Patient 67

Patient 67 av Dennis Lehane, utgiven av Bonnier Audio, 2009

På Shutter Island ligger det hårdbevakade sjukhuset för dömda mentalsjuka brottslingar. Här vårdas de allra "farligaste" brottslingarna. Hit kommer kriminalaren Teddy Daniels och hans kollega Chuck Aule för att utreda ett fall med en förrymd patient/fånge. Men hur är det möjligt för en patient att gå upp i rök på en isolerad ö? Och vad betyder de kodade meddelanden patienten lämnat efter sig? Vem är patient 67? Ingenting är vad det verkar vara, även Teddy Daniels motiv för att komma till ön verkar vara dubbelbottnade. Eller trippelbottnade?

Bokens styrka är just att ingenting är vad det vad första anblicken tycks vara. Här finns koder och gåtor att lösa och man måste vara uppmärksam som läsare för att hänga med i alla vändningar. Stämningen i boken blir alltmer paranoid, texten är lättläst (lättlyssnad) och driver läsaren framåt i rask takt. Handlingen är spännande, intrigen påminner om de gamla grekernas uppgörelser med gudarna. Det går inte att undkomma sitt öde.

Under läsningen blir jag fascinerad av bokens språk. Det känns så främmande för mig. Handlar det om ett stereotypt "manligt" sätt att uttrycka sig? Eller är det helt enkelt bara lite torftigt? Kanske kan epitetet "hårdkokt" passa för Lehanes stil? I vilket fall passar stilen inte mig särskilt bra, jag blir inte engagerad i huvudpersonernas inre, utan bara i att försöka lösa gåtan (och ja den hade jag löst halvvägs in i berättelsen ungefär, vilket sannolikt alla språkintresserade gör). Uppläsaren Peter Andersson ökar min upplevelse av avstånd till personerna genom sitt stolpiga sätt att läsa dialogerna. Det var nog ett misstag att lyssna på den här boken, kanske hade jag blivit mer berörd om jag verkligen läst texten. När jag läser om andras upplever av boken blir jag mer engagerad än när jag lyssnade på den. Jag ska se filmatiseringen, kan tänka mig att den är riktigt bra.

Tiden är 1954 och diskussionerna pågår inom mentalvården. Är psykofarmaka eller neurokirurgi den nya framtiden. Eller kanske något så radikalt som samtal? Patient 67 är ett intressant, om än något överdrivet, inlägg i debatten.

Sammantaget är Patient 67 en klaustrofobiskt spännande bladvändare där inget är vad det på ytan verkar vara.

Jag läser i huvudet, mamma

"Jag läser i huvudet mamma", deklarerade dottern häromdagen när jag funderade över varför hon inte ljudade. Och se minsann, det gör hon. 10 böcker har hon nu läst själv (högt för mig) och två fina läsborgarmärken har det blivit. Dem är hon mycket stolt över. Och nu tycks som sagt ljudandets tid vara vara över, tösen sitter tyst och läser kortare meningar som hon sedan säger högt. Det märks att hon nu får med sig mer av innehållet i texten än tidigare. Här är några av de böcker hon läst och de fina läsborgarmärkena (från Akademibokhandeln).

Blandad kompott

När Stål säljs för 99 sek slår man så klart till. Och för att den inte skulle känna sig ensam på vägen hem fick lite strindbergsk dramatik och mysrys för bokslukare också följa med.

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag av Bodil Malmsten, utgiven av Modernista, 2012

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag är den fjärde av Bodils loggböcker. Ja just det, Bodil kallas Bodil här på bloggen och inte Malmsten. För jag tycker att jag känner Bodil och jag gillar henne skarpt. Andra författare däremot håller jag ett visst avstånd till och kallar vid efternamn. Men hur mycket lär man egentligen känna Bodil när man läser hennes loggböcker? I ärlighetens namn inte särskilt mycket alls, tror jag. Men jag väljer att tro att jag känner henne för jag vill gärna att Bodil ska vara precis sådan som hon framställer sig i sina texter. Och om man tänker efter är det ju Bodils passion, hennes ilska, hennes åsikter och hennes sätt att uttrycka sig jag gillar. Och detta är jag säker på är "äkta".

Som sagt är detta den fjärde av loggböckerna, men det är den första jag läser. Jag visste inte alls vad jag hade att vänta mig när jag började, nu kollar jag Bokbörsen febrilt för att se om jag kan få tag på alla de andra loggböckerna. Inbundna vill jag ha dem. De andra är Kom och hälsa på mig om tusen år, Hör bara hur mitt hjärta bultar i dig och De från norr kommande leoparderna. Gemensamt för loggböckerna är att de beskrivs som "den löpande skildringen av intryck och händelser i ett liv som liknar mitt". Innehållet är personligt på så sätt att det speglar Bodils åsikter, men det privata behåller hon för sig själv: "Vill jag skriva om mitt privatliv, min intimitet, gör jag det genom personer som inte liknar mig i dikter, noveller och romaner". Att fokus ligger på det personliga i stället för på det privata är en av orsakerna till att jag tokgillar den här texten. Gemensamt för loggböckerna är dessutom de underbara titlarna, lånade av olika diktare.

Det är inte lätt att beskriva vad texterna i boken egentligen handlar om. De handlar om väsentliga saker även om Bodil emellanåt klär dessa i lustiga kostymer. T ex skriver hon en del om familjen Tejp som drabbats av nedskärningar på kontoret. Kanske kan man beskriva loggböckerna som en samling samhällssatiriska vardagsbetraktelser skrivna med intelligent udd. Men texterna innehåller också många funderingar kring det egna författarskapet. Hur mycket ska man offra som författare, ska man offra sitt eget liv?

Kort sagt är Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag njutbar text, sylvass satir och finurlig humor. Bodils texter är lätta som bomull, men innehållsrika som osmium (grundämnet med högst naturlig densitet). Missa inte!

Andra som läst är SvD, Ord och jord, Bokblomma.

Ost till alla möss

Ost till alla möss, text av Ulf Nilsson, illustrationer av Gitte Spee, utgiven av Bonnier Carlsen, 2009

Har du skrivit om Ost till alla möss, den är jättebra sa dottern eftertryckligt och jag gör så klart som hon vill. Hon har ju visat sig vara rätt så kräsen, så när hon gör tummen upp handlar det om riktigt bra böcker. Under ett par års tid har dottern krävt att vi ska läsa Nalle Puh om och om igen, nu har hon hittat något som hon tycker är nästan lika bra! Och både som förälder och barnpsykolog blir jag lika charmad av boken som dottern. Här finns så mycket klokhet och underfundiga formuleringar att man läser med ett stort förälskat leende på läpparna.

Ost till alla möss inleds med att en mycket liten och mycket ovanlig mus föds. Och tämligen omedelbart börjar den lilla musen bli medveten om sig själv och om omgivningen (helt i linje med modern spädbarnsforskning). Musen upptäcker snabbt att han och mamman är olika varelser, han kan t ex inte styra musmammans ben. Och mamman tycks inte tänka på samma sätt som den lilla musen, hon och de andra vuxna är mestadels upptagna av vardagen. Trygg i vetskapen om att musmamman finns i boet där man kan söka skydd vid fara, ger sig den lilla musen ut för att upptäcka världen. Och på vägen lär sig musen att hantera faror, lösa problem och visa omtanke. Som tur är träffar musen en liten musflicka att dela äventyren med, för stora faror hotar hela muskolonin.

Ost till alla möss är en av de mysigaste böcker jag läst. Här blandas stillsam humor med ett filosofiskt innehåll på ett sätt som uppskattas lika mycket av den medelålderns läsaren och det 7-åriga lyssnande barnet. Boken är helt enkelt bedårande i all sin enkelhet. Berättelsen väcker barnets nyfikenhet, texten är lättläst utan att vara för enkel och ilustrationerna är ljuvliga.

Boken rekommenderas till alla från 4 år och uppåt. Snälla förlaget tryck upp flera böcker, vi vill köpa en hel hög.