Dax för nya serier

Motståndet mot att läsa serier försvann i ett nafs när jag läste den helt fantastiska Persepolis av Marianne Satrapi. Jag följde upp med Husfrid av Alison Bechdel, ytterligare en riktigt bra grafisk roman. Men sedan har det inte blivit så mycket - förrän nu. För igår låg det ett fint bokpaket från Galago/ordfront i min brevlåda, två nya böcker att recensera.

Ja till Liv av Liv Strömquist är mycket ombloggad och mycket omtyckt. Politisk satir uppskattas särskilt när den kombinerar intelligens, analysförmåga och dräpande formuleringar. Jag har tidigare "läst" och garvat åt Månadens manshora. Ja till Liv beskrivs som: en ABC-bok som ser ut som en LSD-karta. Från A till Ö diskuterar hon olika ämnen, allt från kristdemokratiska barn och nazisttjejer, till nördar och queerposörer i en skruvad skolbok, fylld med politisk satir, pedagogisk plakatpolitik och svaret på frågor som: Hur dog moderaterna ut? Varför är varje hallåa på TV4 förbunden att bli ihop med Niklas Strömstedt? Och vad tillför Robert Gustafsson till evolutionsteorin?

Mats kamp av Mats Jonsson är också den uppskattad i bokbloggosfären. Jag har inte tidigare stött på författaren, men jag faller pladask redan för titeln. Jag läser och avgudar ju som bekant även Min kamp. Båda kampböckerna skildrar: föräldraskapet, mansrollen och problemen med att få vardagen som småbarnsförälder att gå ihop på ett ... smärtsamt självutlämnande vis. Men jag skulle tro att Mats kamp möjligen är något mer samhällskritisk och humoristisk. I vilket fall ser jag mycket fram emot att läsa den här romanen.

Tematrio - Halloween

Det blev inget rysligt läst denna helg och det blir det ju i ärlighetens namn ganska sällan. Men jag ska bättra mig och våga mig på att läsa Ajvide Lindqvist så småningom. Men ni kanske har läst något om monster, vampyrer, spöken, ond bråd död osv? Berätta om tre skrämmande bra romaner/noveller!

1. Dr Jekyll & Mr Hyde av Robert Louis Stevenson. Dr Jekylls liv präglas av slitningar mellan det goda och det onda. Till slut manifesteras ondskan i Mr Hyde, som alltmer tar makten över Dr Jekyll. Vännerna oroar sig, men kan inte ana hur fasansfull sanningen är... Läsning av denna välkända kortroman var en positiv överraskning, berättelsen har ett djup som inte kommer fram i filmatiseringarna.

2. Främlingen i huset av Sarah Waters. Vad har egentligen hänt med ägarna till Hundreds Hall, varför har godset fått förfalla så? Och vad kommer att ske med byns unge läkare när han blir indragen i familjen Ayres liv? Främlingen i huset är en spännande sträckläsare med genomtänkt intrig och nyanserade personbeskrivningar. Olycksbådande stämning och fantasieggande miljöbeskrivningar

3. Jurtjyrkogården av Stephen King. Familjen Creed flyttar till ett trevligt hus på landet. Enda nackdelen är den stora motorvägen, som ligger i närheten av huset. Snart, utkräver den sitt första offer; familjens katt. Bakom den vanliga djurkyrkogården ligger Mic-Macindianernas begravningsplats, där alla naturlagar upphör att gälla. Fadern faller för frestelsen att begrava katten där. Skrämmande!


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Författare jag inte läst, men nog skulle gilla I

Ord och inga visor har startat ett nytt roligt "tema", hon skriver om författare hon inte läst men nog skulle gilla. Enligt O har följt efter och det tänker jag också göra. Här kommer således första inlägget om en författare jag inte riktigt kan förklara varför jag ännu inte kommit mig för att läsa.

Sara Lidman har funnits med på min lista över författare jag vill läsa i åratal. Hon brukar berömmas för att hon lyckas kombinera samhällsengagemang och stilistisk medvetenhet, en "nydanade språkkonstnär" kallas hon av sitt förlag. Lidmans mest kända romaner är Jernbanesviten som omfattar fem romaner, Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, Den underbare mannen och Järnkronan (fristående fortsättningar är Lifsens rot och Oskuldens minut). Men det känns som ett stort företag att läsa hela den här sviten, kanske vore det bättre att börja med lite mindre omfattande? Har ni tips?

Maryse Condé i Babel

Gårdagens Babel var som vanligt fantastiskt bra och höjdpunkten var naturligtvis samtalet med Maryse Condé. Jag blev så nyfiken på hennes senaste bok, Tills vattnet stiger, men borde kanske först läsa ut de två olästa jag redan har i bokhyllan - Segu och Desirada. Jag har läst och fascinerats av en av hennes romaner, Färden genom mangroven, en repris av min recension kommer i slutet av inlägget.

Under intervjun i Babel uttrycker sig Maryse Condé så fint kring vikten av att infoga magi och hopp i berättelser:

"Det var ett sätt att få läsaren att drömma. De avsnitten är fulla av magi och fantasi. Om man berättar en historia utan vare sig magi eller fantasi är det en dålig historia. Man har ... en plikt att i samma berättelse blanda det som är mycket sorgligt och det hoppfulla, fantasin... Det tycker jag är nyckeln till en bra och intressant bok."

Tankeväckande är också Maryse Condés tankegångar kring identitet och hur man uppfattas av andra där hon menar att ingen annan kan definiera vem man är, men att det är positivt att man uppfattas olika av olika människor och i olika situationer. Som psykolog är jag naturligtvis mycket intresserad av diskussioner kring hur en individ skapar sin identitet och på vilket sätt andras uppfattningar påverkar självbilden. Jag skulle gärna vilja veta mer om hur en människa med Maryse Condés bakgrund ser på detta.

Färden genom mangroven

Främlingen Francis Sancher hittas en dag död, med ansiktet nertryckt i leran inne i regnskogen, strax utanför den lilla byn Rivière au Sel på Guadaloupe. Ingen är förvånad att han gått döden till mötes i förtid, han var avskydd av många. Och älskad av några. Francis Sancher hade "allt slags blod i kroppen", det sades i byn att han var rik, själv sade han att han var förbannad och han brukade förutspå att han skulle gå en tidig död till mötes. Romanens handling utspelar sig under en natt, när byborna samlas till likvaka. I tur och ordning får vi höra de olika byborna berätta om sina liv och om den roll Francis Sancher spelat för dem. När alla till slut berättat framstår främlingen dock fortfarande som en gåta.

I romanen får vi lära känna många av byns invånare och vi får följa en del av dem flera generationer bakåt i tiden. Fram träder ett samhälle med stor misstänksamhet och främlingsfientlighet, ett samhälle som präglas av tro på övernaturliga krafter och högst realistisk kolonisation. Berättelsen är mångfacetterad, dramatisk och fängslande. Kärlek och hat bor sida vid sida, hierarkierna är tydliga och de flesta är överens om att blod inte bör blandas.

Naturens dofter tränger ut ur texten och bladen i boken krullar sig av fukten i regnskogen. Naturelementen i miljön skildras detaljerat, vilket verkligen ger berättelsen en exotisk prägel; men den skulle lika gärna kunnat utspela sig i en liten svensk bruksort.

Bokens strukturella uppbyggnad är intressant och lyfter berättelsen lite extra. Varje kapitel är berättat av en av invånarna, utifrån dennes högst personliga perspektiv. Författarens språkliga briljans kommer till uttryck genom alla olika personer hon ger röst åt. Ibland är meningarna svindlande vackra och poetiska, ibland är språket korthugget och "obildat".

Maryse Condé nämns ofta som Nobelpriskandidat och jag skulle gärna vilja se henne motta detta pris. Det skulle vara högst välförtjänt.

Kulturlunch

Idag har vi för första gången "Kulturlunch" på jobbet. Planerna på detta väcktes när vi som vanligt satt och spånade kring olika böcker. Jag har blivit ombedd att hålla lite i det hela och har därför beslutat att dagens tema är nordisk litteratur och film. Jag tänkte prata lite om Per Petterson, Karl-Ove Knausgård, Hanne-Vibeke Holst, Sofi Oksanen och Jón Kalman Stefánsson. Det känns lite magert från Danmark, men kanske ändå kan bli en bra blandning. Håll tummarna!