Lite om Människohamn

Nu har jag lyssnat på halva Människohamn av John Ajvide Lindqvist och är inte alls lika förtjust som jag var då jag läste Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda. Jag tror att problemet delvis beror på att boken handlar om så många personer. Jag har svårt att urskilja huvudberättelsen (den om Anders och barnet som försvann) bland allt som handlar om alla andra på ön. Varje delberättelse är egentligen bra, men det blir lite för rörigt för min smak. Jag hoppas att boken kanske blir bättre under andra halvan, nu borde det i alla fall inte tillkomma fler personer att följa.

Tematrio - Skrivande svenskor

Nu har jag påbörjat årets sjunde bok av en svensk kvinnlig författare. Jag är verkligen en typisk temaläsare. Därför handlar veckans tematrio självfallet om skrivande svenskor - samtida eller klassiska. Berätta om tre läsvärda skrivande svenskor!

1. Om jag höll mig med husgudar skulle Mare Kandre vara en av dem, skrev jag nyss i en kommentar. För ett par år sedan tittade jag på en TV-dokumentär om Mare Kandre och blev starkt berörd. Vi föddes samma år och hade båda trassligheter under uppväxten. Likheterna var emellanåt påtagliga, men hon var mer begåvad än mig. Vid denna tidpunkt köpte jag ett par böcker av Kandre, som därefter värmt hyllan. Av en impuls plockade jag fram Quinnan och Dr Dreuf och började läsa för ungefär en vecka sedan. Boken läste jag ut samma dag och sedan dess har jag gått och myst förnöjt över att jag funnit en författare som verkligen är unik. Läsning rekommnderas, recension kommer så småningom.

2. Just nu läser jag Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall, en bok som överrumplade mig. Jag har ju tidigare läst När man skjuter arbetare och älskar den. Även Det mest förbjudna handlar om huvudpersonen Anna, den stränga modern och den sjuke fadern. Och i inledningen av boken dör pappan. Det här är så smärtsamt för Anna att hon inte kan sörja, inte förrän långt senare. Och jag börjar gråta när jag läser, för jag saknar min pappa. Han dog för 25 år sedan och jag tycker att han varit död nog länge nu.

3. För Lydia av Gun-Britt Sundström har jag också läst nu i januari. För Lydia är en parafras på Hjalmar Söderbergs underbara roman Den allvarsamma leken, där historien nu berättas utifrån Lydias perspektiv och i en annan tid. Jag är mycket förtjust i Gun-Britt Sundströms Maken och jag hade därför mycket höga förväntningar på För Lydia. Och i ärlighetens namn levde inte boken riktigt upp till förväntningarna. Missförstå mig inte, den är riktigt bra, men den gav mig helt enkelt inte så mycket som jag hoppats på. Sundström följer strikt ursprungshistorien, det tycker jag är bra. Men Lydia förblir lite diffus för mig, trots att det nu är dags att höra hennes version. Det mest intressanta med boken blir i stället dess tidstypiska skildring av ett land där sexualmoralen och kvinnans livssituation förändras.

"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Samtal med Djävulen

Samtal med Djävulen av Inger Edelfeldt, utgiven av Norstedts, 2011

Två främlingar, två medelålders män, möts på ett framrusande tåg. Det visar sig dock att de inte alls är främlingar, utan kusiner som inte sett varandra sedan barndomen. Den ene har levt ett hårt liv med missbruk och destruktivitet. Han är homosexuell och stöttes p g a detta ut från sin barndoms Kyrka. På äldre dagar har han blivit fri från sitt alkoholmissbruk och utbildat sig till diakon. Den andre mannen är en av stöttepelarna i barndomens Frikyrka. Han tror på de bokstavstroendes Gud, på Synden, på Djävulen, på Demonerna. Ändå söker sig denne man till den andre för att få prata, för att få förlåtelse?

Samtal med Djävulen är ett tätt, dramatiskt, ångetsfyllt kammarspel skrivet företrädesvis i dialogform. Det här är en, till sidantalet, tunn och lättläst bok, som omedelbart fängslar.

I berättelsen turas de båda männen om att ge sin syn på Meningen med livet, Godhet/Ondska, Kärleken, Gud och Djävulen. Men i grunden handlar romanen kanske mer om psykologi än om religion. Båda pojkarna växte upp i en mycket strikt församling där alla naturliga känslor sågs som syndiga, förbjöds och tabubelagdes. Inte nog således med att allt förbjöds, tabuet innebär att du dessutom inte får prata om, eller ens för dig själv erkänna, dina känslor. De båda pojkarna valde två helt olika sätta att försöka handskas med sina inre konflikter, i samband med att de båda männen återses väcks mycket till liv igen. Karaktärerna är något schablonmässigt utformade, som jag ser det representerar de mer två olika inställningar till livet än två verkliga personer.

Sammantaget är Samtal med Djävulen ett tankeväckande inlägg mot fanatsim och fundamentalism, en tragisk berättelse kryddad med några stänk av humor. Rekommenderas varmt!

Andra som tyckt till om romanen är Fiktiviteter, En full bokhylla och DN.

Bokbloggaren Sara Pepparkaka

Bokhyllan i Pepparkakshuset skrivs av Sara som beskriver sig själv så här: Jag är en finlandssvensk tant, körsångare, brevskrivare, kattägare, mamma, och en massa andra saker, men framför allt är jag en läsare. Sara har utmanat sig själv att läsa böcker från alla FN-länder (kul idé!), här kan se se vilka hon redan läst.

Varför läser du?
Det är själavård och verklighetsflykt.

Vad skulle du ägna dig åt om du inte läste?
Stryka kläder, antagligen. Eller något annat nyttigt.

Berätta lite om dig/din blogg. Varför bloggar du?
Det är mest en kul grej. Och så är det min läsdagbok samtidigt.

Favoritbok?
Notoriskt svår fråga. Neverwhere av Neil Gaiman, så som mitt humör är just nu.

Favoritförfattare?
Terry Pratchett. Neil Gaiman. Kelley Armstrong. Selma Lagerlöf.

Favoritkaraktär?
Jag är lite svag för Harry Dresden, av Jim Butcher. Men själva bokserien blev jag trött på efter de tre första böckerna ungefär.

Vad får dig att gilla en bok?
Bra språk och intressanta karaktärer. Karaktärerna har dessutom ofta väldigt trassliga förhållanden till varandra.

Mest överskattade bok?
Kan eventuellt vara någon av Dan Brown.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit? Varför?
Harry Potter, därför att:
1. Det är viktigt med bra barnböcker, som barn/ungdomar faktiskt läser, om vi vill ha en ny generation av bokmalar.
2. Det är en bra idé och en idealisk miljö - trollkarlar i internatskoleomgivning.
3. Jag skulle ha blivit rik.

Den här författaren vill du ge Nobelpriset?
Det finns säkert många som är värda Nobelpris. Jag tycker att det är konstigt att inte Astrid Lindgren fick något Nobelpris. Så kanske åt henne.

Hur väljer du de böcker du läser?
Om jag får tips är jag glad, annars går jag efter humör och slumpen.

Ditt bästa boktips?
Serien Women of the Otherworld av Kelley Armstrong. Den har många delar så om man blir biten av den har man mycket glädje framför sig. Den blir inte heller (i mitt tycke alltså) sämre med tiden utan det händer nya saker, karaktärer utvecklas, det händer faktiskt saker i varje bok, dom är inte transportsträckor fram till nästa bok. Fast man ska gilla urban fantasy förstås.

Felicia försvann i recensionerna

Den senaste veckan har boken Felicia försvannn av Felicia Feldt blivit den stora snackisen. Trots att boken inte har recensionsdatum förrän 21 januari återfinns redan recensioner lite överallt. I Expressen fastnar recensenten Aase Berg i tankar om att övergreppen ändå är relativa eftersom boken är oklar över om den är självbiografisk fullt ut eller inte. Hon anser att författaren misslyckas med att "förmedla begriplig förövarpsykologi", vilket leder till att det blir lätt att "uppfatta huvudpersonen som en masochistisk, egotrippad gnällspik, isolerad i sin egen självfixering", vilket i sin tur leder till att man som läsare ställer sig på förövarens sida. Hur de tankegångarna hänger ihop kan jag inte för mitt liv begripa och man kan verkligen undra om vi läst samma bok. Är det det slagna barnets uppgift att förmedla en trovärdig bild av sin förövare? Är detta en förutsättning för att utomstående ska känna empati med barnet? Och att Felicia som vuxen möjligen haft psykiska problem som gjort att hon inte varit så roligt sällskap alla gånger, är det en orsak att inte tro på eller ta hennes berättelse om uppväxten på allvar?

Annina Rabe på SvD uppfattar boken som "en ren hämndbok, tillkommen i en tragiskt okontrollerad flod av vrede och smärta". Ja, den beskrivningen kan jag i högre grad "köpa". Felicia sticker inte under stol med att hon inte vill försonas med modern, däremot framkommer det på flera ställen i boken att hon många gånger tidigare försökt.

Jens Liljestrand på DN fokuserar ett politiskt budskap i texten, han menar att "i sitt avståndstagande från den romantiska myten om den röriga, mustiga familjeflocken skulle den (boken) lika gärna kunna vara tillägnad normalitet och traditionella familjemönster." På detta sätt skulle Felicia ha gjort upp med kulturvänstern.

Själv har jag läst boken med fokus på barnets rätt att göra sin röst hörd, mer om detta kommer i min recension. Ikväll kommer Felicia att medverka i Skavlan, jag hoppas att hennes berättelse kommer att tas på allvar och att spekulationerna minimeras.