Tematrio - August m fl

Igår var det August Strindbergs födelsedag, det borde väl uppmärksammas i en Tematrio. Men jag misstänker att antalet deltagare kraftigt begränsas om utmaningen är att berätta om tre August-böcker man läst. Berätta därför om tre svenska klassiker ni gillar, med eller utan August!

1. Jag lyssnar just nu på Hemsöborna av - ja ingen mindre än - August Strindberg. Värmlänningen Carlsson kommer till Hemsö för att arbeta hos änkan Flod. Carlsson är typen som vet allt bäst och detta retar madam Flods som Gusten. Men Carlsson lyckas rätt bra med att få ordning på lantbruket och änkan Flod fattar tycke för honom. Lättlyssnat och humoristiskt, men med en dyster underton. Augusts huvudpersoner är inte lätta att tycka om.

2. Just nu läser jag Strändernas svall av Eyvind Johnson, med förvånad förtjusning. Det här är en omarbetning av berättelsen om Odysseus och den är faktiskt mycket lättläst och roande. Lite drygt halvvägs in i boken kämpar Penelope förtvivlat för att hålla alla efterhängsna friare stången, hennes son Telemachos har gett sig iväg för att leta efter fadern och Odysseus själv har ånyo blivit strandsatt på en ö bebodd av sköna kvinnor.

3. Dags för en av min absoluta favoritböcker, kanske t o m den jag tycker allra mest om - Barabbas av Pär Lagerkvist. Berättelsen handlar så klart om Barabbas, mannen som blev benådad i stället för Jesus. Benådningen påverkar Barabbas, han börjar fundera över sig själv och över mannen han såg korsfästas. Den här romanen gestaltar författarens och många människors sökande och längtan efter Gud och om svårigheten att tro. 


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Once Upon a Time

Jag tittar sällan på TV-serier och i princip aldrig på TV-program som innehåller övernaturliga element. Sannolikheten att jag skulle börja titta på en TV-serie som Once Upon a Time var därför liten. Men något i trailern fångade mig och jag tänkte att jag väl kunde kolla lite. Och sedan var jag så klart omedelbart fast i sagans värld.

Emma är en tuff ung kvinna, som försörjer sig på att sätta dit smitare. På sin födelsedag får hon besök av sonen Henry, som hon adopterade bort vid födseln. Emma kör Henry hem till Story Brook, en mycket underlig liten stad. Henry försöker övertyga Emma om att alla i Story Brook egentligen är figurer ur sagor, som drabbats av en förbannelse. Invånarna har glömt att de är sagofigurer och alla lyder de Henrys adoptivmamma, den mycket bestämda borgmästaren. Enligt Henry är det hon som kastat förbannelsen över alla i staden. Och det är Emmas uppgift att rädda dem alla.

Nu har jag sett två delar av serien och jag är helt klart fast. Jag tycker mycket om den udda berättelsen och växlingen mellan sagoperspektivet och den vanliga, moderna världen. Jag tycker dessutom om flera av skådespelarna i serien, allra mest gillar jag såklart den gamle favoriten Robert Carlyle, som dessutom här har en mycket intressant roll.

Serien går på torsdagar kl 20.00 i Kanal 5.

Bokbloggen Fabulerat

Bokbloggen Fabulerat skrivs av Josefin, som till vardags är gymnasielärare i svenska och psykologi. Förutom att hennes blogg är snygg, och cool med funktionen att man själv kan välja vilken typ av layout man vill ha, innehåller den mängder av trevligt boksnack och välformulerade recensioner. Här är Josefins svar på mina frågor:

Varför läser du?
Att läsa är att förstå. Mänskliga drivkrafter fascinerar mig och böckerna är fulla av dem. Varför gör vi som vi gör? Böckerna vrider och vänder på dem vi är - i egenskap av kvinna, som man, i Sverige, i Asien, i rymden, på 1800-talet, i framtiden, på riktigt, på låtsas. Kanske vill jag mest veta mer om mig själv, egentligen.

Vad skulle du ägna dig åt om du inte läste?
Förmodligen skulle jag se ohemula mängder tv-serier (trots att jag inte äger någon tv): The Wire, Mad Men, True Blood, Downton Abbey, Gilmore Girls, Sex and the City, Weeds, Dexter. Ja, jag hade definitivt sett serier. Om vi låtsas lite kan vi också säga att jag skulle ha tränat mer, lagat mer näringsriktig mat och ägnat all överflödig tid åt muntligt berättande. Det hade varit fint.

Berätta lite om dig/din blogg. Varför bloggar du?
Min blogg började som en renodlad läsdagbok. Jag behövde en plats att skriva om böckerna jag läst för att minnas dem. I mitt jobb som lärare pratar jag ofta om böcker med elever och jag hade föga förvånande upptäckt vikten av att minnas vad jag läst. MEN, sedan upptäckte jag att det var rackarns roligt att blogga och inläggen blev fler. Ganska nyligen upptäckte jag dessutom att det finns en hel härlig bokbloggosfär att kliva in i. Få saker är så fina som att få dela sin passion med någon annan lika passionerat intresserad. Hej, hej bokbloggosfären!

Favoritbok?
Det här med favoritbok är svårt. Jag har haft fantastiska läsupplevelser, det har jag såklart. Brott och straff var helt klart en av de första stora läsupplevelserna och det intrycket består. Zusaks Boktjuven är en bok att läsa flera gånger, Jonathan Franzens Frihet var stor läsning och Kafka på Stranden av Murakami likaså. Nicole Krauss Kärlekens historia gör mig varm i hjärtat. Ofta återkommer jag till klassikerna och Thérèse Raquin har jag läst säkert fem gånger och Wuthering Heights minst tre. Berättelsen om Pi av Yann Martel är en otrolig berättelse. Men, att välja EN ENDA favoritbok? Nej, det går inte.

Favoritförfattare?
Jag gillar framför allt gubbar som skriver, har jag märkt: Murakami, Hemingway, Dostojevskij, Fogelström, Bengt Ohlsson (förlåt Bengt, du är inte riktigt gubbe än). Freud hade säkert haft sitt att säga om den saken.

Favoritkaraktär?
Holly Golightly i Capotes Breakfast at Tiffany´s är en väldigt spännande karaktär, tycker jag. Vem är hon egentligen? Och jag önskar att jag var som Lennie i Himlen börjar här av Jandy Nelson när jag var 17 år. Kwodd i Mannen under trappan av Marie Hermanson är en genialiskt utformad karaktär.

Vad får dig att gilla en bok?
Jag kan överväldigas av känslan av boken i min hand, en tilltalande utsida eller vackra blad. Men till syvende och sist måste handlingen naturligtvis vara bra, jag vill ryckas med och kliva in i den där andra världen. Jag är en otålig läsare och orkar sällan vänta länge på hänförelsen. Kort, suggestivt och fragmentariskt i litteraturen lockar mig ofta.

Mest överskattade bok?
Pojken som kallades Det är en berättelse om något fruktansvärt, men den är uruselt skriven. Jag förstår inte heller storheten i Stridsbergs Drömfakulteten eller Salome av Mara Lee. Men med tanke på att de senaste två vunnit minst ett pris vardera kanske det säger mer om mig än om dem.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit? Varför?
Linda Boström Knausgårds Grand Mal hade jag gärna skrivit själv. Eller Picasso valde också Kristinehamn av Marcus Grahn. Ja, om sanningen ska fram hade jag gärna skrivit vilken bok som helst, men jag har det inte i mig att berätta vad jag vet.

Den här författaren vill du ge Nobelpriset?
Alice Munro eller Haruki Murakami.

Hur väljer du de böcker du läser?
Jag älskar intertextualitet och lockas av det. Om en karaktär i en bok hänvisar till en annan kan jag bli sugen på att läsa den boken bara därför. Jag tycker också om att få boktips från människor jag känner, lika mycket för själva läsupplevelsen som för att få dela den med personen jag fått tipset av. Jag läser också bloggar, kultursidorna i DN och bibliotekets tips. Mina vänner i Bokcirkeln Edit ger mig nog flest tips av alla.

Ditt bästa boktips?
Peter Boxalls 1001 Books You Must Read Before You Die är en bra läsinspiratör och mitt boktips. Annars rekommenderar jag varmt att hitta en eller flera boktipsare av rang och att hålla hårt i dem. På så sätt har du alltid fräscha och (förhoppningsvis passande) boktips tillhands.

Felicia försvann

Felicia försvann av Felicia Feldt, utgiven av Weyler förlag, 2012

Felicia berättar om en barndom som innehåller alla vidrigheter man kan föreställa sig. Män kommer och går i familjen, barnen bevittnar sexuella lekar, misshandel, självmordshot och fylleri. Modern och barnen flyttar så ofta att barnen helt förlorar sina sammanhang. Reglerna i hemmet är strikta. Bryter man mot dem bestraffas man med slag eller utfrysning. Samtidigt som allt ser fint ut på ytan är barnen undernärda och tvingas dela rum med varandra, eller i värsta fall med främlingar. Livet är oförutsägbart, ibland finns en kärlekfull mamma i hemmet, ibland finns där i stället ett rasande eller självömkande monster. Samtidigt förväntas barnen tindra med ögonen och le fint på familjebilder som ska hjälpa till att starka moderns image som uppfostransexpert och sälja hennes böcker. Felicia kämpar förtvivlat för att ta sig loss, hon söker sig till män för att få bekräftelse, hon försöker försonas med modern - utan att lyckas. Likt modern får Felicia barn tidigt och hon misslyckas med att etablera en tillitsfull relation till sin son. Mönstren upprepas, generation efter generation.

Felicia försvann är en oerhört sorglig berättelse. I vanliga fall när jag lyssnar på berättelser som denna gör jag det i egenskap av psykolog. Då är situationen lättare för mig, jag har en funktion, jag har i bästa fall möjlighet att vara till hjälp. Som läsare blir jag vittne till en misär jag nästan inte orkar härbärgera, jag blir oerhört berörd av Felicias berättelse. Felicias berättelse är av en helt annan kaliber än den BOATS-genre jag ofta kritiserar skarpt. Det här är inte en roman som utstuderat beskriver händelser för att skapa en viss känsla hos läsaren, det här är en berättelse om en människa som genuint tycks försöka förstå sig själv, sina närmaste och sin omgivning. Jag hoppas verkligen att hon lyckas.

Texten och stilen i romanen kompletterar handlingen och speglar sannolikt författarens inre kaos. Allt skildras i fragmentariska små stycken, handlingen hoppar oavbrutet fram och tillbaks i tiden. Man får som läsare anstränga sig för att skapa en helhet av Felicias upplevelser, något hon själv också brotta(t)s med. Stilen är konkret och kortfattad, men samtidigt poetisk och vacker.

"Mamma fanns där, men inte tiden. Eller fanns hon inte? Jag vet inte för jag minns inte. Sex år är borta. Vad ska jag göra med det?" (sidan 117)

 "Och jag sitter fastklistrad i smeten mamma. Kommer inte loss. Kan inte särskiljas från fundamentet. Jag sitter fast i en lojal jävla smörja." (sidan 123)

Och till detta ska då läggas att Felicia är Anna Wahlgrens dotter. Spelar det egentligen någon roll? Både ja och nej får man väl lov att svara. Risken är naturligtvis stor att man kommer att fokusera på frågan om vad som är sant eller inte sant i Felicias berättelse. Och det är ju ärligt talat fullständigt irrelevant, historien är nog sann för Felicia. Gör den här berättelsen Anna Wahlgrens råd till föräldrar mer eller mindre värda än tidigare? Det kan jag inte uttala mig om, jag tycker egentligen att det är en helt annan fråga. Däremot vill jag, för att vara tydlig, uttala att jag inte på något sätt förespråkar att man ska följa Anna Wahlgrens råd, dessa är ofta kränkande, bygger på okunskap om det lilla barnets behov och går stick i stäv med forskning kring spädbarn.

Sammantaget är detta en mycket läsvärd, sorglig berättelse om en barndom ingen borde behöva utstå. Det här är en berättelse man bär med sig under lång tid. Det här är också en intressant litterär romandebut av en författare jag gärna vill läsa mer av.

Jag har tidigare skrivit om Felicia i recensionerna, andra som tyckt till om Felicia är Enligt O, Snowflake, Bokmania.

Odyssevs och Penelope

Åh så roligt det är när böcker inte alls visar sig leva upp (ner?) till lågt ställda förväntningar. Strändernas svall av Eyvind Johnson skulle vara en tung, långtråkig historia, trodde jag. Men så fel jag hade! Berättelsen är skriven med ett humoristiskt, underfundigt tonfall och jag kommer på mig själv med att småle mest hela tiden. Historien om Odyssevs och Penelope är ju tämligen välkänd, det här är en skröna i klass med värmlänningars ;) Ordrik är dock texten, det gäller att dra upp tempot och inte fastna i alla beskrivningar av folks utseende etc. Jag misstänker att jag kan gissa vad som kommer att hända, både de roliga, hjältemodiga episoderna och den tragiska händelsen med de tolv tjänarinnorna som Margaret Atwood beskriver i  sin version av myten, Penelopiaden. I Strändernas svall får vi ta del av både Odysseus och Penelopes berättelser, Odysseus är trött och längtar hem, medan Penelope oförtrutet hittar på förslagna sätt att lura sina friare. Fortsättning följer.