Vad vill jag egentligen ha?

Alltså det här med surfplattor och läsplattor, vad är det egentligen jag vill ha? Och finns det jag vill ha? Jag har svårt att läsa på vanlig skärm, har opererat båda ögonen för grå starr och klarar inte att läsa på upplyst skärm. Alltså går surfplattorna bort. Och det är väl OK, surfa kan jag ju enkelt göra både på dator och telefon.

Läsplatta har jag ju varit sugen på länge - fast jag inte riktigt vet vad jag ska ha den till. Jag vill ju fortsätta köpa böcker och jag lånar ljudböcker på bibblan. Det finns inte så många böcker jag skulle vilja läsa på platta i stället för som vanligt, undantaget t ex Anna Karenina (den är för tung att läsa! rent bokstavligt). Men när jag kikar på Bokus finns inte Anna K som e-bok, inte på svenska. Något annat jag gärna vill läsa på platta är den kurslitteratur vi ska läsa på grundkursen i litteraturvetenskap. Men inte heller något av detta hittar jag i e-format. Är det verkligen så att endast de senaste årens populära böcker utgivna av de lite större förlagen finns? På svenska alltså? I så fall kan jag nog vänta ett tag till med min platta, trots att jag idag klappade på en i affären.

Den jag klappade är en Sony PRS-T1, den lättaste, smidigaste plattan efter vad jag kan förstå. Men, och det är möjligen ett stort MEN, den kan inte läsa vanliga Word-filer. Och jag undrar om inte det vore bra? Fast kanske man ändå inte använder en läsplatta på det sättet?

Läsplatteägare, ge mig lite råd och berätta gärna vad ni läser på era plattor.

Bästa fiktiviteten?

Fiktiviteter har en utlottning, som jag naturligtvis vill vara med på. Jag har funderat och velat fram och tillbaks länge, utan att kunna bestämma mig för vilken bok jag helst vill vinna. Men till slut fick Fiktiviteters egen recension mig att ändå fatta ett beslut - Dark Places av Gillian Flynn är den bok jag önskar mig. Mörkt och eländigt brukar ju passa mig. Och boken är sannolikt nog spännande att motivera mig att fortsätta läsa på engelska. Nu håller jag tummarna för att det blir vinst!

Catching Fire

Andra delen av Hungerspelstrilogin, Catching Fire, är utläst. Eftersom jag inte vill avslöja något om handlingen för er som ännu inte läst, skriver jag bara några rader om min läsupplevelse. Hmm vad ska jag säga om den då? Första delen i trilogin var en positiv överraskning för mig, som i ärlighetens namn inte längre är så förtjust i ungdomsböcker (undantaget en del klassiker och Engelsforstrilogin). Men i Catching Fire blir jag faktiskt lite uttråkad. Samma teman som i första delen tuggas om igen och det blir inte så mycket fördjupning vare sig i personteckningar eller i huvudpersonernas relationer. Jag har ju dessutom läst så mycket i mitt liv att jag inte överraskas så lätt av vändningar i handlingen. Sammantaget kan man nog med rättvisa säga att Hungersspelen är en spännande, underhållande berättelse som passar bättre för ungdomar än för medelålders tanter ;-)

Vårens recensionsböcker

Dags att läsa några av vårens nya böcker, recensionsböckerna har kommit i en strid ström de senaste veckorna från SEKWA, Thorén & Lindskog, Leopard och Brombergs. En ny fin Nobelklassiker står nu i bokhyllan, Yeats har jag inte tidigare läst. Men på Wikipedia har jag lärt mig att namnet inte alls rimmar på Keats utan ska uttalas [jeɪts].  Själamakerskan av Michela Murgia passar fint under maj månads italienska läsning. Ugglemasken innehåller både Afrika och Nobelpriset, den borde passa mig fint. Uwe Timm har tidigare tilltalat min smak, ser fram emot att läsa den nya Vännen och främlingen. Samarbete med fluga av Lydia Davis verkar vara en mycket egensinnig novellsamling, kanske kan den bistå mig i kampen att verkligen gilla novellformatet.

Tråkig August

Alltså jag vet att man inte får tycka att August Strindberg är trist, men jag blir så uttråkad av att försöka lyssna på Röda rummet. Nu är inte Per Myrberg någon favorit som uppläsare, men handlingen lyckas knappt ens hålla mig vaken. Huvudpersonen är en fattig svältande författare som tror på socialismen och granskar/kritiserar byråkratin. Sådant brukar jag gilla, men jag tycker inte om bokens tonfall. Jag upplever berättarrösten som dryg, som någon som bara vill stoltsera med att han är beläst och intelligent. De övriga personerna har jag svårt att hålla isär, trots att jag vet att man kommer att kunna följa hur det går för dem relaterat till deras värderingar. Jag kan förstå att Röda rummet var hett sprängstoff när den kom ut, men nu lyckas jag inte ens tycka att den är intressant som tidsdokument. Jag tänker kämpa på och lyssna färdigt i alla fall, sedan väntar En dåres försvarstal, som jag vet att jag gillar.