Väggen av Marlen Haushofer i (ny) översättning av Rebecca Lindskog, utgiven av
Thorén & Lindskog, 2014
Under ganska lång tid har jag försökt få till en vettig recension av
Väggen, men eftersom jag själv varit sliten och känt mig instängd har det inte gått så bra. Nu gör jag ett nytt försök så får vi se hur det går ...
En kvinna reser till en jaktstuga i bergen för att tillbringa en lugn helg med sin kusin och hennes man. Paret lämnar henne ensam i stugan första kvällen, de besöker en pub i den näraliggande byn. Under natten kommer parets hund Lo hem. På morgonen upptäcker kvinnan att hennes vänner inte kommit hem under natten och hon ger sig ut för att leta efter dem. Hon upptäcker abrupt att hon under natten blivit avskuren från omvärlden; en hög genomskinlig vägg omringar jaktstugan och området runt omkring. Utanför väggen ser allt liv ut att vara förstelnat. Kvinnan är ensam innanför väggen tillsammans med några husdjur och hon tvingas försöka överleva på egen hand.
Det här är en roman som ger fler frågor än svar. Är hon instängd? Eller utestängd? Finns väggen i verkligheten? Eller inuti kvinnan? Jag har tidigare skrivit om
Väggen på
Kulturkollo och där försökt beskriva min upplevelse av att romanen upphäver gränsen mellan yttre och inre. Kvinnan och hennes begränsade omvärld är ett, allt som sker händer både inuti och utanför. Kan man kalla det psykos? Eller demens? Eller autism? Ja, kanske. Fast det blir så irrelevant att ge skeendet ett namn när man är mitt i det.
Berättelsen väller fram över sidorna, texten är skriven som dagboksanteckningar där berättaren hoppar fram och tillbaks mellan olika tidpunkter och ger läsaren små glimtar av vad som ska komma. Detta gör att man som läsare blir helt fast i texten, lika instängd innanför bokens väggar som kvinnan är. Man är tvungen att fortsätta läsa, vare sig man vill eller inte och man läser med bävan inför det man vet ska ske. Kvinnan skriver för att på något sätt befästa sin existens och läsaren blir ett vittne till hennes öde.
Till stor del handlar texten om den prosaiska vardagen, här finns många beskrivningar av kvinnans vedermödor med att så, skörda och ta hand om djuren. I förvånansvärt liten grad ägnar hon sig åt att sörja allt hon förlorat i det tidigare livet. Emellanåt skriver hon ner mer abstrakta tankegångar, tiden är t ex något hon funderar över.
"Men om tiden bara existerar i mitt huvud och jag är den sista människan, så kommer den att ta slut när jag dör. Tanken gör mig upprymd, jag kanske har makten att dräpa tiden. Det stora nätet kommer att slitas sönder och falla i glömska med sitt sorgliga innehåll. Man borde vara tacksam mot mig för det, men efter min död kommer ingen att veta att jag dräpt tiden."
Sammantaget är
Väggen en helt fantastisk, fängslande och mycket skrämmande roman. Den gestaltar människans ursprungliga skräck inför att vara helt ensam, att vara den sista levande människan på jorden. Man läser romanen i ett andetag och blir aldrig riktigt sig själv igen.
