Sal 2

Sal 2 av Julie Bonnie, översättning av Ulla Linton, utgiven av SEKWA, 2014

"Så börjar överlämningen, sal efter sal, kvinna efter kvinna, själ efter själ, drama efter drama, liv efter liv" (s 12). Béatrice arbetar på en förlossningsavdelning och möter varje dag de underverk och de tragedier som utspelar sig i livets och dödens väntrum. Hur hanterar man som personal de nyblivna mammornas (och pappornas) överväldigande lyckorus, panikslagna skräck, djupaste förtvivlan och medicinska komplikationer? Varje arbetsdag innehåller dramatik, mirakel och tröstlös hopplöshet. Men personalen är dåligt rustad att ge det stöd alla nyblivna föräldrar behöver. I stället för ett individuellt, nyanserat bemötande använder man sig av fyrkantiga rutiner och ett svalt, opersonligt sätta att relatera. Béatrice upplever sin arbetssituation som mycket påfrestande och hon tänker ofta på sitt förflutna som turnerande nakendansös och sitt liv tillsammans violinisten Gabor, hennes barns pappa.

Läsaren får ta del av Béatrices förflutna insprängt i berättelsen om kvinnorna på salarna. Som tonåring drömmer hon om att vara Marilyn Monroe eller Brigitte Bardot. Behovet av att bli sedd och älskad är ändlöst. När Béatrice träffar violinisten Gabor och trummisen Paolo upptäcker hon en möjlighet att blotta både sin kropp och själ på scenen i grungens 90-tal. Gruppen turnerar och uppträder, Béatrice föder barn och dansar, lever och älskar. Tills allt en dag tar slut och en ny fas av livet tar vid.

Sal 2 är en roman som i mitt tycke har allt. Texten är sönderbruten, vacker och lite skör. Här beskrivs de allra vackraste ögonblick i livet, de starkaste upplevelser av omvälvande kärlek. Och här skildras skärande smärta, outsäglig sorg, dödsskräck och förtvivlan.

"Jag minns hur jag snusade på mina barn, slickade på dem, rörde vid dem och kände dem mot min hud. Jag kände igen deras rörelser, jag hade närt dem med min kropp. Jag skulle ha kunnat äta upp dem, som en varghona. Babydoften gjorde mig tokig, jag brann av begär efter att vara dem nära. En moderlig sensualism" (s 48).

"När jag går ut ur rummet sitter splittret från hennes själ som klistrat på mina händer, jag kommer säkert att ha flisor i håret när jag kommer hem. Det sprider sig runt omkring henne, hur som helst, till vem som helst" (s 58).

Sal 2 är en hyllning till kvinnokroppens livgivande, men det är en hyllning som inte romantiserar. Inte förskönar. Här finns de riktiga kvinnorna, de som föder ylande på huk och de som föder med hjälp av medicinens tekniska hjälpmedel. Här finns de vars barm flödar över av livgivande mjölk, och de som sliter med bröstpumpar för att få ut några blodiga droppar ur såriga bröstvårtor. Här finns de vars kärlek kommer som ett lokomotiv och de som faller djupt in i psykosens dimmor. Här finns helt enkelt verkligheten.

Sal 2 är en av de vackraste, sårigaste, sorgligaste och mest kärleksfulla roman om att vara kvinna jag läst. Den rekommenderas, ja närmast åläggs er att läsa.

Andra som läst är Beas bokhylla, Litteraturmagazinet, Kulturbloggen.

Frost

Idag var det äntligen dags även för mig att se den mycket omtalade filmen Frost. Dottern (8 år) hade sett den sedan tidigare och ville så gärna se den igen. Och jag kan faktiskt förstå henne, Frost visade sig vara en mysig, rolig och lite spännande film. Dottern är dessutom mycket förtjust i musiken, där är väl jag inte lika begeistrad. Men den var helt OK.

Filmen handlar om två systrar Elsa och Anna (prinsessor så klart) som stod varandra mycket nära som barn. Men Elsa har en mystisk, magisk defekt som gör att hon ibland sprider kyla och is omkring sig. Och detta råkar skada lillasystern. Efter den skrämmande händelsen låses och låser Elsa in sig i sitt rum. Flickorna växer upp och det blir dags för Elsa att krönas till drottning. Men många saker går fel vid kröningen, vilket blir upptakten till äventyr, förälskelse i en prins och lite fara.

I slutet segrar naturligtvis kärleken, men inte den vanliga kärleken mellan prinsen och prinsessan. Nej, här är det syskonkärleken som väger tyngst och det var en riktigt bra upplösning.

Farväl Gabriel García Márquez

Gabriel García Márquez avled under gårdagen i sitt hem i Mexico City efter en lång tids kamp mot sjukdom. García Márquez var kanske mest känd för sin stil - den magiska realismen - och för att han satte Latinamerika på litteraturkartan. Hans fantastiska roman Hundra år av ensamhet är - efter Bibeln - den mest sålda boken på spanska någonsin. Och det är en magnifik roman jag verkligen gärna vill rekommendera. Och det vill mina läsare också. I en strikt ovetenskaplig undersökning (2009) utsågs just Hundra år av ensamhet till den mest populära boken skriven av en Nobelpristagare.

García Márquez skrev också Kärlek i kolerans tid, en roman jag bara sett filmatiserad. Jag tror att den skulle passa mig. Men García Márquez skrev inte bara i det stora formatet, han skrev också fantastiska noveller och kortromaner. Jag har bland annat läst Översten får inga brev och den tycker jag är helt fantastisk. Översten får inga brev skildrar en korrumperad värld, där de som har ser till att få mer, på bekostnad av de som inget har. Författaren beskriver här skam och fattigdom, men också  obändigt hopp och ett värdigt sätt att leva.

Under morgonen har jag surfat runt en del och läst om García Márquez så nu har jag fått lov att skriva upp en bok till på min önskelista. Krönika om ett förebådat dödsfall framhålls på flera ställen som en av författarens mest intressanta böcker utifrån sin konstruktion. Hoppas att den nu ges ut i nytryck.

Läs gärna mer i SvD.

Glad Påsk

Nu börjar både hönor och kycklingar att dyka upp i huset så nu börjar det bli dags att önska Glad Påsk. Här är lite pyssel som faktiskt jag och dottern fixat till. Inte illa av en pysselfobiker som mig, eller hur? Helgen spenderar vi med vänner och en hel del tid ska vigas åt läsning. Hoppas ni får en skön långhelg!

Fantastiska kvinnor

Jag är just nu inne i ett stim och läser bra böcker om och av kvinnor. Senast igår avslutade jag Sal 2 av Julie Bonnie och var mer lyrisk än vanligt. En recension kommer när jag samlat mig.

Tidigare under veckan läste jag Kvinnan på övervåningen av Claire Messud, en bok jag fortfarande går och tänker på. Det är inte så enkelt att hantera kvinnor som Nora, hon vill inte släppa mig. Intressant nog börjar detta göra mig lite irriterad på henne och mindre benägen till empati.

Mary Jones historia av Elin Boardy är ytterligare ett fint exempel på en kvinnoskildring av intresse. Jag har läst två böcker av henne och har debutromanen Allt som återstår på vänt i hyllan.

Ytterligare en helt fantastisk roman om kvinnor var De kom över havet av Julie Otsuka. Den poetiska texten och det kollektiva berättande lyfte den roman till svindlande höjder. Och hennes nya - När kejsaren var gudomlig - ligger här på en hylla bredvid mig och vinkar lite.

Men innan den ska upp i min famn måste jag läsa ut Revolutionsskrivarna av Nawal El Saadawi - min nobelprisfavorit.