Bödeln

Bödeln av Pär Lagerkvist, utgiven av Brombergs, 2014

Jag blir alltid så tagen när jag läser något av Lagerkvist att jag har svårt att samla mina tankar och formulera något som åtminstone liknar analys och bedömning. Bödeln är inget undantag, jag blir så arg och upprörd över vissa delar och så otroligt ledsen i slutet. Dessutom måste jag erkänna att det känns väldigt förmätet att ens tänka tanken att jag skulle recensera Pär Lagerkvist. Jag satsar på att skriva ner några reflektioner och att fokusera på min läsupplevelse.

I Bödeln får vi ta del av människornas relation till ondskan under två olika tidpunkter; bödelns medeltid och nazismens framväxt under det tidiga 30-talet. På ett värdshus sitter en grupp män och diskuterar bödelns makt och berättar skrönor om olika händelser där denna demonstrerats. Och på en jazzklubb uppstår ett bråk mellan nazister och de svarta musikerna. Ondskan är påtagligt närvarande på båda ställena i form av bödeln själv. Samtidigt visar dock en del av de gamla skrönorna tecken på att även bödeln är ett offer och inte ondskan själv. Värdhusets gäster ser på bödeln med fruktan, han är utstött ur samhället och gemensakapen. I samtiden på nattklubben hyllas däremot bödeln, att utöva våld ses som bevis för styrka. Romanen avslutas med bödelns monolog där han berättar om hur han förgäves sökt Gud för att bli av med sin livsuppgift, men Gud svarar inte. Det är inte Gud, utan människorna, som är bödelns uppdragsgivare.

Bödeln skrevs 1933 efter att författaren mött fascismens och nazismens framväxt under en resa i Europa och texten ses som ett politiskt verk. Tyvärr är boken återigen högaktuell och jag hoppas att denna nya utgåva blir läst och begrundad.

Lagerkvist skriver som vanligt på enkel, men vacker prosa. I Bödeln förekommer en hel del dialoger skrivna på dialekt som kräver lite mer av läsaren. Men som helhet är texten lätt att förstå och ta till sig.

Som jag tidigare skrev har jag en mycket speciell relation till Pär Lagerkvist, hans dikter och romaner berör mig som få. För min del är därför läsningen av bödelns monolog i slutet den mest intressanta, och den mest gripande. Pär Lagerkvists sökande efter sin förlorade Gud berör mig alltid djupt.

Sammantaget är Bödeln en lättläst, skrämmande och mycket angelägen berättelse om ondskans närvaro i vår värld.

Hurra, hurra för Barbro

Att Barbro Lindgren igår utsågs som årets ALMA-pristagare har nog inte undgått någon som är bokintresserad. Och jag vill naturligtvis också vara med på ett litet hörn och fira. Jag förknippar framför allt Barbro Lindgren med hennes underbara böcker om mamman och den vilda bebin som jag läste i början av 1980-talet då jag utbildade mig till barnskötare. Tänk så roligt både barnen och jag hade åt den vilda bebins alla upptåg. För min egen tös försökte jag läsa böckerna om Max, men det var faktiskt inte någon i vårt hus som riktigt fastnade för dem. För att påminna mig lite om Barbro Lindgrens storhet läste jag i stället igår kväll den hjärteknipande Sagan om den lilla farbrorn. Och den berör både 8-åringar och 50+are, det kan jag intyga. Min utgåva är relativt ny och har underbara, finstämda och humoristiska illustrationer av Eva Eriksson. Den rekommenderas varmt.

Boken om Mademoiselle Oiseau

Boken om Mademoiselle Oiseau, text av Andrea de La Barre de Nanteuil, illustrationer av Lovisa Burfitt, utgiven av Rabén & Sjögren, 2014

Oh la la, vilken bedårande bok. Och vilken underbar berättelse. Både jag och dottern föll pladask för den excentriska Mademoiselle Oiseau, hennes magiska franska våning, alla de vackra sakerna hon sparar i små finurliga lådor och de kloka, hjälpsamma och egensinniga katterna. Just nu lockar det oss båda att köpa vackert illustrerade muggar. Eller en liten pillerask.

Mademoiselle Oiseau bor högst upp i ett vackert gammalt hus på avenue des Temps Perdus, mitt i Paris. Det är egentligen ingen i stan som verkligen känner Mademoiselle Oiseau, men en del säger att hon bott i sin våning i 100 år. Fast det kan inte stämma, Mademoiselle ser ut som en blandning av en flicka och en tant, hon kan inte vara 100 år. Mademoiselle Oiseau går aldrig ut, när hon behöver handla skickar hon i stället sin mest pålitliga katt, Señorita Chachacha. I lägenheten under Mademoiselle Oiseau bor den mycket alldagliga 9-åriga flickan Isabella. Hon är så grå att hon varken syns eller hörs. Och hon är alldeles ensam. En eftermiddag när Isabella ska gå hem råkar hon åka en våning för högt med hissen. I stället för att komma till den egna lägenheten hamnar Isabella hos Madmoiselle Oiseau. Och det blir början på en fantastisk vänskap.

Berättelsen om Mademoiselle Oiseau och hennes vänskap med den unga Isabella är en tidlös saga som får det mest realistiska hjärta att smälta. Den vimsiga, charmerande damen och hennes härliga våning med alla undangömda vrår och de 42 katterna är en perfekt miljö för en liten grå flicka som behöver få lite färg. Med värme berättar författaren om undangömda paradisiska, parisiska miljöer, spännande skattjakter och en flygtur på en matta. Språket är lika yvigt som Madmoiselle Oiseaus fjäderboa och det kryddas med härliga, franska uttryck. Illustrationerna är fantastiska. De är skissartade, detaljerade, enkla, praktfulla, humoristiska och helt enkelt ljuvliga.

Sammantaget är Boken om Madmoiselle Oiseau en helt underbar berättelse om vänskap och drömmar. Och om hur man kan få ett nytt perspektiv och utveckla en egen vilja. Den passar från sex år och uppåt.

Tematrio - Inledningar

Dags att kika på författare som fångar läsarens intresse omedelbart. Det finns vissa klassiska öppningsmeningar man aldrig glömmer. Och en del som kanske inte ännu blivit klassiska. Berätta om tre minnesvärda inledningar!

1. Anna Karenina av Lev Tolstoj. "Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis." De höga förväntningar denna klassiska inledningsmening skapar, infrias med råge. I romanen finns många slags olyckliga familjer och individer, olyckligast av dem alla är nog Anna, som slits mellan kärlek till älskaren och kärlek till sonen.

2. Tant Theodora av Patrick White. "Men gamla mrs Goodman dog ändå till sist." Den gamla mrs Goodman, som omtalas i inledningsmeningen, är Theodoras mor, en kvinna som sällan sade något positivt om dottern. Ändå stannade Theodora hos modern och vårdade henne till slutet. Tant Theodora är ett personporträtt av en människa som aldrig lyckas passa in i samhället eller nå fram till andra människor på djupet. Under barndomen avvisas hon konstant av modern, i ungdomen gifter sig den man hon hyser intresse för med systern och i medelåldern förlorar Theodora till slut helt kontakten med verkligheten.

3. Easter Parade av Richard Yates. "Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa. Denna inträffade år 1930, då Sarah var nio och Emily fem." Romanens inledning ger läsaren en tämligen klar bild av Sarahs och Emilys framtida liv, ändå kan man inte låta bli att hoppas att allt ska gå bra. Författaren skapar på ett mycket lyhört sätt personer, vars livsöden verkligen engagerar läsaren. Man sitter där och hoppas och önskar dem allt gott, trots de bristfälliga förutsättningarna.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Önskar att ...

Så här skulle jag vilja tillbringa dagen, men jobbet kallar trots att jag är trött och lite hängig.