Historien om det gamla barnet

Historien om det gamla barnet av Jenny Erpenbeck

En ung flicka med minnesförlust hittas en natt av polisen. Allt hon äger är en tom hink. Flickan berättar att hon är fjorton år, därutöver minns hon ingenting. Efterforskningar finner inga svar på gåtan om flickans identitet, hon blir därför placerad på ett barnhem. På barnhemmet utvecklar flickan en levnadsstrategi som gör henne närmast osynlig. Samtidigt finns dock en längtan efter att bli sedd, tilltalad, delaktig. Vem är flickan egentligen och vad har hänt henne?

Historien om det gamla barnet är en fascinerande, mytisk berättelse om en flicka som inte vill bli vuxen. Det är en berättelse som innehåller många frågor och få svar. Handlingen, beskrivningen av huvudpersonen, det poetiska språket och det existentiella temat är exakt i min smak.

Redan i inledningen av Det gamla barnet av Jenny Erpenbeck blev jag betagen. Här kommer ett litet smakprov på det rytmiska språket och på beskrivningen av flickan:

"Flickan kunde bara inte minnas det, hon kunde inte minnas början. Hon var totalt föräldralös, och allt hon hade och kände till var den tomma hinken som hon höll i handen, alltjämt höll i handen medan hon blev utfrågad av polisen." (sidan 7)

"Flickan har ett stort, fläckigt ansikte som ser ut som en måne med skuggor på, hon har breda axlar likt en simmerska, och från axlarna och neråt är hon som huggen i ett enda stycke, det finns varken någon upphöjning där som brösten borde vara eller någon inbuktning i höjd med midjan... Flickan vet att hon är för storväxt, därför drar hon in huvudet. Hon kröker kroppen som om hon på det viset måste hålla tillbaka en väldig kraft som rasar i hennes inre." (sidan 8)

Sammantaget är detta en kort, udda och mycket läsvärd roman.

Författaren Jenny Erpenbeck, född 1967 i Östberlin, är bosatt i Österrike och arbetar som operaregissör. Historien om det gamla barnet är hennes debutroman. Översatt till svenska är bland annat även romanen Hemsökelse som handlar om att "söka sitt hem (sitt ursprung) och finna det hemsökt". Denna bok måste införskaffas.

Fler som läst Historien om det gamla barnet är Frossa i böcker.

Tema Norden

Åh så otroligt roligt att nästa års tema på Bokmässan blir Nordisk litteratur! Jag läser alldeles för lite nordisk litteratur och det är något jag tror delas av andra. Jag kan så här i alla hast endast komma på två lästa islänningar (Arnaldur Indriðason och Jón Kalman Stefánsson), två fantastiska finnar (Sofi Oksanen och Tove Jansson), en handfull danskar (t ex Hanne-Vibeke Holst, Martin Andersen Nexö) och ganska många norrmän (t ex Sigrid Undset, Per Petterson, Cora Sandel, Karin Fossum, Knut Hamsun). Nu ska här frossas i nordisk litteratur - fast först ska jag ju läsa lite tyskspråkigt.

Läs mer i SvD.

Allt är upplyst

Allt är upplyst

Häromkvällen hyrde jag en film för jag tyckte att jag på något sätt kände igen titeln - Allt är upplyst. Så fort jag började se filmen förstod jag att den var baserad på boken med samma titel av Jonathan Safran Foer. Så här i efterhand önskar jag att jag inte sett filmen. Inte för att den var dålig - jag tyckte faktiskt mycket om den - utan för att jag förstår att jag nog skulle älska boken.

Allt är upplyst är en berättelse om en ung amerikansk judisk samlare, som ger sig ut för att hitta den kvinna som räddade hans farfars liv under andra världskriget. Sökandet leder honom till en liten ukrainsk by och hans vägvisare är en grinig gammal gubbe och hans popälskande sonson. Resan för med sig att de alla tvingas konfronteras med sitt ursprung.

Jag har nyss läst Det stora huset av Foers hustru Nicole Krauss, en roman som även denna handlar om att samla saker/minnen och sökandet efter det förflutna. På något sätt förstärker de båda berättelserna varandra och jag blir helt betagen.

Huvudrollen i Allt är upplyst spelar av min favorit Elijah Wood, såväl han som de övriga skådespelarna gör lysande rolltolkningar.

Summa summarum - detta var en fantastisk film - läs boken :-)

Sommarens läsning och annat

Det blev ett ganska långt, oplanerat uppehåll både med läsandet och bloggandet denna sommar. Jag har ägnat mig åt att träna, fixa i trädgården, införskaffa nödvändiga saker till huset (t ex lampor), semestra i Stockholm och spela Sims. I mitt Sims har författarna fått skapa sina liv efter fria val. Därför är nu Franz Kafka gift med Agatha Christie och tillsammans har de barnen Josef K och Jane M :-)

Fast jag har läst lite i alla fall. Det stora huset av Nicole Krauss är läst och älskad, dock ej ännu recenserad. Jag har dessutom läst Historien om det gamla barnet av Jenny Erpenbeck, en bok jag verkligen vill tipsa om. Det är en mycket annorlunda berättelse, skriven på ett underbart språk. Några citat kommer så småningom. Med öronen har jag läst Hjärtblad av Aino Trosell och Om inte nu så när av Annika Thor. Hjärtblad är en otroligt intressant historisk skildring av kvinnors liv. Om den varit något lite kortare hade den fått högsta betyg av mig. Om inte nu så när handlar om Sveriges hållning till flyktingar strax före och under andra världskriget. Det är beklämmande att behöva inse att vår tids snåla, fördomsfulla inställning till människor från andra kulturer har djupa historiska rötter. Annika Thors roman är angelägen läsning.

Jag tror jag älskar dig

Jag tror jag älskar dig av Allison Pearson

Första delen av denna berättelse utspelar sig under 70-talet, då David Cassidy orsakar rabalder med sina sammetsmjuka ögon och ett leende i mungipan. I en småstad i Wales drömmer många flickor om att bli den framtida Mrs Cassidy, bland dem finns Petra och hennes kompisar. Petra växer upp med en mycket krävande tysk mor, en mor som inte tillåter popbilder på väggarna. Bland tjejkompisarna är grupptrycket hårt, det gäller att försöka passa in och inte reta upp någon. I en annan del av världen har journalisten Bill motvilligt fått jobb på David Cassidy Magazine. Det fansen tror är Davids egna ord, kommer i verkligheten från Bill. Andra delen av romanen handlar om Petra som vuxen, hennes mor har nyligen avlidit och något oväntat händer som återigen gör att Petras intresse för David Cassidy väcks.

Jag tror jag älskar dig är en romantisk komedi som passar utmärkt som sommarläsning. Första delen fokuserar på Petras tonårsupplevelser och detta är den del av romanen jag tycker mest om. Författaren lyckas gestalta tonårens plågor på ett sätt jag själv minns och känner igen med en rysning. Jag var själv tonåring på 70-talet och romanens nostalgiska ansats träffar därför mitt i prick hos mig. Det som skiljde mig från Petra var en mindre monogam inställning, på mina väggar delade David Cassidy och Donny Osmond på utrymmet.

Bokens andra del är för mig något mindre intressant. Det har hänt mycket i Petras liv som författaren ganska snabbt sveper över. Bills liv lyckas inte heller engagera mig i särskilt hög grad. Däremot uppskattar jag den humoristiska tonen i del två och visst tycker jag att romantiken skildras på ett läsvänligt, trivsamt sätt, utan att det blir alltför smörigt.

Både vad gäller text och innehåll är detta en lättsmält roman, utan att därför sakna kvaliteér. 70-talsnostalgin passar mig perfekt och författarens förmåga att gestalta de plågsamma tonåren gör att boken blir något mer än "bara" en romantisk komedi. Ett extra plus vill jag ge för den intressanta intervjun med "real David" i slutet.