Junior börjar förskolan

Junior börjar förskolan, text av Anette Skåhlberg, illustrationer av Katarina Dahlquist, utgiven av Sagolikt Bokförlag, 2011

I Jösta och Johan fick vi lära känna giraffparet som längtade efter barn. De gav sig ut på stäppen för att leta och hittade till slut ett ägg som de tog hand om. Ur detta ägg kläcktes så småningom den lilla söta krokodilflickan, som får namnet Junior. I Junior börjar skolan får vi åter träffa den lilla familjen, nu är det dags för Junior att börja förskolan. Hon ser fram emot att börja förskolan, men samtidigt lite rädd. När dagen väl är inne är allt roligt till att börja med, men efter en stund känns det jobbigt för Junior att alla frågar om hennes föräldrar och verkar vara rädda för dem. När papporna kommer för att hämta Junior får barnen en överraskning, papporna är inga farliga krokodiler utan roliga lekfulla giraffer.

Det här är en fin berättelse om hur det är att börja förskolan. Lite extra besvärligt blir det för Junior eftersom de andra barnen tycks ha förutfattade meningar om hennes pappor. Härligt nog, och typiskt för alla Sagolikts böcker, visar det sig att barnen inte alls fokuserar på det vuxna kanske skulle göra. Här finns inga funderingar kring kön, barnens tankar kretsar kring andra saker, saker som är relevanta för barn. Är papporna farliga eller är de snälla?

Junior börjar förskolan är en ganska kort berättelse, den är lättläst och på rim. Med boken följer en CD där författaren själv läser boken, detta gillar vi verkligen i vår familj. På skivan finns dessutom två versioner; en "vanlig" och en långsammare som passar att lyssna på vid läggdags. Illustrationerna är som vanligt helt ljuvliga. De är lustiga, färgglada, uttrycksfulla och värmande. Berättelsen passar barn i förskoleåldern och kan läsas från c:a 2 års ålder.

Akademibokhandeln och jag

Den senaste veckan har jag varit på Akademibokhandeln i stan hela tre gånger. Första gången gällde besöket att införskaffa något för det presentkort jag fått av arbetsgivaren. Med tanke på givaren kändes det lämpligt att välja något yrkesrelaterat, samtidigt som jag självklart ville ha en roman. Denna kompromiss ledde mig till Betae Grimsruds En dåre fri. För två veckor sedan tilldelades författaren Sveriges Radios Romanpris priset för romanen med motiveringen: "För en skarp och drabbande läsupplevelse vars röster dröjer sig kvar." Efter att ha läst Bokmanias recension kändes valet självklart.

Men tyvärr fanns inte boken hemma så jag fock komma tillbaks några dagar senare. Då hade det dessutom blivit halva reapriset! Fast det fanns tyvärr inte så mycket böcker kvar. Men hem följde, förutom Grimsrud så klart, Människor helt utan betydelse av Johan Kling, Hennes döda kropp om Victoria Benedictsson av Lisbeth Larsson samt Tillbaka till sjumilaskolen av David Benedictus (äntligen något nytt om Nalle Puh!).

Idag gjordes det tredje besöket, men nu fick inga texter följa med hem. I stället införskaffade jag en mycket fin anteckningsbok att skriva i tillsammans med dotterns lärare i kinesiska och ett bokmärke i present till en arbetskamrat.

Kärlekens historia

Jag läser just nu en roman som sannolikt kommer att finnas med bland årets absoluta favoriter. Kärlekens historia är helt vidunderlig (vilket jag inte tyckte att Den vidunderliga kärlekens historia var), den får mig att fnissa och gråta om vartannat. Jag är så tagen, så betagen, så överväldigad. Visst trodde jag att romanen var bra efter det att jag läst Bokmanias recension, men jag hade ingen aning om hur påverkad jag skulle bli av den. Jag vågar nästan inte fortsätta läsa, jag vill inte att boken ska ta slut. Samtidigt kan jag naturligtvis inte lägga undan den. Vi är fler som förälskat oss i Nicole Krauss, Karin är inte överdrivet nyanserad i sina beskrivningar, hon heller. En ny roman av Nicole Krauss, Det stora huset, ges ut av Brombergs i april, det ser vi fram emot.

Bloggtips - Nobelprisprojektet

Jag har hittat en ny rolig bokblogg - klicka på bildlänken ovan för att spana in den. Josefin planerar att läsa en bok av varje Nobelpristagare - på två år. Hittills har hon läst två. Jag vill så klart önska Josefin lycka till med detta nåbla projekt och passa på att varna henne för att läsa andra bokbloggar. Jag vet alltför väl hur det kan gå med målsättningen att läsa Nobelpristagare när man ohjälpligt och oskyldigt dras in i bokbloggosfären ;-)

Järngräshoppan

Järngräshoppan av Salim Barakat, utgiven av Tranan, 2000.

Järngräshoppan är självbiografisk berättelse som skildrar författarens uppväxt på stäppen längs gränsen mellan Syrien och Turkiet. Romanen är skriven på ett underbart, vackert, poetiskt språk, ett språk som kolliderar och kontrasterar mot innehållet i berättelsen. Jag läser ofta om svåra uppväxtvillkor, grymma livssituationer och jag uppskattar realism. Men, i Järngräshoppan blir det faktiskt för mycket för mig. Detaljerade beskrivningar av djurplågeri, ohyggligt våld människor emellan, ofta med kvinnor som offer, sida upp och sida ner. Nej, jag klarar faktiskt inte ta till mig detta. Författaren beskriver en barndom som bara får mig att vilja gråta, han skildrar en uppväxt med total avsaknad av värme och nära relationer. Det hade varit lättare att läsa de ohyggliga skildringarna om det funnits något ljus i bokens mörker, som det är nu tvingas jag skumma delar av texten. Därmed missar jag kanske viktiga saker som kunde ökat min förståelse av texten.

Violen hade liknande problem, hon delar här med sig av en länk som ger en fördjupad förståelse av författaren och hans verk. Jag ska ge mig i kast med något annat av författaren så småningom.