Missa inte tävlingen!

Ni missar väl inte tävlingen!? Senast vid midnatt ikväll ska tipsraden vara inskickad om ni vill ha en cans att vinna Fallet av Albert Camus. Jag läser romanen för närvarande och kan garantera att den är fantastisk! Orsaken till att boken lottas ut just nu kan ni läsa om här nedanför.

Nobelmuseet och Brombergs Bokförlag inleder under våren litteratursamtal tillsammans. Utifrån Brombergs serie Nobelklassiker väljs böcker för diskussion under de vackra valven i Nobelmuseets bibliotek. Dorotea Bromberg, Nobelmuseets bibliotekarie Karl Berglund samt en specialinbjuden gäst leder samtalen, och tanken är att besökarna ska ha läst boken och vara delaktiga i diskussionen.

Första samtalet äger rum onsdag 30 mars, kl. 18.30-19.30. Man kommer då att diskutera Fallet av Albert Camus. Gäst är Elise Karlsson. Inträdet är fritt, men antalet platser begränsat och måste förbokas enligt principen först till kvarn. Anmälan görs per e-post: karl.berglund@nobel.se eller per telefon: 08 - 534 818 02.

Fina tillskott

Har senaste veckan fått fina recensionsböcker från några av mina absoluta favoritförlag. I paketet från Elisabeth Grate fanns Gilles kvinna av Madeleine Bourdouxhe (redan läst och älskar), Montedido av Erri De Luca och Kullen av Jean Giono. Från Thorén och Lindskog kom en nya roman av Siegfried Lenz, Vilken teater! (jag tyckte mycket om hans förra, En tyst minut. Från SEKWA kom en bok jag kikat på ganska länge, Ru av vietnamesiska Kim Thúy. Jag bara råkade läsa några sidor i den, om boken som helhet håller samma kvalitet är det en fullpoängare.

Samtida svenskor

När jag kikar i förlagens kataloger ser jag mängder av romaner skrivna av relativt unga (eller åtminstone ännu levande) svenskor. Och jag ser att det bloggas om Elin Boardy, Kristina Sandberg, Aino Trosell, Beate Grimsrud, Sigrid Combüchen m fl. Mycket verkar vara intressant och nu vill jag gärna ha lite skräddarsydda tips av er som känner mig. Jag tycker mer om romaner som utspelar sig i dåtid när det gäller svensk litteratur och jag tycker absolut inte om samtida diskbänksrealism. Problem med att få till städningen och bråk med maken om vem som ska vabba intresserar mig inte. Ge mig nu lite tips på samtida svenskor som skriver fint om sådant ni tror jag skulle vara intresserad av!

Konstsilkesflickan

Konstsilkesflickan av Irmgard Keun

Kontorsflickan Doris är trött på att arbeta. Hon drömmer om att bli stjärna på teatern eller om att finna den stora Kärleken. Eller åtminstone om en rik karl som kan försörja henne. Med en i all hast stulen päls rymmer hon hemifrån för att finna sin lycka i storstaden, Berlin. Hennes drömmar om att finna kärlek, framgång, lycka och rikedom krossas dock av den hårda verkligheten.

Det här är en fantastisk roman, skriven i dagboksform i ett raskt tempo. Här finns både galghumor och den mörkaste svärta. Doris är på något sätt både cynisk och naiv, hon är en flicka som korsar många moraliska gränser, samtidigt som hon är mycket noga med att följa sitt eget rättesnöre. Hon är så ung, så ung och hon väcker hos mig en önskan att ta hand om henne.

Konstsilkesflickan kom ut 1932, när Keun var 22 år, och den brändes på bål av nazisterna för att den var så omoralisk. Romanen skildrar stämningen under en dekadent tid, en tid som snart bara var minne blott. Irmgard Keun är en av många bortglömda författare, tyvärr. Hennes romaner förtjänar att åter uppmärksammas, de skildrar en intresssant tidsperiod utifrån ett kvinnligt perspektiv.

"När en ung kvinna med pengar gifter sig med en gammal karl för pengar och ingenting annat och ligger med honom i timmar och bara tittar skenheligt, då är hon en tysk mor med barn och en anständig kvinna. Men om en ung kvinna utan pengar ligger med en karl utan pengar, för att han har så fin hy och för att hon tycker om honom, då är hon en hora och ett fnask."

Hetta

Hetta av Ian McEwan, utgiven av Brombergs förlag, 2010.

Nobelpristagaren i fysik, Michael Beard, lever flott på sitt namn och gamla meriter. Han föreläser emellanåt och ger med sitt forna pris status till olika tillställningar. Det är dock ganska länge sedan han verkligen uträttade något av betydelse inom sitt område. Beard är en kvinnokarl, han lever nu tillsammans med sin femte hustru, en kvinna han mer eller mindre regelbundet bedrar. När hustrun får veta detta reagerar hon dock inte som de tidigare, i stället för att ställa till med scener tycks hon själv se sig om efter en ny partner. När familjelivet ser ut att vara på upphällningen ägnar sig Beard med förnyad kraft åt forskningen, han hoppas att ånyo vinna ära genom att utveckla en teknik som utvinner energi ut vatten och på detta sätt även rädda jorden från den globala uppvärmningen. Kommer han att lyckas eller kommer hans livslögner att hinna ifatt honom?

Hetta är en oerhört underhållande, satirik berättelse om en arrogant, osympatisk man som totalt saknar självinsikt. Beard är fullständigt skrupelfri, han anser sig stå över de lagar och regler som gäller vanliga människor. Han är helt enkelt en typ som kan reta gallfeber på en spik, även de gånger han möjligen har rätt. Samtidigt är Beard oerhört mån om hur han uppfattas, vilket emellanåt leder till katastrofala situationer. Han tycks även ha oerhört svårt att inse att hans kropp har vissa begränsningar. Beard påminner emellanåt om Mr Bean, han klantar till det och man blir oerhört frustrerad över att karln inte ens kan se till att kissa innan han ger sig ut på en scooterfärd i sträng kyla. Porträttet av Beard är komplext och mycket intressant. Förvisso är han i någon mån en karikatyr, men det där behovet av självhävdelse i kombination med bristfällig självkänsla kan nog ganska många känna igen hos sig själva. Och vem har inte emellanåt förlorat kampen mot sitt bättre jag när det gäller att köpa den där efterlängtade chipspåsen?

Författarens språk är som vanligt detaljerat, exakt och lite kyligt distanserat. Det passar osedvanligt bra ihop med en berättelse av den här typen. Insprängt i berättelsen finns, som alltid i McEwans böcker, en del teoretiska resonemang. Ofta brukar jag tröttna när författare skriver på detta sätt, men aldrig när jag läser McEwan, han kan få mig att tycka att nästan vad som helst är intressant.

Sammantaget är det här en av de roligaste böcker jag läst, flera gånger fick jag avbryta läsningen för att maken/dottern kom och undrade vad jag skrattade så åt. Att författaren raljerar både med den seriösa vetenskapen och de entusiastiska världsförbättrarna gör berättelsen extra underhållande. Naturligtvis finns det även en allvarlig underton i romanen, på många sätt är Beard är en sorglig figur. Jag undrar om McEwans möjligheter att själv tilldelas Nobelpriset minskat eller ökat genom hans raljerande, jag hoppas på det senare.