Najwa växer upp i en välbärgad familj i Sudan, fadern är nära vän med de styrande i landet och modern ägnar sig åt välgörenhet. Najwa och hennes bror bär västerländska kläder och studerar vid universitetet i Khartoum. Där möter Najwa sitt livs kärlek, mannen med vänstersympatier som vill störta regimen och sätta hennes far i fängelse. Brodern hänger på klubbarna och kommer tidigt i kontakt med droger. En dag förändras livet drastiskt, landets styrande arresteras, Najwa, hennes bror och mor lyckas fly till London. 20 år senare har Najwas liv förändrats radikalt. Hon arbetar som hembiträde och besöker moskén regelbundet. Livet är tryggt och förutsägbart ända till arbetsgivarens unge son börjar se Najwa på ett nytt sätt.
Läsaren får ta del av Najwas berättelse genom att nutid och tillbakablickar varvas. På detta sätt vet man redan en hel del om vad som har hänt/kommer att hända, vilket väcker läsarens nyfikenhet och engagemang. Texten är mycket lättläst, boken är en bladvändare i ordets bästa bemärkelse, berättelsen fängslar utan att för den skull förenkla och tillrättalägga.
Najwa lever hela sitt liv med ett visst utanförskap. I hemlandet tillhörde hon de privilegierade, familjen levde mycket "västerländskt", de hade tjänstefolk och umgicks i regeringskretsar. Religionen var ointressant, något tjänarna ägnade sig åt. Under senare delen av livet lever Najwa som immigrant i London. Hon söker efter en identitet, efter nära relationer på olika håll och finner till slut trygghet i sin gudstro och gemenskap och sammanhang i moskén. Under slöjan finner Najwa till slut ro och mening med livet.
Minaret är något så sällsynt som en roman som beskriver islam från insidan, läsaren får lära känna en "vardagsislam" som inte handlar om fundamentalism, kvinnoförtryck och hat mot väst. Jag har heller inte läst några böcker som beskriver religionens funktion på ett så fint, nyanserat och vardagligt sätt. Min upplevelse är att tro ofta beskrivs mycket förklenande i "vanlig" litteratur och mycket rosenskimrande i "religiös" litteratur. Minaret är på detta sätt unik.
Sammantaget är Minaret en mycket bra bok om sökandet efter meningen med livet.
Under en hostande, nysande helg har jag bekantat mig med Mats kamp. Hittills har jag kommit halvvägs och intrycken är delade. Jag måste erkänna att trots intelligent humor och träffande iakttagelser blev jag inte ett dugg intresserad av Stockholms uteliv och Mats och Victorias "ungparsliv". Mitt ointresse förbyttes dock till uppskattning när Victoria blev gravid, och nu när Ellen är född är jag mycket förtjust i gestaltningen. Mats beskriver pappablivandet och relationen till tösen på ett mycket nyanserat sätt och ärligt sätt, jag ser fram emot att läsa mer.