Järngräshoppan är självbiografisk berättelse som skildrar författarens uppväxt på stäppen längs gränsen mellan Syrien och Turkiet. Romanen är skriven på ett underbart, vackert, poetiskt språk, ett språk som kolliderar och kontrasterar mot innehållet i berättelsen. Jag läser ofta om svåra uppväxtvillkor, grymma livssituationer och jag uppskattar realism. Men, i Järngräshoppan blir det faktiskt för mycket för mig. Detaljerade beskrivningar av djurplågeri, ohyggligt våld människor emellan, ofta med kvinnor som offer, sida upp och sida ner. Nej, jag klarar faktiskt inte ta till mig detta. Författaren beskriver en barndom som bara får mig att vilja gråta, han skildrar en uppväxt med total avsaknad av värme och nära relationer. Det hade varit lättare att läsa de ohyggliga skildringarna om det funnits något ljus i bokens mörker, som det är nu tvingas jag skumma delar av texten. Därmed missar jag kanske viktiga saker som kunde ökat min förståelse av texten.
Violen hade liknande problem, hon delar här med sig av en länk som ger en fördjupad förståelse av författaren och hans verk. Jag ska ge mig i kast med något annat av författaren så småningom.
Litteraturen tycks vara full av otrevliga, själviska, cyniska, rent av elaka gubbar. Har nyligen läst om två för mig själv och om en för dottern (fast han är i alla fall inte huvudperson). Berätta om tre böcker som befolkas av grisiga gubbar!
