Bjørnstjerne Bjørnson

Bjørnstjerne Bjørnson föddes 1832 på gården Bjørgan i Kvikne, norr om Tynset. Fadern, som hade varit präst i Kvikne, blev 1837 förflyttad till Nesset församling i Romsdal, och det var här Bjørnson växte upp. Han började skriva dikter redan i 11-årsåldern. Vid 17 års ålder började Bjørnson studera i Christiania och han gick där i samma klass som Henrik Ibsen. Efter avslutade studier började Bjørnson arbeta som journalist. Han skrev litteratur- och teaterkritik och argumenterade för en förnorskning av scenkonsten. 1858 gifte han sig med Karoline, och de förblev gifta till hans död. Under äktenskapet hade dock Bjørnson ett otal kärleksaffärer, som resulterade i flera utomäktenskapliga barn. Det spekuleras i att han eventuellt var farfar till Margit Sandemo.

År 1857 publicerades Synnøve Solbakken, den första av flera bonderomaner. Bjørnson ville visa på likheterna mellan samtidens bönder och hjältarna i sagorna, både i romaner och på scenen. Detta tema rotade sig djupt i den norska folksjälen och det gjorde honom även berömd utanför landets gränser. 1860 skrevs novellen Fadren. 1862 publicerades trilogin om Sigurd Slembe och därefter räknades han som en av de ledande yngre poeterna i Europa. Bjørnson skrev texten till norska nationalsången, Ja, vi elsker dette landet, egentligen Sang for Norge, som framfördes för första gången 1864.

Under 1860 och 1870-talet var Bjørnson teaterchef i Christiania, där hans komedi De Nygifte och den romantiska tragedin om Maria Stuart uppfördes. Efter att ha rest runt i Europa en del slog sig Bjørnson ned på sin egendom Aulestad. 1877 utgavs romanen Magnhild, vari Bjørnson utvecklade sina idéer kring sociala frågor. Han gav också uttryck för republikanska tankar i teaterstycket Kongen. Bjørnson senare stycken blev inga publika framgångar, men de debatterades p g a att Bjørnson bröt med kristendomen och kom att bli en anhängare av darwinismen.

På 1870-talet var Bjørnson med i Georg Brandes umgängeskrets. Han hamnade dock senare i konflikt med de övriga författarna i den så kallade "sedlighetsfejden". Bjørnson vände sig mot den fria kärleken och förkunnade sexuell avhållsamhet för både kvinnor och män före äktenskapet i dramat En hanske, från 1883.

Bjørnson var känd som hövdingen på Aulestad, i Gudbrandsdalen. Hit flyttade han för att få ro att skriva, men han var också en aktiv person, som engagerade sig i tidens alla strider och debatter. Han var mycket radikal och engagerad i kampen för allmän rösträtt. Vidare var han en förkämpe för Norges frigörelse från Sverige. En av de absolut första norska flaggorna finns i dag på Aulestad, som är museum. Under sina sista år engagerade sig Bjørnson i Dreyfusaffären och internationellt fredsarbete. Han avled 1910 i Paris och fördes hem till en sista vila med pansarskeppet "Norge".

Bjørnson erhöll Nobelpriset 1903 "såsom en gärd av erkännande åt hans ädla, storartade och mångsidiga skaldeverksamhet, som alltid varit utmärkt på en gång av ingivelsens friskhet och av en sällsynt själsrenhet". Han tilldelades således priset under den period då stor vikt lades vid Alfred Nobels femte kriterium - att pristagaren skulle verka ”i idealisk rigtning”. En snäv tolkning av detta kriterium uteslöt pristagare som August Strindberg, Henrik Ibsen och Lev Tolsoj.

Novellen Fadern finns med i min novellsamling, Nobeller. Fadern är en mycket kort novell som sammanfattar en mans liv i fem mycket distinkta episoder. Handlingen och uppbyggnaden påminner starkt om en klassisk tragedi om högmod och fall. I de tre första träffar mannen/fadern traktens präst i samband med att sonen ska döpas, konfirmeras och gifta sig. Sonen får traktens "finaste" faddrar, bästa platsen vid konfirmationen och den rikaste flickan till brud. Fadern har all anledning att vara stolt över sonen. I fjärde "akten" inträffar olyckan - sonen drunknar. Då fadern därnäst träffar prästen är han en bruten man som sålt sin gård för att donera hälften till de fattiga. Och då har sonen äntligen blivit till välsignelse för fadern, som enligt det bibliska perspektivet nu lättare kan få en plats i himmelriket.

Information hämtad från Wikipedia och Tidningen Boken.

Tematrio - Fortfarande oläst

Den här tematrion om olästa författare är mer än ett år gammal. Hur många som blivit lästa? Hmmmm 0. Tänka att det ibland ska vara så svårt att få till det. Berätta om tre författare ni ännu inte läst, men har lust att läsa!

1. Ivar Lo-Johansson har jag inte läst något av, åtminstone inte vad jag kan komma ihåg. Och jag känner mig ganska säker på att jag skulle uppskatta denne arbetarförfattare, som många andra är så lyriska över. Jag har till och med haft böcker av Ivar Lo i min bokhyllda, ni vet de där som alla lexikonköpande familjer fick. Tyvärr har bland annat Kungsgatan åkt iväg till loppis för länge sedan. Nu skulle jag gärna haft den kvar.

2. Birgitta Trotzig tror jag skulle passa mig. Hon beskrivs ofta som lite svårtillgänglig och skriver om skuldproblematik med religiös botten. Intressant, tycker jag. Högst upp på min önskelista står Dykungens dotter.

3. Och inte har jag lyckats läsa något av Paul Auster heller ännu. Jag påbörjade Dårskaper i Brooklyn i fjol, men hann bara läsa ett par sidor innan det stod klart att Tomas Tranströmer tilldelades Nobelpriset. I all diktyra försvann sedan Auster.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Klassikerläsning i mars

Oj så många det är som läser klassiker! Och så många klassiker ni läser. Det är ju alldeles fantastiskt. Jag hade ju planerat att göra en länklista med länkar till alla era inlägg, men den idén måste jag tyvärr ge upp. Det tar alldeles för lång tid att sammaställa allt, så lång tid att jag inte hinner läsa era inlägg. Och det är för trist. Jag får därför nöja mig med att be er posta mars månads länkar i det här inlägget så att vi kan besöka varandra och läsa om varandras klassikerupplevelser. Själv har jag under mars månad läst Doktor Glas, Ångest/Hjärtats sånger och I väntan på Godot. Vad har ni läst?

Månadssummering - Mars 2013

# Pippi Långstrump i Söderhavet - Astrid Lindgren
# Gummi-Tarzan - Ole Lund Kirkegaard
# Små citroner gula - Kajsa Ingemarsson
# Doktor Glas - Hjalmar Söderberg
# Tordyveln flyger i skymningen - Maria Gripe
# Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz - Göran Rosenberg
# I väntan på Godot - Samuel Beckett
# Ångest/Hjärtats sånger - Pär Lagerkvist
# Teddy på rymmen - Lin Hallberg
Blandad kompott blev det definitivt denna månad.

Jag hade inga höga förväntningar på I väntan på Godot eftersom jag tidigare läst Murphy av författaren och upplevt den som svår att förstå. Men dramat Godot var ju helt fantastiskt!

Diktsamlingen Ångest/Hjärtats sånger av Pär Lagerkvist är oerhört smärtsam läsning. Så fantastiskt tydligt han lyckades gestalta människans förfärliga ensamhet och utsatthet.

Bland barnböckerna gillar jag mest Tordyveln..., även om den inte kommer i närheten av författarens Agnes Ceclilia.

Doktor Glas var bra även denna gång. Små citroner gula makalöst dålig.

Månadens överraskning och finaste läsupplevelse var Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz.

Att studera barnlitteratur

Med 39 graders feber är det tur att vi just nu läser barnlitteratur i utbildningen, den är i alla falllättare att läsa än en del lyrik vi tidigare läst. Fast jag är inte så säker på hur jag uppfattar böckerna och jag har som vanligt valt att läsa litteraturen innan jag läser den "förklarande" facklitteraturen.

 Gummi-Tarzan av Ole Lund Kirkegaard handlar om en pojke som blir mobbad i skolan och trakasserad av sina föräldrar. När han en dag får en önskan uppfylld ger han tillbaks med samma mynt. Dagen därpå är allt som vanligt igen. Boken är skriven på ett dråpligt sätt och kan säkert vara roande och väcka igenkännande. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är tråkigt med ett innehåll som bara förstärker att inget går att förändra, att de utsatta så fort de får en chans bara vill hämnas, "offret blir bödel när tillfälle bjuds" som Cordelia Edvardson formulerar det i Bränt barn söker sig till elden.

Pippi Långstrump i Söderhavet antar jag finns med som kurslitteatur för att väcka debatt. Boken innehåller uttryck och teman som vi idag anser vara rasistiska. Som jag ser det är detta inget som föranleder att en bok inte ska läsas, däremot ska den läsas i ett sammanhang där man pratar med barnen. Uttrycker "negerkung" är väl det de flesta hänger upp sig på, men det är lika viktigt att prata om de koloniala normer som speglas i och med att en vit man med automatik blir kung.

Kalle och chokladfabriken har jag bara läst drygt hälften av ännu. Jag tycker spontant att den är jätterolig. Men kanske kommer budskapet i boken som helhet att vara lite tråkigt sedelärande? Vi får väl se hur det går.

Vad tänker ni kring de barnböcker vi läser på kursen?