Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Lyssnar just nu med förvånansvärt stor behållning till en författaruppläsing av Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Och att den är förvånansvärt stor beror naturligtvis inte på något annat än fördomar hos mig. Jag väntade mig en bra bok skriven på ett "journalistiskt" språk. Men språket är nyanserat, emellanåt poetisk och helt enkelt mycket vackert. Och språket får mig att känna att berättelsen är ny trots att jag läst oerhört många skildringar av förintelsen. Det är en vemodig berättelse vi får ta del av och naturligtvis till stora delar en ohygglig sådan. Men Rosenberg hittar en ny nyans, en ny vinkel som gör denna bok till angelägen läsning.

Pluggtrött

Nu börjar verkligen litteraturpluggandet att ta ut sin rätt. Jag hinner sällan läsa något utöver kurslitteraturen och jag har ingen ork att skriva inlägg på bloggen. Just nu skriver jag tredje tentan, sedan är det tack och lov bara en delkurs kvar. Egentligen är det faktiskt tentaskrivandet jag gillar mest för då blir det lite mer på allvar. Seminariediskussionerna på nätet är tyvärr ganska sällan givande och därutöver består kursen bara av läsning. Jag önskar att de hade en del föreläsningar man kunde ta del av via nätet för att få lite omväxling.

Jag inser att jag dessutom förväntade mig att vi skulle läsa bättre litteratur. Men om man ska studera populärlitteratur måste man väl läsa den. Hittills är ju bottennappet Twilight, men i ärlighetens namn är jag inte så taggad på att läsa vare sig Små citroner gula eller Snabba Cash nästa delkurs. Litteratursnobb är nog ett passande epitet ;) Doktor Glas ser jag dock fram emot att återknyta bekantskapen med. Men vad är egentligen Sangen om den røde rubin av Agnar Mykle? Har någon av er läst?

Tematrio - Skolan

Det är nu klart och därför officiellt att jag ska byta jobb, efter sommaren kommer jag att börja arbeta som skolpsykolog i en liten stad i Värmland. Därför är jag ju just nu särskilt intresserad av allt som har med skolan att göra, inklusive böcker som utspelar sig i skolmiljö. Berätta om tre bra "skolböcker"!

1. Ondskan av Jan Guillou är en delvis självbiografisk roman som skildrar olika former av förtryck och misshandel. Den unge Erik misshandlas av sin styvfar och utsätts för pennalism på den fina internatskolan. Våldet och förtrycket tycks vara oundvikligt. Mycket obehaglig och bra skildring av unga människors utsatthet.

2. Djur av J C Oates handlar om Gillian, som studerar på college och är förälskad i den karismatiske läraren Andre Harrow, gift med en exotisk konstnär, Dorcas. Både Dorcas och maken dyrkar "det djuriska", och lockar mängder med kvinnliga studenter att tänja på gränserna för det tillåtna. Intressant, obehaglig skildring av en unga flickors utsatthet.

3. Som motvikt till ovanstående obehagliga skildringar kan man läsa böckerna om Harry Potter. Jag har läst dem ett flertal gånger och gillar verkligen miljön på Hogwarts.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Behövs Kvinnodagen?

Vill idag tipsa om ett mycket bra och nyanserat inlägg om behovet av en dag som gårdagen - Internationella Kvinnodagen. Hos Pocketpinglorna kan ni för övrigt läsa mycket annat intressant om en aktiv bokklubb.

Kvinnor med Nobelvibbar

I fjol hade Linda en bloggstafett för att fira Kvinnodagen och då skrev jag om kvinnor som är heta kandidater till ett Nobelpris. Eftersom fortfarande ingen av dem fått priset repriserar jag inlägget idag. Gårdagens glädjande nyhet var att könsfördelningen inom Akademien förbättrats något i och med att Sara Danius nu sitter på stol nummer sju. Grattis!

Hur kan det då komma sig att Akademien, trots ett föränderligt fokus på olika kriterier, under mer än 100 år ständigt lyckats förbigå kvinnliga författare? Av 109 pristagare är endast 12 kvinnor! Sture Allén och Kjell Espmark förklarar detta med att de gångbara kriterierna ofta missgynnade kvinnliga författare. Kvinnorna var som regel inte språkligt banbrytande, de var dock ofta berömda och hade ett stort antal läsare – och kunde därmed inte heller kvalificera sig som förbigångna mästare. Men om man var medveten om att kriterierna missgynnade ett stort antal författare, varför ändrade man dem inte då? Kanske är det så att man inte ens uppmärksammade problemet förrän på senare delen av 1900-talet. Man kan se en klar ökning av andelen kvinnliga Nobelpristagare under de senaste årtiondena. På 90-talet erhöll tre kvinnor priset (Nadine Gordimer, Toni Morrison, Wisława Szymborska), på 00-talet var andelen lika stor (Elfriede Jelinek, Doris Lessing, Herta Müller), jag hoppas att man nu på 10-talet ska ta ytterligare kliv för att närma sig en jämlik fördelning (fast hittills ser det ju dystert ut).

I ett försök att underlätta arbetet för de aderton tänker jag presentera några förslag på presumtiva Nobelpristagare. Det enda de har gemensamt är könet och att de skriver fantastisk litteratur. Nej faktiskt inte, ingen av dem är heller från Europa.

Algeriska Assia Djebar Djebar är en av Nordafrikas mest kända och inflytelserika författare och hon sitter nu stol 5 i Franska akademien. Djebars teman handlar ofta om postkoloniala frågeställningar och hn intresserar sig främst för kvinnornas situation. Romanen Sultanbrudens skugga handlar om relationen mellan kvinnor i ett samhälle där villkoren dikteras av männen. I min recension skrev jag: " Att läsa Sultanbrudens skugga är som att dricka väldoftande, välsmakande te med söt honung. Trots att boken skildrar våld och förtryck framträder även ett stråk av hopp. Här finns ett skimmer från sagans värld, som gör att man kan tro på ett lyckligt slut."

En annan fantastisk Nordafrikansk författare, tillika beundransvärd egyptisk revolutionär är Nawal El Saadawi. I hennes roman Den stulna romanen möter vi kvinnor i alla dess skepnader, starka, förtryckta, upproriska. Gemensamt för dem är att de existerar på männens villkor, patriarkatet styr vare sig det är den välbärgade överklassen eller de religiösa fanatikerna som har makten. Om den här romanen skrev jag: "Berättelsen vindlar sig fram på krokiga vägar, för att kunna följa med gäller det för läsaren att släppa sina hämningar och ge sig hän. För El Saadawis text bär, den bär oss med till miljöer som påminner om Tusen och en natt och den bär oss med till smutsiga tortyrkammare och vidriga övergrepp. Berättelsen byter fokus och tidsperspektiv samt interfolieras av upprepande, drömliknande sekvenser. Språket är vackert, poetiskt, uttrycksfullt, en njutning att läsa.

Även kanadensiska Margaret Atwood skriver samhällskritisk litteratur som fokuserar på kvinnors villkor. Hennes intriger är ofta dubbelbottnade och texterna lockar till sträckläsning. I Penelopiaden återberättar Atwood den äventyrsfyllda myten om Odysseus, sedd utifrån ett kvinnligt perspektiv. Vi får lära känna hustrun Penelope redan i hennes ungdom, vi får följa hennes möte med den blivande maken och flytten till Ithaka. Penelopiaden är en skickligt vävd gestaltning av kvinnans situation både under antiken och i samtiden.

Maryse Condé från Guadeloupe beskrev i en intervju i Babel sitt författarskap: "Det var ett sätt att få läsaren att drömma. De avsnitten är fulla av magi och fantasi. Om man berättar en historia utan vare sig magi eller fantasi är det en dålig historia. Man har ... en plikt att i samma berättelse blanda det som är mycket sorgligt och det hoppfulla, fantasin... Det tycker jag är nyckeln till en bra och intressant bok." I romanen Färden genom mangroven slås jag av författarens sätt att gestalta många olika röster och hennes underbara naturskildringar