Författarens medialisering

Som en del i min litt vet kurs läser vi om hur författaren framställs/framställer sig själv i media. Jag tycker att det är mycket intressant och har läst en del autofiktioner med lite olika reaktioner. Knausgård har jag både älskat och avskytt, Felicia Feldt väckte min empati, Maja Lundgren är jag fascinerande ambivalent inför och Norén står jag inte ut med. Men mer intressant än hur jag reagerat är hur böckerna tagits emot av den litterära sfären och här kan man se stora skillnader beroende på makt och kön. Förvånande? Nej, inte särskilt. Om ni tycker att detta är intressant tycker jag att ni ska titta på det inbäddade klippet där min kursledare berättar om sin avhandling Sanna lögner. Carina Rydberg, Stig Larsson och författarens medialisering.

Jenny

Nej, jag är ledsen men det här klarar jag inte att lyssna på. Jag tyckte att de två tidigare delarna av Jonas Gardells självbiografiska romaner (En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré) var jobbiga att läsa, men väldigt bra. Men med Jenny känns det annorlunda, här blir det bara för mycket, så mycket att jag upplever det som spekulativt. Nu menar jag inte att det Jenny råkade ut för inte kan hända, för det kan det dessvärre. Men sättet att skildra den händelsen och andra känns överdramatiskt och övervidrigt. Jag kan inte relatera till det jag måste värja mig för.

Tematrio - Förslag på Nobelpristagare

Dags att göra vad vi kan för att påverka de aderton igen. Inte för att det hjälpte i fjol, mina favoriter är därför de samma. Jag tycker verkligen att det är dags att uppmärksamma afrikanska författare, afrikanska kvinnoförfattare. Kvinnoförfattare och feminist kan man faktiskt dessutom vara oavsett könstillhörighet. Vem får Nobelpriset 2012?


Sultanbrudens skugga av Assia Djebar

Den välutbildade, emanciperade Isma önskar lämna sin make. För att bli fri agerar hon äktenskapsmäklerska och ordnar en ny hustru till honom. För den fattiga, unga Hajila innebär äktenskapet välstånd och instängdhet. Det här är en skildring av våld och förtryck, blandat med ett stråk av hopp - ett skimmer från sagans värld.


Den stulna romanen av Nawal El Saadawi

Här möter vi kvinnor i alla dess skepnader, starka, förtryckta, upproriska. Berättelsen skrider långsamt framåt, byter fokus, tidsperspektiv och interfolieras av drömliknande sekvenser. Språket är vackert, poetiskt, uttrycksfullt. Samtidigt rymmer romanen en intressant skildring av ett Egypten statt i förändring, av ett samhälle i kaos.


Adams revben av Nuruddin Farah

Långsamt och eftertänksamt presenteras en ung kvinna Ebla, som vid 18 års ålder flyr sitt nomadiska hem på landsbygden i Somalia för att slippa gifta sig. Indragen i slaveri, äktenskap, fattigdom och våldsamheter tvingas hon till en ofattbar kamp för att återfinna sin identitet i en värld där människor behandlas som boskap.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er! Lycka till!

Bästa kommentaren

Bästa kommentaren på Bokmässan stod faktiskt dottern för: "Vad gör han här? Han är väl ingen bokskrivare?" Dottern pekar förvånat på Björn Ranelid, som är på väg till Bokmässan. Hon har ju bara sett honom i Melodifestivalen...

Styckerskan från Lilla Burma

Styckerskan från Lilla Burma av Håkan Nesser, utgiven av Albert Bonniers förlag, 2012

Ordningen är återställd. Efter besvikelsen över Nessers förra, Himmel över Londen, återtar han med självklarhet och god marginal platsen som Sveriges förnämste deckarförfattare med den senaste, och tyvärr sista, boken om Gunnar Barbarotti. I min recension av den förra Barbarottideckaren, De ensamma, skrev jag att Nesser bara blir bättre och bättre. Och de förväntningarna lever han upp till med Styckerskan från Lilla Burma, i vars text Nessers andliga dimension fördjupas och nyanseras.

I inledningen av boken avlider Barbarottis älskade hustru och han blir som förstenad av sorg. Men Gunnar har nu ansvaret för fem barn och varken den döda hustrun eller Vår Herre tänker låta Barbarotti försumma sina plikter. Barbarotti kämpar på för att försöka hitta sätt att hantera den överväldigande sorgen och så småningom återgår han i tjänst. Chefen Asunander tilldelar Barbarotti ett gammalt fall att nysta i, ett arbete som inledningsvis ser ut att vara mer arbetsprövning än riktigt polisarbete. Men skenet bedrar, fallet visar sig vara mycket intressant och det kommer även att leda Barbarotti framåt i den personliga sorgen. Vid sin sida har han kollegan Backman, som också hon sörjer sin väninna Marianne. Den andra huvudpersonen, Styckerskan Ellen Bjarnebo, har avtjänat sitt straff för mordet på den förste maken, ett dåd som utfördes 1989. 2007 försvann hennes andre make och nu fem år senare börjar Barbarotti att nysta i de båda fallen. Kan man vara säker på att man verkligen vet vad som hände vid någon av tillfällena?

Mer än så tänker jag inte orda om handlingen, läsaren får själv följa hur fallet nystas upp - eller inte. Som vanligt i Nessers romaner får vi höra flera röster berätta och handlingen utspelar sig även parallellt under flera tidsperioder. Nytt i den sista boken om Barbarotti är att Vår Herres röst hörs klarare än tidigare, och även den avlidna Marianne gör vad hon kan för att få kontakt. Det är just Nessers andliga dimension som gör att han inte ens bara skriver fantastiska polisromaner, hans författarskap omfattar så mycket mer. Om jag skulle försöka mig på att beskriva varför jag tycker så mycket om huvudpersonen Barbarotti skulle jag säga att det är för att han är så intelligent samtidigt som han har tillgång till sina känslor. Jag föreställer mig att jag skulle beskriva Håkan Nesser på samma sätt om jag fick möjlighet att träffa honom. Ja, som sagt, jag är riktigt förtjust i Barbarotti och jag kommer att sakna honom.

Sammantaget avslutar Styckerskan från Lilla Burma sviten om Barbarotti på ett fantastiskt sätt. Här finns allt man kan önska sig: fängslande livsöden, nyanserade personporträtt, spännande händelser och samtal med Vår Herre.