Skärtorsdag i Jerusalem

Det är skärtorsdag och inledning på den kristna påskhögtiden. För 27 år sedan vandrade jag omkring i Getsemane tillsammans med min blivande make, på långfredagen gick vi Via Dolorosa och på påskafton gifte vi oss i ett litet kapell på teologiska institutet i Jerusalem. En av mina favoritromaner är Jerusalem av Selma Lagerlöf och idag vill jag bjuda på en repris av min recension av denna. För den som inte läst vill jag varna för att texten innehåller massor av SPOILERS.

Jerusalem av Selma Lagerlöf.

Jerusalem publicerades för första gången 1901 och 1902 (och bestod av två delar). Selma hade då gjort ett flertal långa resor (bl a i det Heliga landet) och träffat personer som hon senare kom att porträttera i sina böcker. Med Jerusalem vann Selma internationellt anseende och många experter anser att dessa böcker utgör höjdpunkterna i hennes berättarkonst.

Jerusalem är berättelsen om en stark väckelsevåg som delar socknen Nås i Dalarna. En handfull familjer följer Guds kallelse och beger sig till Jerusalem för att leva ett sant kristet liv i gemenskap med varandra och för att invänta Herrens återkomst. Andra väljer att stanna i hemlandet och bruka sin jord.

En av huvudpersonerna är Ingmar, som strävar efter att leva upp till bygdens förväntningar på honom. Traditionellt är Ingmarssönerna på Ingmarsgården de ledande i socknen, dock har Ingmar utan egen förskyllan förlorat fädernesgården. För att få tillbaks gården tvingas han offra kärleken och gifta sig med en kvinna han inte älskar. Hans älskade fästmö Gertrud tar då sin tillflykt till religionen och flyttar med de andra sockenborna till Jerusalem. I Jerusalem får hon flera uppenbarelser och hon blir allvarligt sjuk.

Efter giftermålet börjar kärleken spira mellan Ingmar och hans hustru Barbro. Dock bär hon med sig förbannelsen att inte kunna föda friska söner, vilket plågar henne svårt. Hon lider också av samvetskval för att hon fått Ingmar att svika Gertrud och gifta sig med henne. Då Barbros far dör, och hon inte längre måste stanna i äktenskapet, uppmanar Barbro Ingmar att fara till Jerusalem och försonas med Gertrud.

Men, Gertrud älskar inte längre Ingmar och hon vill inte resa hem till Sverige. Efter många strapatser lyckas Ingmar dock förmå Gertrud och hennes gode vän Gabriel att följa med hem. Väl hemma uppdagar Ingmar att Barbro i hemlighet fött honom en son, som hon tror är svårt handikappad. Det visar sig dock att gossen är fullt frisk och inget står längre i vägen för Ingmars och Barbros kärlek.

Jerusalem är en fantastisk läsupplevelse. Språket är enkelt och vackert. Karaktärerna framträder tydligt och man känner starkt med dem i deras svåra stunder, liksom man gläds med dem i deras lyckliga stunder. Miljöskildringarna är så detaljerade att man tycker sig känna stanken och hettan i Jerusalem och den svalkande brisen från hemlandet.

Några av de teman som gestaltas är kärlekens och trons makt, skuld och försoning, kärleken till hembygden och vikten av ett arbete väl utfört. Liksom i ett flertal andra böcker ger Selma prov på sunt bondförnuft, innerlig Gudstro samt tro på övernaturliga väsen. Hennes karaktärer har ofta ett mycket brett känslomässigt register, de slits mellan sina önskningar och viljan att leva rättrådigt. Plikten ställs mot drifterna. Flera av Selmas karaktärer skulle säkert varit behäftade med diverse psykiatriska diagnoser om de levt i vår samtid. På Selmas tid såg man dem som synska eller möjligen lite galna. Dock hade de en självklar plats i samhället. Så befriande enkelt!

Månadssummering - Februari 2013

# Dark Places - Gillian Flynn
# Med strömmen - Hjalmar Söderberg
# Thérèse Raquin - Émile Zola
# Mörk Jord - Belinda Bauer
# Räddad - Alfhild Agrell
# Ett dockhem - Henrik Ibsen
# Fiskar ändrar riktning i kallt vatten - Pierre Szalowski
# Intet - Janne Teller
# En man som heter Ove - Fredrik Backman
# Lilla smycket - Patrick Modiano

En hel del bra blev läst under årets kortaste månad.

Ett dockhem och Räddad är dramatik från litteraturkursen, bra sådan!
 
Två recensionsböcker blev äntligen lästa, och mycket gillade. Modianos bok är så vacker, Szalowskis så charmig.

Jag läste till slut ut Dark Places men gillar bara delvis, jag tyckte att slutet inte riktigt höll måttet. Mörk Jord skumläste jag bara på slutet för den var så förutsägbar.

Månadens överraskning var En man som heter Ove, en bok jag verkligen vill rekommendera.

Och Intet vill jag absolut också rekommendera, det är en mycket mörk angelägen ungdomsbok.

Summa summarum: en mycket bra läsmånad!

Tematrio - Påskdeckare

På Påsk ska man numer läsa deckare i Sverige, det är en tradition vi lånat av våra grannar i väst. Därför blir det i år ett återkommande Påsktema: Berätta om tre favoritdeckare! (Jag ska försöka hitta nya bland de böcker jag läst under de senaste åren.)

1. Okänd kontinent av Fred Vargas överraskade verkligen positivt. Sammantaget är det en absurd sträckläsare med övernaturliga inslag befolkad av de mest unika och charmerande karaktärer man kan föreställa sig.

2. Håkan Nesser är ju min deckarfavorit och i fjol gavs den sista boken i serien om Barbarotti ut (snyft). Sammantaget avslutar Styckerskan från Lilla Burma sviten om Barbarotti på ett fantastiskt sätt. Här finns allt man kan önska sig: fängslande livsöden, nyanserade personporträtt, spännande händelser och samtal med Vår Herre.

3. Jag läste också nyligen min första G W Persson, Den döende detektiven, och förvånades över hur bra jag tyckte att den var. Nu var ju detta tyvärr definitivt sista boken i serien om rikskriminalpolisen Lars Martin Johansson, jag började helt klart i fel ände. Men jag gillade författarens lite torra humor och vill gärna läsa något mer av honom.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er. Lycka till!

Ett kort uppehåll med Rosenberg

Så här fint signerade Göran Rosenberg mitt ex av Ett kort uppehåll på resan från Auschwitz när jag, tillsammans med många andra, lyssnade på hans berättelse i tisdags. Rosenberg berättade om sin bok och läste delar ur den. Både jag som hade läst och min kompis som inte hade det tyckte att det var en mycket givande timme. Om ni har möjlighet tycker jag att ni ska gå och lyssna på honom. Och jag tycker definitivt att ni ska läsa boken för detta är en berättelse som är angelägen att ta till sig, skriven på ett så fint, dröjande språk. Som läsare delar man den lille pojkens försök att förstå och den vuxne mannens önskan att vara trogen berättelsen och faderns liv. Helt underbar är boken faktiskt!

Achebe död - Allt går sönder

Chinuea Achebe, författare till den fantastiska Allt går sönder är död. Tråkigt att han inte fick Nobelpriset först, tycker jag. Titta gärna på inslaget på Babel och läs gärna mer i SvD. Men läs framför allt Allt går sönder, kanske den viktigaste av alla afrikanska böcker. Här kommer en repris av min recension.

"Okonkwos namn var känt i alla nio byarna och vida däromkring." Så inleds berättelsen om en afrikansk man, berättad utifrån ett afrikanskt perspektiv. Okonkwo är en stor man, en hyllad krigare i sin by. Han växer upp med en far som är lat och lever på lånade pengar. Detta gör Okonkwo närmast besatt av att arbeta hårt och lyckas såväl materiellt, som statusmässigt. Och han lyckas, han blir en av byns rikaste män, han har tre hustrur och ett fint hem. Okonkwo har även erövrat flera hederstitlar, vilket är det finaste man kan göra hos igbofolket. Men, Okonkwo har också otur, han råkar döda en stamfrände i en olyckshändelse och tvingas leva sju år i exil.

Under åren i exil lever Okonkwo i sin mors by, och där stöter han för första gången på de vita männen. Till Okonkwos stora sorg bekänner sig en av hans söner till kristendomen. När Okonkwo, efter åren i exil, återkommer till hembyn har denna förändrats. Missionärerna har etablerat sig även där och en brittisk domstol har fått mandat att döma efter de vitas lagar. Okonkwo manar sitt folk till uppror.

En av romanens styrkor är dess osentimentala, icke-idealiserande beskrivning av stamkulturen. Det sägs att Allt går sönder var den första romanen som gestaltade afrikanerna inifrån, till skillnad från romaner som i hög grad exotifierade och demoniserade de svarta (t ex Mörkrets hjärta av Joseph Conrad). I den här romanen finns ingen enkel uppdelning av goda och onda. Både igbokulturen och kolonisationen beskrivs utifrån många olika aspekter. Den traditionella livsstilen främjade ett liv i harmoni med naturen, men den hade också starka utstötningsmekanismer som ansågs vara heliga. Kvinnans roll var underordnad, barnen tillhörde fadern och tvillingar ansågs vara drabbade av trolldom och dödades. Kolonisationen slog sönder de gamla traditionerna och de vita lade beslag på stora delar av landets tillgångar. Samtidigt innebar kolonisationen att människor som tidigare varit utstötta fick en ny plats i tillvaron och de positiva aspekterna av de vitas civilisation, som medicinsk kunskap och skriftspråket, kom stamfolken till godo.

Beskrivningen av Okonkwo är mycket nyanserad och psykologiskt och kulturellt trovärdig (såvitt jag kan bedöma). Man kan lätt föreställa sig hur det var för honom att växa upp med en far som ansågs löjeväckande och man kan förstå hans behov av att revanschera sig. Men porträttet av Okonkwo är inte särskilt smickrande. Han är även mycket brutal och högmodig. Dessutom är han oerhört rigid, vilket visar sig vara den egenskap som för honom i fördärvet. På samma sätt som de deterministiska, grekiska tragedierna skildrar hur hybris leder till undergång, gestaltar Achebe det öde som oundvikligen drabbar män som Okonkwo.

Berättelsen om Okonkwo är fängslande, språket är enkelt och boken är därmed lättläst. Men, en mer noggrann läsning krävs om man vill ta till sig allt som döljer sig under ytan. Här finns så många av de stora frågorna om skuld, straff, försoning, liv och död invävda i berättelsen att man kan läsa texten om och om igen. Framför allt tycker jag att beskrivningarna att igbofolkets myter och traditioner ger romanen en extra dimension.

Allt går sönder är en unik bok för den som önskar förstå mer om afrikansk, traditionell livsstil och om européernas kolonisation. Boken väckte starka känslor av sorg hos mig, samtidigt som jag ofta läste Achebes satiriska kommentarer med ett småleende på läpparna.