Torsdagens seminarier

Bokmässan inleddes med seminariet Att platsa i en skola för alla med Eva Hjörne och Roger Säljö som pratade om det ensidiga fårhållningssätt som tyvärr ofta präglar elevhälsans arbete. Ensidigt på det sättet att man gärna snabbt fokuserar på något hos det enskilda barnet som orsak till att barnet inte klarar skolan. Jag blev mycket inspirerad av seminariet och ska definitivt köpa in den här boken till vår skolförvaltning.

Därefter gick jag på Andlös spänning och gåtfull magi och lyssnade på Ingelin Angerborn och Rebecka Åhlund. Angerborns realistiska magi har jag bloggat om tidigare här och här. Hon är en favorit. Åhlunds favorit är möjligen lite "hemskare", hon pratade fint om att det är viktigt att prata med barn även om otäcka saker. Jag håller så klart med henne om detta, det värsta vuxna gör att ofta att de lämnar barn ensamma att försöka hantera svåra tankar. Jag blev så glad att jag köpte ett ex av Åhlunds debutbok Flickan på tavlan.

Tredje seminariet handlade om Lustfylld läsning för nybörjare och där samtalade författarna Lin Hallberg och Magnus Ljunggren. Lin Hallberg skriver de fantastiska böckerna om Teddy som jag skrivit om här.

Efter lunch var det dags för ett lite mer "finlitterärt" seminarium med Sara Danius. Hennes bok Den blå tvålen ger ett nytt perspektiv på realismen som helhet och de franska gubbarna Stendhal, Flaubert och Balzac i synnerhet. Det här seminariet hade gärna fått vara lite längre, tycker jag. På 20 minuter hann samtalet bara skrapa lite på ytan.

Dagen avslutades med att Samfundet De Nio delade ut sitt Stora Pris till Aros Fioretos med motiveringen: "för ett gränsöverskridande författarskap, präglat av briljans, humor och värme". Det var inspirerande att se så många kloka människor på en scen. Jag har ju fortfarande inte läst något av Fioretos, lägger omedelbart till Den siste greken på min önskelista.

 

Snart Bokmässa!

Oh ah, snart anländer jag till mässan! Har sovit gott i hyrd lägenhet tillsammans med familjen. Snart frukostdags, sedan avfärd mot Bokmässan. Första programpunkten är seminariet om Att platsa i en skola för alla kl 11.00. Sedan duggar seminarierna tätt och avslutas med Samfundet De Nio kl 16.00. Däremellan ska jag också strosa på golvet och förhoppningsvis prata med lite bokbloggare. Dagen avlutas med mingel hos Thorén & Lindskog och SEKWA/Elisabeth Grate. Det blir lite snärjigt där i slutet av dagen.

Bokmässan?

Undrar ni om jag ska på Bokmässan? Ja, självklart ska jag det. Allt är packat, biljetterna (åh tack och lov för detta oplanerade inlägg, biljetterna är ju INTE packade - dröj ett ögonblick - nu är de återfunna) ligger i tryggt förvar i väskan. Resten kan ni ju vid det här laget, fotriktiga skor, bekväma, svala kläder, ryggsäck till alla böcker och den livsnödvändiga vattenflaskan.

Jag ska ägna mässan åt att träffa en massa bokbloggarkompisar och åt att gå på mängder av seminarier. Del av tiden jobbar jag och går på skolrelaterade saker. För den som är nyfiken finns min mässplanerare här. Vi ses i vimlet.

Lyckliga Moskva

Lyckliga Moskva av Andrej Platonov, översatt av Kajsa Öberg Lindsten, utgiven av Ersatz, 2008

Moskva Tjestnova är den perfekta symbolen för den sovjetiska kommunistiska ideologin; en fullständigt orädd kvinna som är villig att offra allt för sina kamrater och de stora idéerna. Uppkallad efter den stad som skulle bli den moderna skapelsens krona skildras Moskva inledningsvis som en hyllad, berömd fallskärmshopperska, en atletisk och sexuellt frigjord mönstermedborgare. Runt henne samlas unga män som går i spetsen för den sovjetiska intellektuella och konstnärliga utvecklingen. Moskva råkar dock ut för en olycka och blir en "krympling" som mot slutet helt enkelt försvinner från handlingen.

Lyckliga Moskva skrevs under åren 1931 till 1936 och lämnades oavslutad av en författare som sannolikt desillusionerats av Stalins utrensningar. Boken publicerades inte i hemlandet förrän 1991.
Genialiteten och galenskapen går hand i hand genom hela romanen och även genom hela det sovjetiska kommunistiska experimentet. Samtidigt som vetenskapsmännen gjorde avancerade medicinska framsteg söker kirurgen i platonovsk skepnad  efter själen i tarmens tomrum mellan osmält föda och avföring. Samtidigt som människorna försöker förverkliga drömmen om sann jämlikhet och kamratskap rensar Stalin ut de oliktänkande. Diskrepansen mellan drömmen och verkligheten är ofantlig. Och som läsare fyller detta mig med förtvivlan.

"Modernistisk i stilen, påminner om Kafka, Joyce och Beckett" är omdömen om Lyckliga Moskva i recensioner och i författarens efterord. Och visst känner man igen den kafkaeska drömlika stämningen och Becketts absurda vändningar och identitetsbyten, men här finns också många realistiska inslag som håller mig som läsare kvar i en mycket verklig upplevelse av både lycka och misär i ett skinande, skitigt Moskva.

Mohsin Hamid

Mohsin Hamid är med på Babel idag, det ser jag fram emot. Och under eftermiddagen upptäckte jag att hans Den ovillige fundamentalisten filmatiserats, så den passade jag på att titta på. Filmen var mycket bra, trots att man lagt till onödigt mycket action. Det är ju inte själva spänningen som är behållningen utan ett nyanserat porträtt av en person som kämpar med att skapa en sammanhängande identitet. Hamid är en spännande författare, i min läshög finns hans senaste bok som har den miserabla titeln Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien.

Den unge pakistaniern Changez kommer till USA för att studera. Efter examen från Princeton, som "bäst i klassen", erhåller han ett prestigefyllt arbete och gör raketkarriär. Under en semesterresa i Grekland träffar Changez en ung kvinna och blir förälskad. Framtiden ser mycket ljus ut, men allt förändras i ett slag i samband med attentaten den elfte september. Changez förvånas över sina egna reaktioner och han möts av en ökande misstro från det amerikanska samhället.

Den ovillige fundamentalisten är skriven i monologform, läsaren får ta del av huvudpersonens berättelse tillsammans med en anonym amerikansk man på en bar en kväll i Lahore. Texten är mycket precis och lättläst, berättelsen berör och fängslar. En kort tid efter att jag läst Den ovillige fundamentalisten läste jag Fallet av Albert Camus. Jag skulle tro att även Hamid läst Camus, gemensamt för huvudpersonerna i båda romanerna är deras insisterande tonfall. Samtidigt påminner Den ovillige fundamentalisten om den klassiska Tusen och en natt; så länge berättaren talar får han/hon leva.

Porträttet av Changez är mycket intressant och speglar det konstgjorda, ytliga samhälle vi idag lever i. Den unge Changez fyller sitt liv med konkurrens, prestige och lyxkonsumtion. Ändå är det så tydligt att han saknar en stabil identitet, nära relationer till familjen i hemlandet och en känslomässig förankring i det nya landet. I hemlandet är familjens situation osäker, man förlorar den status man tidigare haft och längtar tillbaks till det som varit. När Changez blir förälskad är den kvinna - Erica - han väljer fortfarande emotionellt bunden till en tidigare fästman, som tragiskt avlidit. I stället för att vänta och låta Erica få den tid hon behöver för att sörja försöker Changez ikläda sig rollen av den döde för att bli älskad, han går till och med så långt att han ber henne låtsas att han är den döde då de älskar med varandra.

Allt ställs dock på sin spets den elfte september när Changez inser att hans första, spontana reaktion är att bli glad över att amerikanerna tvingats på knä. Den därefter påföljande utstötningen från det amerikanska samhället, krisen i förhållandet till Erica och den ökande oron över krigshot i hemlandet driver sakta men säkert Changez mot en alltmer fundamentalistisk inställning. Alla fundamentalistiska rörelser erbjuder sina medlemmar gemenskap, identitet och ett gemensamt mål; allt människan behöver för att må bra. Så länge hon inte börjar tänka.

Changez berättar om sitt liv för en ganska orolig, ovillig lyssnare. Men vem är egentligen denne lyssnare? Är Changez verkligen den ende fundamentalisten i berättelsen? För mig är svaret självklart nej. Stora delar av det amerikanska samhället reagerade på attacken elfte september med fundamentalism. Den terroristjakt man bedriver och de medel man anser sig berättigade att använda (t ex i Guantanamo) är naturligtvis lika fundamentalistiska som talibanernas/islamisternas handlingar. Man kan inte utrota terror med terror.

För mig är den stora behållningen med romanen den komplexitet författaren väver in i berättelsen. Här finns en ung man som tycks ha en tämligen instabil identitet redan från början. Han "förförs" av västerlandets hyllningar och lyxkonsumtion och skapar ett liv som bygger på att tävla och vara bäst. Samtidigt ökar den inre oron p g a krigshot i hemlandet. Lägg därtill en svårhanterlig personlig kris, en tragisk kärlekshistoria som ytterligare förstärker identitetskrisen. Som kulmen på det hela exploderar hela världen i generaliserande fördömanden efter elfte september.

Sammantaget är detta en mycket angelägen läsvärd berättelse, där vi får höra någon berätta "inifrån" om hur en fundamentalistisk inställning växer fram och etableras.