Vansinnesläkaren

Vansinnesläkaren av Machado de Assis, utgiven av Alhambra, 1994, översättning av Jens Nordenhök

Den store läkaren Simão Bacamarte återvänder till sitt hemland Brasilien efter många års studier i Portugal. "Vetenskapen, sade han till Majestätet, är mitt enda kall". I hemstaden Itaguaí väljer han sig en frisk hustru, utan stor fägring, för att hon ska skänka honom friska barn. Detta sker dock tyvärr inte, trots läkarens alla försök att få hustrun att äta rätt diet. Vetenskapen läker dock sorgen över de uteblivna ättlingarna och Bacamarte beslutar sig för att ägna sig åt den sanne läkarens mest värdiga kall - själens hälsa. Oförtröttligt arbetar Bacamarte för sin sak och lyckas till slut får tillstånd att göra något man tidigare aldrig hört talas om - att samla alla dårar i samma hus i syfte att vetenskapligt undersöka vansinnet. Frågan är ju bara vem som är vansinnig och vem som inte är det.

Machade de Assis skrev denna, tyvärr ännu så aktuella, kortroman under 1880-talet, under en tidsperiod då psykiatrin och psykoanalysen växte fram som vetenskaper. Magnetisörer och hypnotisörer förevisade patienter på scen, Strindberg besökte Charcot i Salpêtrière och studerade hysteriska kvinnor. Liks verklighetens förebilder ägnade sig Bacamarte åt att kategorisera utifrån olika symtom och framför allt åt att göra en distinktion mellan de vansinniga och de "friska".

Berättelsen om dårarna i det Gröna huset är en tragikomisk satir, en lättläst, underhållande skröna som innehåller ett bråddjup av allvar. För manin att etikettera och "sjukförklara" har definitivt inte avtagit under de 130 år som förflutit sedan Vansinnesläkaren skrevs. Idag är det neuropsykiatriska paradigmet förhärskande och barns, ungdomars och vuxnas beteenden förklaras ofta i mycket förenklande termer. Det vore på tiden att någon skrev en motsvarighet till Vansinnesläkaren om dagens sjukförklarande, medikaliserade psykiatri.

Tematrio - Bokprylar

Själva boken är naturligtvis huvudsaken för de flesta bokälskare, men det finns faktiskt en del annat bokrelaterat som också väcker habegäret. Jag tänker t ex på hyllor, plattor, fodral, smycken, kuddar, kassar o s v. Berättar om tre bokrelaterade prylar du har eller vill ha!


1. Jag har två jättefina bokstöd i form av Gustaf och Selma som just nu pryder min stringhylla. Men jag ska nog ställa tillbaks dem i fönstret för där gör de sig bra. Kanske jag t o m köper ett par till...

2. Jag fick ju en riktig bokplatta i julklapp och den är jag nöjd med. Jag lånar på bibblan och kan läsa de otympliga böckerna utan att få ont i handlederna. Dessutom kan jag så klart bära med mig en hel bokhylla i en liten handväska.


3. Det här med bokkassar har jag aldrig riktigt förstått. Visst är de snygga, men man kan ju inte bära mycket i dem. Nej, jag är allt en riktig ryggsäckstyp, jag. Och jag har beställt en snygg och kul rygga från Bokbutiken, bild får ni se när den kommer.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Northanger Abbey

Nyligen läste jag och gillade skarpt Jane Austens Övertalning. Därför hade jag kanske för höga förväntningar på Northanger Abbey. För jag tycker inte alls att den här romanen håller samma klass som den förra. Till stor del handlar det nog om temat, medan Austen i Övertalning skildrar "äkta" kärlek handlar det i NA mestadels om spelet mellan könen i den första förälskelsens fas. Inte lika intressant, tycker jag. Dessutom håller författaren en mycket tydligare distans i NA genom att framträda tydligt i boken där hon pratar om "vår hjältinna". Austen skriver, såvitt jag vet, alltid med ironi, i NA är denna verkligen tillskruvad: "Om man vill knyta vänskapliga band med någon, är det alltid bäst att vara okunnig. Den alltför välinformerade har ingenting att erbjuda andras fåfänga, det inser man om man är förnuftig. Detta gäller särskilt kvinnan, som bör dölja det hon vet, om hon hädelsevis har oturen att veta något" (s 92).

Vilken är er favorit-Austen?

Nyckeln

(Någonting blev fel med tidsinställningen av det här inlägget som skulle ha publicerats i samband med bokens recensionsdag. Nåväl, bättre sent än aldrig.)

Nyckeln av Sara Bergmark-Elfgren och Mats Strandberg, utgiven av Rabén & Sjögren, 2013

Att skriva om den avslutande delen i en trilogi är som vanligt trixigt eftersom jag inte vill förstöra spänningen för den som inte läst de tidigare delarna. Därför kommer den här recensionen att innehålla minimalt med beskrivningar av handlingen och i stället fokusera på några andra saker som jag tycker är avgörande för litterär kvalitet. Och hög kvalitet, det håller den här trilogin definitivt.

Jag började läsa Cirkeln utan särskilt högt ställda förväntningar. Men efter bara ett par kapitel var jag lika fast som alla andra. Och den känslan har hållit i sig genom trilogins alla sidor. Mycket kortfattat handlar Engelsforstrilogin om sex tonårstjejer som kallas till ett stort uppdrag, ett uppdrag att rädda världen från ondska. För att lyckas måste de hålla uppdraget hemligt och samarbeta. En efter en upptäcker tjejerna att de har olika magiska krafter, samtidigt som vardagen fortsätter som tidigare. I Eld fördjupas konflikterna mellan de onda och de goda makterna och samhällsfenomen som underminerar medborgarnas rättigheter att tänka fritt och uttrycka sig växer sig starka. I Nyckeln står slutstriden, konflikterna nyanseras och världsbilden kompliceras. Hur "det går" får ni naturligtvis läsa själva.

Några saker har imponerat stort på mig under läsningen, en av dessa är författarnas fantastiska förmåga att ge röster åt tonårstjejer på ett så trovärdigt sätt. Som psykolog med barn- och ungdomsfokus känner jag så väl igen de olika tjejerna i deras motsvarigheter i verkligheten. I trilogin gestaltas alla starka känslor tonåringar har på ett mycket nyanserat och lyhört sätt - toppbetyg till författarna för detta. Dessutom utvecklas huvudpersonerna på ett intressant sätt under berättelsens gång.

Engelsforstrilogins andra styrka, som jag ser det, är att författarna även skildrar något mycket viktigt om vår samtid. Förvisso kan trilogin läsas enbart som en spännande fantasyberättelse, men den innehåller även  en genomtänkt samhällskritik och ett resonerande kring hur makt bör konstitueras. Detta presenteras dessutom på ett sätt som gör tankarna lätta för tonåringar att förstå.

Nåja, bortsett från allt man kan säga om Engelsforstrilogins viktiga inslag, är alla tre delarna dessutom bladvändare av rang. Texten och handlingen har ett driv som gör att inte ens den mest erfarna läsare kan stå emot trycket. Böckerna måste helt enkelt slukas. Vansinnigt spännande, olidligt sorgligt och hysteriskt roligt är beskrivningar som passar denna trilogi. Hoppas att böckerna kommer att finnas tillgängliga under många år framöver.

Jag har tidigare skrivit om Cirkeln och Eld.

Återupptar Thrillerliv efter vaccination

Nu har jag varit och vaccinerat mig mot (svin)influensan så nu vågar jag fortsätta att läsa bloggkollegan Jessica Johanssons Thrillerliv. (Jag kan lätt bli lite hypokondrisk och tillhör dessutom riskgrupp.) Att Jessica var smart visste jag redan, jag läser ju hennes blogg Ord och inga visor. Men att jag skulle bli så förtjust i hennes debutroman trodde jag faktiskt inte. Jessicas hel- och halvgalna infall, språket som kränger vilt och en berättelse som stör och berör imponerar på mig. Återkommer med helhetsintryck senare.