följa med i hennes tankegångar i inre monologer. Detta göra att man kommer Bricken mycket nära. Värmen, och omsorgen om alla personerna, är karaktäristisk för Vibeke Olssons texter, kanske är det mestadels därför jag läser allt hon skrivit med så stor behållning. Nu har jag redan börjat längta efter nästa bok om Bricken och hennes barn.
