Snart Bokmässa!

Oh ah, snart anländer jag till mässan! Har sovit gott i hyrd lägenhet tillsammans med familjen. Snart frukostdags, sedan avfärd mot Bokmässan. Första programpunkten är seminariet om Att platsa i en skola för alla kl 11.00. Sedan duggar seminarierna tätt och avslutas med Samfundet De Nio kl 16.00. Däremellan ska jag också strosa på golvet och förhoppningsvis prata med lite bokbloggare. Dagen avlutas med mingel hos Thorén & Lindskog och SEKWA/Elisabeth Grate. Det blir lite snärjigt där i slutet av dagen.

Bokmässan?

Undrar ni om jag ska på Bokmässan? Ja, självklart ska jag det. Allt är packat, biljetterna (åh tack och lov för detta oplanerade inlägg, biljetterna är ju INTE packade - dröj ett ögonblick - nu är de återfunna) ligger i tryggt förvar i väskan. Resten kan ni ju vid det här laget, fotriktiga skor, bekväma, svala kläder, ryggsäck till alla böcker och den livsnödvändiga vattenflaskan.

Jag ska ägna mässan åt att träffa en massa bokbloggarkompisar och åt att gå på mängder av seminarier. Del av tiden jobbar jag och går på skolrelaterade saker. För den som är nyfiken finns min mässplanerare här. Vi ses i vimlet.

Lyckliga Moskva

Lyckliga Moskva av Andrej Platonov, översatt av Kajsa Öberg Lindsten, utgiven av Ersatz, 2008

Moskva Tjestnova är den perfekta symbolen för den sovjetiska kommunistiska ideologin; en fullständigt orädd kvinna som är villig att offra allt för sina kamrater och de stora idéerna. Uppkallad efter den stad som skulle bli den moderna skapelsens krona skildras Moskva inledningsvis som en hyllad, berömd fallskärmshopperska, en atletisk och sexuellt frigjord mönstermedborgare. Runt henne samlas unga män som går i spetsen för den sovjetiska intellektuella och konstnärliga utvecklingen. Moskva råkar dock ut för en olycka och blir en "krympling" som mot slutet helt enkelt försvinner från handlingen.

Lyckliga Moskva skrevs under åren 1931 till 1936 och lämnades oavslutad av en författare som sannolikt desillusionerats av Stalins utrensningar. Boken publicerades inte i hemlandet förrän 1991.
Genialiteten och galenskapen går hand i hand genom hela romanen och även genom hela det sovjetiska kommunistiska experimentet. Samtidigt som vetenskapsmännen gjorde avancerade medicinska framsteg söker kirurgen i platonovsk skepnad  efter själen i tarmens tomrum mellan osmält föda och avföring. Samtidigt som människorna försöker förverkliga drömmen om sann jämlikhet och kamratskap rensar Stalin ut de oliktänkande. Diskrepansen mellan drömmen och verkligheten är ofantlig. Och som läsare fyller detta mig med förtvivlan.

"Modernistisk i stilen, påminner om Kafka, Joyce och Beckett" är omdömen om Lyckliga Moskva i recensioner och i författarens efterord. Och visst känner man igen den kafkaeska drömlika stämningen och Becketts absurda vändningar och identitetsbyten, men här finns också många realistiska inslag som håller mig som läsare kvar i en mycket verklig upplevelse av både lycka och misär i ett skinande, skitigt Moskva.

Mohsin Hamid

Mohsin Hamid är med på Babel idag, det ser jag fram emot. Och under eftermiddagen upptäckte jag att hans Den ovillige fundamentalisten filmatiserats, så den passade jag på att titta på. Filmen var mycket bra, trots att man lagt till onödigt mycket action. Det är ju inte själva spänningen som är behållningen utan ett nyanserat porträtt av en person som kämpar med att skapa en sammanhängande identitet. Hamid är en spännande författare, i min läshög finns hans senaste bok som har den miserabla titeln Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien.

Den unge pakistaniern Changez kommer till USA för att studera. Efter examen från Princeton, som "bäst i klassen", erhåller han ett prestigefyllt arbete och gör raketkarriär. Under en semesterresa i Grekland träffar Changez en ung kvinna och blir förälskad. Framtiden ser mycket ljus ut, men allt förändras i ett slag i samband med attentaten den elfte september. Changez förvånas över sina egna reaktioner och han möts av en ökande misstro från det amerikanska samhället.

Den ovillige fundamentalisten är skriven i monologform, läsaren får ta del av huvudpersonens berättelse tillsammans med en anonym amerikansk man på en bar en kväll i Lahore. Texten är mycket precis och lättläst, berättelsen berör och fängslar. En kort tid efter att jag läst Den ovillige fundamentalisten läste jag Fallet av Albert Camus. Jag skulle tro att även Hamid läst Camus, gemensamt för huvudpersonerna i båda romanerna är deras insisterande tonfall. Samtidigt påminner Den ovillige fundamentalisten om den klassiska Tusen och en natt; så länge berättaren talar får han/hon leva.

Porträttet av Changez är mycket intressant och speglar det konstgjorda, ytliga samhälle vi idag lever i. Den unge Changez fyller sitt liv med konkurrens, prestige och lyxkonsumtion. Ändå är det så tydligt att han saknar en stabil identitet, nära relationer till familjen i hemlandet och en känslomässig förankring i det nya landet. I hemlandet är familjens situation osäker, man förlorar den status man tidigare haft och längtar tillbaks till det som varit. När Changez blir förälskad är den kvinna - Erica - han väljer fortfarande emotionellt bunden till en tidigare fästman, som tragiskt avlidit. I stället för att vänta och låta Erica få den tid hon behöver för att sörja försöker Changez ikläda sig rollen av den döde för att bli älskad, han går till och med så långt att han ber henne låtsas att han är den döde då de älskar med varandra.

Allt ställs dock på sin spets den elfte september när Changez inser att hans första, spontana reaktion är att bli glad över att amerikanerna tvingats på knä. Den därefter påföljande utstötningen från det amerikanska samhället, krisen i förhållandet till Erica och den ökande oron över krigshot i hemlandet driver sakta men säkert Changez mot en alltmer fundamentalistisk inställning. Alla fundamentalistiska rörelser erbjuder sina medlemmar gemenskap, identitet och ett gemensamt mål; allt människan behöver för att må bra. Så länge hon inte börjar tänka.

Changez berättar om sitt liv för en ganska orolig, ovillig lyssnare. Men vem är egentligen denne lyssnare? Är Changez verkligen den ende fundamentalisten i berättelsen? För mig är svaret självklart nej. Stora delar av det amerikanska samhället reagerade på attacken elfte september med fundamentalism. Den terroristjakt man bedriver och de medel man anser sig berättigade att använda (t ex i Guantanamo) är naturligtvis lika fundamentalistiska som talibanernas/islamisternas handlingar. Man kan inte utrota terror med terror.

För mig är den stora behållningen med romanen den komplexitet författaren väver in i berättelsen. Här finns en ung man som tycks ha en tämligen instabil identitet redan från början. Han "förförs" av västerlandets hyllningar och lyxkonsumtion och skapar ett liv som bygger på att tävla och vara bäst. Samtidigt ökar den inre oron p g a krigshot i hemlandet. Lägg därtill en svårhanterlig personlig kris, en tragisk kärlekshistoria som ytterligare förstärker identitetskrisen. Som kulmen på det hela exploderar hela världen i generaliserande fördömanden efter elfte september.

Sammantaget är detta en mycket angelägen läsvärd berättelse, där vi får höra någon berätta "inifrån" om hur en fundamentalistisk inställning växer fram och etableras.

Stål - repris

Stål av Silvia Avallone, utgiven av Natur & Kultur, 2012

13-åriga Anna och Francesca är bästa vänner. De växer upp i ett slitet hyreskomplex i den lilla italienska staden Piombino. Anna lever tillsammans med sin politiskt aktiva mamma och den äldre brodern Alessio, som arbetar på stålverket och missbrukar kokain. Emellanåt dyker även den kriminelle fadern upp i hemmet. Francescas pappa arbetar på stålverket, modern är en kuvad hemmafru som regelbundet blir slagen. I takt med att Francescas kropp utvecklas blir fadern alltmer kontrollerande och överbeskyddande. Livet för arbetarna i stålverket är destruktivt, utbildningsnivån är låg, missbruket är utbrett och kvinnor reduceras till ligg. Ungdom och skönhet idealiseras. Anna drömmer om att göra något av sitt liv, hon vill studera. Francesca vill bli modell och synas, men allra helst vill hon bara vara tillsammans med Anna. Relationen mellan flickorna kompliceras då Anna får sin första pojkvän.

Stål skildrar ett Italien som inte har mycket gemensamt med de vykortsbilder man ofta ser från landet. Här är så skitigt och eländigt att man som läsare blir matt. Det mesta i livet är förutbestämt, sönerna går i fädernas fotspår, produktionsförhållandena styr allt. Några få orkar engagera sig politiskt, men män som Berlusconi skyr inga medel för att behålla makten. Hur ska man kunna förändra ett system som är så förödmjukande, så totalitärt i sin skenbara demokrati?

Romanens stora styrka är den ömsinta, lyhörda skildringen av två tonårsflickor som söker efter sätt att hantera känslomässig turbulens och gryende sexualitet. I ett samhälle där kvinnor betraktas som könsdelar finns det inte mycket för Anna och Francesca att identifiera sig med. Kärleken mellan dem är stark, men samtidigt skör. Ingen vill bli bortvald.

Stål är 28-åriga Silvia Avallones debutroman och det är inte ofta man ser debuter av den här kalibern. Att skildra misär på ett naturalistiskt sätt uppblandat med utsökta, nyanserade personskildringar på ett rakt, lättläst språk som driver läsaren framåt är helt enkelt lysande. Det här är en kombination av arbetarlitteratur och utvecklingsroman när den är som allra bäst.