Black Swan är inte den typ av film jag vanligen väljer att se, den är egentligen alldeles för otäck. Men barnpsykiatern på jobbet var så tagen av filmen och tyckte absolut att vi andra skulle se den så att hon fick någon att snacka med. Och efter att ha sett filmen känner jag igen behovet att samtala efteråt. För det finns faktiskt inget ljust, positivt, lättsamt som väger upp den tyngd man känner efter att ha sett filmen. Själv storgrät jag under vissa delar, samtidigt som jag tyckte att filmen var oerhört vacker. Varför är den då så engagerande? Den är helt enkelt sann. Berättelsen håller hela vägen, skådespeleriet är suveränt, framför allt av huvudrollsinnehavaren Natalie Portman, och handlingen är inte överförenklad. Man får inte alla svar, man får väga in olika aspekter för att förstå huvudpersonen.
Filmen handlar om en ung dansös, som strävar efter att få göra de stora, komplicerade rollerna. Så erbjuds hon till slut möjligheten att spela huvudrollen i Svansjön, en roll som kräver att hon har kontakt med både sina goda och onda sidor. Den unga Nina har tidigare levt ett skyddat liv, pressen att få kontakt med sin inre "svarta svan" bryter ner hennes identitet och verklighetsförankring. Vad händer egentligen?
Andra fantastiska aspekter av filmen är dansen och musiken. Det här är vackert, det är mäktigt, det är snudd på magiskt.
Sammantaget tycker jag således att detta är en helt fantastisk film, men det är inte en film man ska titta på utan att vara förberedd. Här skildras psykisk press, fysisk smärta och hallucinationer på ett mycket otäckt sätt.
