Hej svejs nya poäng

Igår fick jag besked från Umeå Universitet att jag blivit godkänd på 7½-poängskursen om Nobelpriset i litteratur. Jag fick dessutom VG, vilket gläder en gammal plugghäst som jag. Det är nästan 20 år sedan jag senast fick några högskolepoäng (fast de har ju ändå förökat sig rejält under åren som gått) och jag hade faktiskt glömt att det var så kul att plugga. Det blir till att fortsätta till hösten.

Snart kommer mer om vad jag tyckt om kursen och en del av det jag skrivit för densamma.

Mitt Europa

Mitt Europa av Czesław Miłosz , utgiven av Brombergs, 2011

 2011 var det hundra år sedan den polske Nobelpristagaren Czesław Miłosz föddes. Bland annat uppmärksammades detta med en fin Nobelklassiker, Mitt Europa. Miłosz föddes i en liten litauisk by och familjen flyttade till Vilnius efter första världskriget. Under sin livstid bodde och verkade Miłosz i många olika delar av världen, han skrev poesi i Paris, han arbetade på en radiostation i Vilnius, han var författare i Warszawa, han var diplomat i Washington och han tjänstgjorde som professor i slaviska språk och litteratur vid University of California. Mot slutet av sitt liv bodde Miłosz i Kraków och hade tre pass: polskt, amerikanskt och litauiskt.

Miłosz erhöll Nobelpriset 1980 med motiveringen att han: "med kompromisslös klarsyn tolkar människans utsatthet i en värld av starka konflikter". Efter att ha läst den självbiografiska essäsamlingen Mitt Europa tycker jag att den motiveringen är synnerligen välfunnen. Boken skildrar Europa utifrån så genomtänkta och nyanserade perspektiv att jag blir stum av beundran. Miłosz lyckas hålla balansen när han lyfter fram det goda och det onda med olika ideologier, religioner och samhällssystem. Detta gör Mitt Europa till en mycket läsvärd historieskildring.

"Inte bara läsaren, utan även de författare som försöker se objektivt på ländernas och folkens egenskaper, tvekar mellan förenklingen och sanningens mångsidighet." (sidan 13)

Miłosz levde sitt liv i ständig exil, vilket han på olika sätt skildrar i boken. Samtidigt har han valt att inte sätta sig själv i centrum, vilket tyvärr för min del påverkar läsningen negativt. Jag hade gärna läst en text som engagerar mig mer känslomässigt, en text där författarens jag är tydligare. Miłosz väljer att

"istället för att placera individen i förgrunden, framför allt intressera(r) sig för bakgrunden och betrakta(r) sig själv som ett sociologiskt objekt." (sidan 15)

Författarens intresse för och kunskap om olika vetenskaper som historia, antropologi och sociologi är uppenbart omfattande, men texten blir ibland lite väl opersonlig. Hans klokhet gör mig dock mycket nyfiken på hans poetiska texter, där hoppas jag kunna hitta mer av personen Miłosz.

Tematrio - Monster

Monstren tycks översvämma min nuvarande och inplanerade läsning! Det är många år sedan jag plöjde allt av King, nu är det dags för lite monsterklassiker. Och lite mindre monster för den yngsta i familjen. Berätta lite om de monster ni brukar träffa i litteraturen!

1. Just nu läser jag Frankenstein av Mary Shelley, en av de riktiga monsterklassikerna. 1/4 in i berättelsen är jag överrumplad och fascinerad. Boken är hittills mycket bra och speglar människors sätt att tänka i början av 1800-talet. Mycket intressant att följa de vetenskapsteoretiska utläggningarna. Men spännande är den faktiskt inte.

2. När jag läst färdigt Frankenstein planerar jag ett möte med en av de tidiga vampyrerna, greve Dracula himself. Undrar om han är den förste vampyren? Jag vet faktiskt inte. Även Dracula är en klassiker, dock skriven något senare än Frankenstein.

3. Dottern har introducerats för en del monster, det senaste var en monsterhund i Kivi och Monsterhund. Kivi har framför allt blivit en snackis utifrån användandet av pronomenet hen, men boken är faktiskt läsvärd för att den är bra. 

"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Niceville, the movie

En elak bacill gjorde att min läsplan för helgen helt förstördes. Jag hade tänkt hinna läsa och recensera massor just denna helg. Nu blev det i stället en helg av TV-tittande och slösurfande. En av filmerna jag tittat på är Niceville, efter romanen med samma namn av Kathryn Stockett. Och nu tänker jag skriva ngt ovanligt, jag tycker nämligen att filmen är bättre än boken! I ärlighetens namn kanske detta mest beror på att jag ställer lägre krav på en film än en bok, men filmen var klart sevärd.

Om boken skrev jag så här: Niceville är en varm, engagerande, lättläst berättelse om orättvisor, segregation, mod och vänskap. Handlingen berättas rätt upp och ner, texten är lättläst och läsaren dras snabbt in i de svarta hembiträdenas vardag. På många sätt håller jag således med dem som öst beröm över boken. Men, i ärlighetens namn är allt karaktärerna i boken tämligen platta och ensidiga och på något sätt fäster inte de tragiska händelserna riktigt hos läsaren, boken blir helt enkelt lite för varm och (läs)vänlig.

I en bok ställer jag höga krav på nyanserad persongestaltning och jag gillar en mer komplex berättarstil. Men i filmen fungerar allt ypperligt. Blandningen av småputtig komedi och skildringen av ett vedervärdigt samhällssystem bärs upp av bra skådespelarprestationer, framför allt av de svarta hembiträdena. Så sitter ni sysslolösa en kväll; se filmen!

Italien

Inspirerad av gårdagens Babel och inslaget om alla intressanta nya italienska författare fick mig att börja fundera över vilka italienare jag läst. Hur jag än letar i minnet finner jag inte fler än en handfull.

Gå dit hjärtat leder dig av Susana Tamaro blev på 90-talet en stor bästsäljare och kallades för 90-talets kvinnoroman. Romanen är fint skriven och handlar om relationerna mellan tre generationer kvinnor.

Som ni säkert förstår av Claudio Magris är en av de vackraste kärleksskildringar jag läst. På knappt 50 sidor ställer författare alla de viktiga frågorna om livet, döden och kärleken.

I Är detta en människa?/Fristen av Primo Levi analyserar författaren hur människan kan förmås att utföra otänkbara handlingar, under vissa betingelser.

Montedidio av Erri de Luca är en osentimental, gripande skildring av människans längtan efter närhet och en vacker, ömsint berättelse om den första spirande kärleken.

I Onda stenar av Milena Agus berättar ett barnbarn om sin mycket speciella farmor. Att låta berättarrösten vara barnbarnets skapar en intim, varm känsla, en upplevelse av att man som läsare får ta del av familjehemligheter.

I Kärleken är dödens motsats berättar Roberto Saviano om den sjuttonåriga Maria som just mist sin pojkvän Enzo.



Här finns tips på italiensk litteratur som kan köpas för tillfället. Jag skulle vilja läsa många av böckerna, framför allt Om en vinternatt en resande av Italo Calvino, Rosens namn av Umberto Eco och Avskedsbrev av Valeria Parrella.