Tematrio - Titelblommor

Här kommer en tematrio med ett lite svårare tema - tror jag i alla fall. Berätta om tre böcker med en (eller flera) blommor i titeln! Själv tänker jag begränsa temat ytterligare, till att handla om rosor.


1. Ingen dans på rosor av Hannah Green handlar om Deborah, 16 år, som läggs in på mentalsjukhus med diagnos schizofreni. Under flera år har hon byggt upp en egen värld för att undfly den verklighet hon inte uthärdar. Deborahs värld bebos av onda och goda makter som kan ge lycka eller plåga henne så att hon drivs att förstöra sin egen kropp för att få lindring. Självmordsförsöket som lett till att Deborah läggs in på sjukhuset uppfattas av psykoanalytikern Dr Fried som ett rop på hjälp. En terapeutisk behandling för att finna en väg ut ur sjukdomen inleds. Den behandlande Dr Frieds fullständiga namn är Frieda Fromm-Reichmann och hon är en pionjär inom området. Ingen dans på rosor är lite svårtillgänglig p g a att den skildrar en värld som är psykotisk till sin natur. Men, om man tar sig lite tid och försöker sätta sig in i Deborahs tankesätt är det en oerhört fängslande berättelse.

2. Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén skildrar två familjers öden i den bohusländska skärgården. Den väna Gabriella blir förälskad i en man, vars far mördats av hennes far och bror. Romanens styrka är dess fantastiska miljöskildringar av den bohuslänska kusten och dess spännande handling. Stämningen är ödesmättad och man kan lätt föreställa sig det stormande havet piska upp den ena vågen efter den andra. Även de nyanserade personbeskrivningarna och samhällskritiken gör denna berättelse läsvärd. Romanens svaghet är idealiseringen av självuppoffrande kvinnor, man kan lätt irritera sig på de förlegade värderingarna. Språket är lite gammaldags tungt, vilket kan göra boken lite trög att komma in i. Dock tror jag att boken helt klart vinner på att man behåller det något ålderdomliga språket, då detta förstärker tidandan.

3. I Kungens rosor av Moa Martinson har Mia blivit vuxen och ska stå på egna ben. Hon har fått arbete som barnpiga i en prästgård, hos en sträng känslokall änkling. Mia älskar barnen, men har svårt att stå ut med stämningen i prästgården. Hon söker sig i stället tillbaks till barndomsstaden Norrköping, där hon får arbete som brödskärerska i en restaurang. Här träffar Mia många intressanta människor och här möter hon kärleken. Kungens rosor är den tredje och sista delen i självbiografin om Mia. De föregående delar är Mor gifter sig och Kyrkbröllop. Trilogin om Mia berättar utan åthävor om det tunga, fattiga livet kring sekelskiftet, språket är enkelt och berättelsen engagerar läsaren omgående.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

En komikers uppväxt

Så har jag då läst, eller rättare sagt lyssnat på, min första bok av Jonas Gardell, En komikers uppväxt. Och det blir inte den sista, men jag behöver en vilopaus. Det gör helt enkelt väldigt ont att läsa Gardell, nästan mer ont än jag klarar av. Jag får hjärtklappning och andnöd när jag tar del av den ångest ett utsatt barn känner. En del av scenerna är så ohyggliga att jag bara vill skrika. Jag undrar över hur man som författare klarar av att producera text som är så hjärtskärande och jag önskar att jag kunde förmedla hopp om att livet kan bli bättre till Juha, Jenny och Thomas. Fast det blir ju inte alltid bättre...

Snart dags för Bokmässa!

Jag har inte skrivit särskilt mycket om Bokmässan på bloggen än, men idag kan ni läsa lite vad jag kommer att ha för mig hos Karin på En bokcirkel för alla.

Den afrikanska farmen

Den afrikanska farmen av Karen Blixen, utgiven av Forum, 2012

Titta så fin den är! Innan jag ens börjar orda om innehållet måste jag bara fälla denna kommentar om bokens yta. Och inte blir det sämre när man öppnar boken och möt av den klassiska inledningsmeningen: "Jag hade en farm i Afrika vid foten av berget Ngong." På en nanosekund har läsaren gjort en förflyttning på många mil - och många år. Karen Blixen hade sin kaffefarm i Kenya från 1914 till 1931, här levde hon i nära relation till naturen och de afrikanska folken.

Den afrikanska farmen innehåller egentligen flera delar som sinsemellan är ganska olika. Här finns det vackra, poetiska mötet med det exotiska Afrika, beskrivningar av den hårda kampen att överleva, en berättelse om djup vänskap och upptäckarlusta, kortare anekdoter med tydlig sens moral och ett tragiskt slut på äventyret.

Personligen blir jag allra mest förtjust i de delar där författaren som en naturromantiker skildrar mötena med afrikas folk och djur. Språket är utsökt när hon berättar om det första mötet med antilopen Lullu, som växer upp på farmen. Och växer upp på farmen gör även kikuepojken Kamante, som är en undernärd pojke med otäcka sår över benen när Karen Blixen täffar honom första gången. Senare blir han en nära vän.

"Lullu kom till mitt hus från skogen, liksom Kamante hade kommit till det från slätten." (sidan 66)

I den nya utgåvan av boken har förlaget valt att förklara att man valt att behålla tidstypiska ord som kan förefalla vara stötande för nutida läsare. Och visst vimlar det av negrer och infödingar i boken, konstigt vore det ju annars. Men det som gör Karen Blixens möte med Afrika så intressant är hennes ovanligt nyfikna och öppna attityd gentemot det som var annorlunda och nytt för henne. Givetvis präglades hon av sin samtid som självklart placerade den vite mannen i centrum, men hon hyste en öppenhet inför det okända som jag finner beundransvärd.

Sammantaget är Den afrikanska farmen en mycket intressant berättelse om en ovanlig kvinnas möte med en främmande kultur och en fantastisk skildring av ett vackert, men inte alltid gästvänligt land.

Äcklet

Tack vare min fina bokvinst från BokrecensionerNu har jag nu en supersnygg ny Nobelpristagare i bokhyllan. Den här pocketklassikern är verkligen läcker. Kolla bara de svärtade sidorna! Innehållet är sannolikt mindre läckert, men inte mindre intressant. Jag har inte läst något av Sartre och ser verkligen fram emot att läsa en bok som skildrar: "en livssituation där identitetsförlust och overklighetskänsla blir till en kväljande upplevelse av tillvarons absurditet." Jag gillar ju Camus så jag tror nog att Sartre också blir en positiv bekantskap. Nåja positiv och positiv, utmanande och stimulerande kanske är mer passande beskrivningar.