Tematrio - Karin

Jag brukar ibland uppmärksamma mina namnsdagar så nu är det dags för ett lite försenat Karin-firande. Berätta om tre bra böcker/texter som antingen är skrivna av eller om någon Karin!


1. I Den afrikanska farmen skildrar Karen Blixen sitt möte med Afrika. Här finns det vackra, poetiska mötet med det exotiska Afrika, beskrivningar av den hårda kampen att överleva, en berättelse om djup vänskap och upptäckarlusta, kortare anekdoter med tydlig sens moral och ett tragiskt slut på äventyret.

2. Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn föll jag pladask för. Den bästa dagen är en litterär fantasi om ett år i Karin Boyes liv, ett år då hon kämpar mot homosexuella impulser och bottenlöst självhat.

3. Karin Fossum skriver deckargåtor som inte liknar andra. Hon skildrar förövare, offer och anhöriga på ett mycket inlevelsefullt och nyanserat sätt. Dessutom är jag lite småkär i kommissarie Sejer.


"Instruktioner"
Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Stockholm Literature i år

Jag missade Stockholm Literature i fjol. Det har jag ältat ända sedan dess. och nu när jag börjat läsa Chimamanda Ngozi Adichies (hittills) fantastiska Americanah har ältandet tagit monstruösa proportioner. Så nu har jag bokat hotellrum i Stockholm 24-26 oktober. I år ska jag dit! Bo ska jag göra på ett jättefint hotell som ligger ett stankast från Moderna Muséet. Inte egentligen min vanliga prisklass, men jag ville så gärna ...

Ska ni dit?

Farligheter och äventyrslust i Tove Janssons bilderböcker

Tove Jansson är för mig framför allt en författare som inte gullar till det och undviker farligheter. I hennes världar tvingas huvudpersonerna ofta ut på äventyr, en del mer frivilligt än andra. Huvudpersonerna i de tre bilderböckerna - Den farliga resan, Hur gick det sen? och Vem ska trösta knyttet? - råkar alla ut för precis så mycket farligheter som de klarar av.

I Den farliga resan är Susanna på ett fasansfullt humör och önskar att allt vore tvärtemot. Och minsann, det är precis vad som inträffar. Den gamla, lata katten förvandlas till en fräsande tiger, som ger sig iväg på äventyr. Susanna ger sig iväg efter och upptäcker att hennes spegelbild i kärret har en lika vild uppsyn som kattens. Susanna vill både gå hem och ge sig iväg på äventyr. Äventyrslängtan tar överhanden. På vägen möter Susanna Hemulen, Tofslan, Vifslan, Sniff och de andra välkända karaktärerna från Muminvärlden. De råkar ut för både vulkaner och snöstormar innan de når tryggheten i Mumindalen.

Den här berättelsen speglar barns sätt att tänka på ett mycket nyanserat sätt. Barn är omnipotenta, d v s de tror faktiskt att allt kretsar runt dem själva, att de är alltings mittpunkt och orsak. Därför är det fullständigt självklart för ett förskolebarn att Susannas önskan blir verklighet. Att vad som helst kan hända kan dock vara skrämmande och fylla barnet med motstridiga känslor av både upptäckarlust och längtan efter trygghet. Därför ger sig Susanna iväg på äventyr med skräckblandad förtjusning.

I Hur gick det sen? får vi följa Mumintrollet, som är på väg hem med en mjölkkanna från affären. Han träffar en ledsen Mymlan, vars lillasyster My försvunnit. Tillsammans försöker de leta upp Lilla My och råkar då ut för många kusliga äventyr. De råkar störa en morrande Gafsan, som sitter och metar fisk, de blir uppsugna av Hemulens dammsugare, de råkar platta till en sovande Filifjonka och i stormen som följer hamnar de hos de elektriska Hattifnattarna. Men till slut blir det i alla fall bullkalas hemma hos den kloka, milda Muminmamman.

I Hur gick det sen? spelar barnets förväntan stor roll. För att förstärka barnets fantasier om vad som ska hända innehåller varje sida ett hål eller en genomskärning som låter antyda fortsättningen. Genom detta får boken ett extra djup, både rent konkret och symboliskt, som förstärker spännings- och förväntanseffekten.

Vem ska trösta Knyttet? är en spännande, vemodig och varm berättelse om hur man övervinner sin ensamhet och blyghet. Knyttet är en liten varelse, som lever alldeles ensam i sitt hus. Han är rädd för ensamheten och en dag beslutar han sig för att ge sig ut i världen. Han möter homsor, filifjonkor, hemuler, hattifnattar och en mumrik, men är alldeles för blyg att våga ta kontakt med dem. Vid havets strand plockar Knyttet snäckor, men han har ingen att visa dem för. Då får han syn på en flaskpost och brevet inuti är från ett ensamt, övergivet litet skrutt som längtar efter att bli tröstat. Knyttet börjar känna sig modig, han har fått ett brev från en flicka och han har en uppgift att fylla. Han ger sig ut på en resa över havet, utmanar den hemska Mårran och räddar det lilla skruttet.

I Vem ska trösta Knyttet? gestaltar författaren ett mycket angeläget tema. Alla människor, även de i mindre storlek, mår bra av att känna sig behövda. När Knyttet inser att han har en uppgift att fylla förändras hans sinnesstämning och han börjar bli mer modig. Omedelbart upptäcker även omgivningen detta, Knyttet har blivit synlig. Och i samspelet med sin omgivning blir Knyttet alltmer modig och utåtriktad. Tills han en dag vågar göra det allra farligaste.

Tove Janssons bilderböcker kan upplevas av föräldrar som lite "svåra" och nästan för otäcka. Men oftast tror jag faktiskt att det då är förälderns egna rädslor som aktiverats, barn fantasier kan ofta vara ganska otäcka och de handlar på olika sätt om det farligaste, d v s att inte ha en trygg vuxen vid sin sida. Tove Jansson hjälper barnen att gestalta denna rädsla och hon ger dem alltid ett gott slut. Och dessutom hjälper hon barnen att sätta ord på tankar kring fantasi och verklighet med de avslutande raderna i Den farliga resan:

"Hon fick aldrig reda på
om allting var på riktigt,
men såvitt man kan förstå
så är det inte viktigt."

Detta inlägg är en del av Bokbabbels Tove Jansson-bloggmarathon med vilket vi firar dagen Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år.

De övriga som deltar är: MonsterSteffa, Sagas bibliotek, Pantalaimone, Sockerslott, Feministbiblioteket, Oksan hyllyltä, Lilla bokhyllan, Fantastiska berättelser, Och dagarna går, En kattslavs dagbok, Breakfast Book Club, Ytterligare några ord, Havsdjupens sal, Caffeine, Bokhora, Söstra mi, Kirsin kirjanurkka, Västmanländskans bokblogg, Boktok73, Bokhyllan i pepparkakshuset, Boktjuven, Hyllytontun höpinöitä, Boktoka, Les! Lue!, Prickiga Paula, Yökyöpeli hapankorppu lukee, Madness, Fiktiviteter och Bokbabbel.

Inte längre hemma

Inte längre hemma av Chinua Achebe, i översättning av Hans Berggren, utgiven av Tranan, 2014

I alla sammanhang där afrikansk litteratur diskuteras framhåller jag Achebes Allt går sönder som den främsta afrikanska romanen. Och ganska ofta får jag medhåll. Allt går sönder handlar om Okonkwo, en stor man, en hyllad krigare i sin by. Han växer upp med en far som är lat och lever på lånade pengar. Detta gör Okonkwo närmast besatt av att arbeta hårt och bli rik. Men, Okonkwo har också otur, han råkar döda en stamfrände i en olyckshändelse och tvingas leva sju år i exil. Där stöter han för första gången på de vita männen och deras Gud. När Okonkwo, efter åren i exil, återkommer till hembyn har denna förändrats. Missionärerna har etablerat sig även där och en brittisk domstol har fått mandat att döma efter de vitas lagar. Okonkwo manar sitt folk till uppror.

Beskrivningen av Okonkwo är mycket nyanserad samt psykologiskt och kulturellt trovärdig (såvitt jag kan bedöma). Det är lätt att föreställa sig hur det var för honom att växa upp med en far som ansågs löjeväckande och lätt att förstå hans behov av att revanschera sig. Men porträttet av Okonkwo är inte särskilt smickrande. Han är även mycket brutal och högmodig. Dessutom är han oerhört rigid, vilket visar sig vara den egenskap som för honom i fördärvet. På samma sätt som de deterministiska, grekiska tragedierna skildrar hur hybris leder till undergång, gestaltar Achebe det öde som oundvikligen drabbar män som Okonkwo.

Huvudpersonen i Inte längre hemma, Obi, är sonson till Okonkwo. Tiden är sent 50-tal, Nigeria är än så länge en brittisk koloni och levnadsomständigheterna för vita och svarta är som natt och dag. Drömmen för unga män i byarna är att studera i England och få en tjänst inom den brittiska administrationen. Invånarna i Obis by satsar på honom, samlar ihop alla medel de kan och lyckas ordna en engelsk utbildning åt honom. Planerat är att han ska studera juridik, men Obi kommer i stället hem med en examen i litteraturvetenskap. Och han känner sig inte längre hemma i sitt hemland. Efter studierna i England förväntas han betala tillbaka till byborna med råge. Obi lyckas med viss möda få en tjänst i Lagos, men kraven från alla håller på att knäcka honom. Och korruptionen är vida utbredd.

Liksom i romanen om Okonkwo skildras i Inte längre hemma svårigheterna att förena bytraditioner och den kristne mannens lag. Det som i brittiska termer kallas korruption och mutor ses i byn som ett sätt att göra rätt för sig och hedra traditionerna. Obi hamnar i kläm och tycks drivas mot den oundvikliga undergången. Inte blir situationen lättare av att han djupt förälskat sig i en ung kvinna som inte anses vara acceptabel av föräldrarna eller byborna.

Achebes storhet ligger i hans nyansrikedom, i förmågan att skildra traditionellt afrikanskt byliv och engelsmännens kolonisationen både med dess goda och dåliga sidor. Språket är enkelt och handlingen har ett driv som gör romanen svår att lägga ifrån sig. Som läsare blir man mycket engagerad i Obis ödesdigra beslut och de olösliga problem han brottas med.

Det finns en tredje del i berättelsen om Okonkwos släkt, Arrow of God, som Tranan kommer att ge ut nästa år. Jag längtar!

Andra som läst är SvD, och dagarna går ...

Hej igen

Det blev ett mycket oplanerat blogguppehåll här när värmen tog musten av mig. Alla idéer smälte. Även den här veckan kan det blir lite si och så med det regelbundna bloggandet, men jag skriver och planerar en hel del inför hösten. Mer om detta kommer om någon vecka. Men innan dess ska här recenseras ett par böcker och skrivas om Tove Jansson i Bokbabbels bloggmarathon. Och lite lässtatistik ska det också bli. Vi ses snart igen.