Tredje gången gillt?

Till min stora glädje blev det idag officielllt (i alla fall mer eller mindre) att Nawal El Saadawi tilldelas årets Stig Dagerman-pris "för att hon i varje läge varit en ansvarig medborgare och kämpat för demokrati långt före den arabiska våren". Nawal El Saadawi har under lång tid kämpat på de svagas sida och hon har bland annat i skarpa ordalag belyst kvinnans situation i Egypten. I hennes roman Den stulna romanen  möter vi kvinnor i alla dess skepnader, starka, förtryckta, upproriska. Gemensamt för dem är att de existerar på männens villkor, patriarkatet styr vare sig det är den välbärgade överklassen eller de religiösa fanatikerna som har makten.

Och det går ju inte att undvika att förhoppningarna om ett Nobelpris ökar då Nawal El Saadawi nu får Dagermanpriset. Två gånger tidigare har författare erhållit de båda priserna samma år. Då gällde det Elfriede Jelinek och J-M G Le Clézio. Vågar man hoppas på tredje gången gillt?

Läs även den roliga artikeln i SvD.

Cirkeln

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, utgiven av Rabén & Sjögren, 2011

Jag började läsa Cirkeln utan högt ställda förväntningar, trots att boken tokhyllats av alla. Jag trodde ändå inte att jag skulle tycka att en ungdomsbok var något annat än, rätt och slätt, bra. Så jag bedrog mig! Efter bara några kapitel var jag helt uppslukad av berättelsen, jag återupplevde delar av min egen tonårstid och jag upprördes över de hemska, sorgliga händelserna. När jag läst fantasy tidigare har det funnits avstånd mellan min vardag och böckernas värld. Både Sagan om Ringen och Harry Potter-böckerna utspelar sig i andra världar, tider eller åtminstone länder. Men Engelsfors skulle (i alla fall nästan) kunna vara den lilla bruksort jag växte upp i. Igenkänningsfaktorn är hög, tyvärr även när det gäller tjejernas vardag, som är långt ifrån idyllisk.

I korta drag handlar Cirkeln om sex tonårstjejer som kallas till ett stort uppdrag, ett uppdrag att rädda världen från ondska. För att lyckas måste de hålla uppdraget hemligt och samarbeta. En efter en upptäcker tjejerna att de har olika magiska krafter och de får en följeslagare (som inte verkar duga så mycket till). Samtidigt fortsätter det vanliga livet och det är inte så lätt att veta hur man ska hantera sina nya krafter. Dessutom händer allt fler hemska saker.

Det som framför allt slår mig när jag läser om tjejerna i Engelsfors är att deras röster känns så verkliga. Nu är jag ju inte tonåring längre och kan därför kanske inte uttala mig om hur man känner sig som ung idag, men författarna lyckas i alla fall gestalta hur jag kände mig. Och nog borde väl problemen med killar, betyg, föräldrar, kompisar, utseende o s v vara ungefär de samma idag? Dessutom väjer inte författarna undan, utan skriver även om de teman vuxna gärna vill låtsas inte existerar - d v s droger och sex. Och även dessa teman skildrar författarna på ett sätt som åtminstone jag känner igen.

När det gäller de magiska elementen blir jag förvånad över hur lätt jag accepterar dessa. Författarna lyckas på ett beundransvärt sätt integrera häxkraft och demoner med tjejernas vardag. Att tjejerna får olika magiska krafter speglar dessutom på ett snyggt sätt deras olika personligheter och svårigheter. Tjejen som känner sig osynlig lyckas verkligen bli osynlig och den mobbade tjejen får förmågan att kontrollera andras tankar.

Boken har flera huvudpersoner och det är såklart ett mycket smart grepp. Här finns olika tjejer att identifiera sig med och även om de på vissa sätt är utpräglade "typer" är de inte platta och ensidiga. Jag gillar dessutom verkligen att tjejernas olikheter och gamla konflikter inte automatiskt försvinner i och med att de får ett uppdrag, tjejerna förblir hela tiden tonåringar med starka viljor, behov och egenheter. De känns verkliga. Men snälla författarna, jag vill lära känna Ida lite bättre snart!

Den här boken är skriven av två författare och jag är ganska nyfiken på hur de burit sig åt när de skrivit. Jag upplever inte alls att det finns två olika "författarröster" undrar om de skrivit allt tillsammans?

Sammantaget är Cirkeln en helt fantastisk skildring av magi och realism. Handlingen är spännande, huvudpersonerna är psykologiskt trovärdiga och texten lättläst. Jag vill läsa fortsättningen nu!

Fler som skrivit om Cirkeln är Fiktiviteter, Snowflake, Zachan och DN.

Topplistan 2008

Dags att posta mina gamla Topplistor så att jag kan hålla lite ordning och reda. Böckerna är listade utan inbördes ordning och listan är konstruerad utifrån de "betyg" jag satt på böckerna samt utifrån mina minnen av dem.

Mannen utan öde - Imre Kertész
Molnfri bombnatt - Vibeke Olsson
Den gamle och havet - Ernest Hemingway
Onåd - J M Coetzee
Jerusalem - Selma Lagerlöf
Barabbas - Pär Lagerkvist (bäst!)
Öster om Eden - John Steinbeck
Mina drömmars stad - Per Anders Fogelström
Den allvarsamma leken - Hjalmar Söderberg
Stjärnans ögonblick - Clarice Lispector
Gregorius - Bengt Ohlsson
Nässlorna blomma - Harry Martinson
Serien om Sabina - Vibeke Olsson
Midnattsbarnen - Salman Rushdie
Kallocain - Karin Boye

Tematrio - barndomsskildringar

Jag har läst en hel del mycket bra barndomsskildringar det senaste året - en del självbiografiska, en del fiktiva. Eftersom jag är intresserad av barndomen och dess påverkan på resten av livet är detta ett tema i min smak. Jag hoppas få ta del av intressanta tips från er andra. Berätta om tre läsvärda barndomsskildringar!

1. Den senaste i den långa raden av barndomsskildringar jag läst är Felicia försvann av Felicia Feldt. Felicia försvann är en självbiografisk, mycket tragisk berättelse om en barndom som präglades av alkoholmissbruk, översvallande kärleksbetygelser och lika överdrivna bestraffningar, oförutsägbarhet, otrygghet, sexuell exploatering o s v. Jag skulle vilja poängtera att den här boken är läsvärd i sig själv, inte bara för att Felicias mor är Anna Wahlgren.

2. Fjolårets allra bästa bok Korparna av Tomas Bannerhed måste såklart med i min trio. Huvudpersonen Klas växer upp i ett fattigt Småland på 70-talet. Hans liv kretsar runt faderns tilltagande galenskap och traktens fågelliv. Det som är så unikt med Korparna är författarens underbara språk. Han berättar sin historia på en glasklar, poetisk prosa, han berättar om fåglarna och naturen så att läsaren hör fågelsången, känner dofterna från myren och förnimmer fågelvingarnas flaxande. Så vackert, så smärtsamt vackert.

3. Varför kom du inte före kriget? av Lizzie Doron är en självbiografisk berättelse om Elisabet som växer upp med en ensamstående mamma i Tel Aviv.  Modern Helena överlevde förintelsen och hennes liv präglas av upplevelserna i Europa, hon lever som om tiden inte existerade.  Att växa upp med en så svårt traumatiserad mor gör livet otryggt och oförutsägbart, samtidigt som moderns kärlek och omsorg tydligt märks i hennes strävan att ge Elisabet en "vanlig" familj och ett "normalt" liv.


Kanske lite oväntat står det relativt lilla förlaget Weyler för utgivningen av alla tre romanerna, bra jobbat.

 
"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Min kamp 2

När jag nu närmar mig slutet (har ett hundratal sidor kvar) av Min kamp 2, del två av Karl Ove Knausgårds mastodontserie om honom själv, är jag sprickfärdig av ilska. Kort och gott retar den här mannen gallfeber på mig med sina tvärsäkra, okunniga, ibland till och med obegåvade uttalanden. Han tycks tro sig veta allt om Sverige och han tror sig kunna göra jämförelser mellan svenskar och norrmän baserade på sina upplevelser i Stockholms innerstad. Men hur inskränkt får man lov att vara?

Ännu mer arg blir jag dock över hans sätt att tro sig vara expert på saker han helt saknar kunskap om. Efter att ha sett ett TV-program om kejsarsnitt tycker Karl Ove att det är "absurd at keisersnitt finnes som en alternativ måte å føde på" förutom om det finns medicinska skäl. Ett sånt yttrande framstår som fullständigt idiotiskt för den som arbetat inom området. "En ekte reaktionær nordmann" kallades Karl Ove efter sitt uttalande och det håller jag verkligen med om.

Men att jag blir arg på Karl Ove för hans dumma uttalanden är det minst påfrestande med att läsa hans självbiografi. Det är mycket värre att ta del av hur svårt han har att sätta dotterns behov före sina egna. Och för att skyla över sina brister uttrycker han att barn ju glömmer så fort. Men egentligen vet han nog att barn inte alls glömmer, han har ju själv inte glömt sin egen barndom och hans beteende präglas starkt av den otrygga anknytning han haft till fadern.  En typ av anknytning han löper stor risk att föra vidare till nästa generation.

Ja, det är svårt att läsa Min kamp, samtidigt som det är fascinerande. Jag tycker också att det är mycket svårt att skriva om mina tankar kring huvudpersonen, just för att han är en verklig person. Men, man får väl utgå från att en författare som skriver om sig själv på detta sätt är beredd på reaktioner från sina läsare. Del 3 ska handla mer om Karl Oves barndom, efter att ha läst denna kommer jag säkert att känna mer empati med honom igen.