Sveriges Radios Romanpris

Vem får Sveriges Radios Romanpris ikväll, måntro? De nominerade är:

•Kristina Sandberg - Att föda ett barn
•Magnus Florin - Ränderna
•Aino Trosell - Hjärtblad
•Beate Grimsrud - En dåre fri
•Peter Törnqvist - Kioskvridning 140 grader
•Oline Stig - Jupiters öga

Tre av de nominerade är romaner jag har lust att läsa: En dåre fri, Att föda ett barn och Hjärtblad. Idag fick jag ett presentkort på Akademibokhandeln, för att jag utförde en sällsynt rolig arbetsuppgift, sannolikt kommer detta att leda till ett inköp av en av böckerna. Vi får väl se vem som vinner...

UPPDATERING


Beate Grimsrud tilldelades priset för sin roman En dåre fri med motiveringen: "För en skarp och drabbande läsupplevelse vars röster dröjer sig kvar." Utifrån de recensioner jag läst verkar boken vara fantastisk, min enda tvekan inför att läsa den är att det känns lite mycket som jobb för mig. Och när jag läser som psykolog blir inte nöjet detsamma. Nåja, vi får se om jag köper En dåre fri eller någon annan av mina favoriter.

Tematrio - Noveller/Novellsamlingar

Under lång tid har jag sagt att jag inte är så förtjust i noveller. Men kanske börjar jag faktiskt bli det i alla fall. (Och då har jag inte ens läst Båten ännu.) Berätta om tre noveller/novellsamlingar du tycker om!

1. Det där som nästan kväver dig av nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie är min senast lästa novellsamling. Adichie fokuserar på kvinnors situation, kvinnor i nutid och kvinnor från förr. Hälften av berättelserna utspelar sig i Nigeria, resten i USA. Här skildras den politiska oron i hemlandet, utbrotten av våld och förtryck, den tidiga kolonisationen av landet, det godtyckliga systemet när det gäller möjligheten att få asyl samt svårigheterna att anpassa sig i en exiltillvaro. Adichie styrkor är hennes förmåga att med små medel teckna personligheter som känns trovärdiga och som berör samt att det i berättelserna ofta inträder en vändning som tvingar både huvudpersonerna och läsaren att omvärdera tidigare förhållningssätt.

2. En spik, en ros av belgiska Madeleine Bourdouxhe är min favorit bland novellsamlingar. Novellerna innehåller upplysta ögonblicksbilder, där varken historia eller framtid spelar någon roll. På något närmast magiskt sätt uttrycker författaren allt som är värt att veta om livet, i några korta rader. Som läsare blir man andlöst betagen av de här unika kvinnoporträtten och den poetiska texten. Novellerna i En spik, en ros innehåller en blandning av vardaglighet och omvälvande händelser. Här finns kvinnorna när de stökar i köket, när de älskar passionerat och när de begår mord.

3. Främmande jord av indiska Jhumpa Lahiri påminner tematiskt delvis om Adichies noveller. Berättelserna skildrar lågmält och nyanserat hur exilproblematiken gestaltar sig under olika perioder i livet. Huvudpersonerna brottas på olika sätt med ett främlingskap och en kulturell rotlöshet. Här finns dock inte den invandrarmisär man ofta möter i litteraturen, exilproblematiken är nedtonad, men ändå ständigt närvarande i skildringarna av familjerelationerna. Lahiri berättar sina historier på ett lågmält sätt och hon har förmåga att berätta om det vardagliga utan att det upplevs som trivialt.


"Instruktioner"

Låna gärna bilden om ni vill, men ladda upp den på egen eller er bloggvärds server. Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Topplistor

Enligt O har börjat planera för årets Topplista, det tycker jag var en smart idé. Mot slutet av året är det ju ofta svårt att komma ihåg exakt hur bra böckerna från första delen av året verkligen var. Enligt O kör melodifestivalstuket med en finalist och två bubblare, jag härmar glatt. Hur många som slutligen hamnar på topplistan låter jag dock vara osagt, ibland läser jag ju oerhört många bra böcker i ett sjok. Och någon inbördes ordning tror jag inte att jag kommer att klara, jag brukar vara nöjd med att kunna utse en vinnare.

Till final
Den ovillige fundamentalisten - Mohsin Hamid (januari)
Anils skugga - Michael Ondaatje (februari)

Till andra chansen
En gåtfull vänskap - Yoko Ogawa (januari)
Under lejonets blick - Maaza Mengiste (januari)
Agnes Cecilia - Maria Gripe (februari)
Det där som nästan kväver dig - Chimamanda Ngozi Adichie (februari)


TOPPLISTA 2010
I fjol lyckades jag få till en lista, men den blev faktiskt aldrig publicerad på bloggen. Utan inbördes ordning är detta 2010 års 15 bästa böcker:

Lolita - Vladimir Nabokov
Darling River - Sara Stridsberg
Utvandrarna - Vilhelm Moberg
En tyst minut - Siegfried Lenz
Vägen - Cormac McCarthy
Den store Gatsby - F Scott Fitzgerald
Lark & Termite - Jayne Anne Phillips
Andarnas hus - Isabel Allende (bäst!)
Himlen i Bay City - Catherine Mavrikakis
Utrensning - Sofi Oksanen
Sultanbrudens skugga - Assia Djebar
Easter Parade - Richard Yates
Mot ännu en sommar - Janet Frame
Människornas jord - Pramoedya Ananata Toer
Ringens brödraskap - J R R Tolkien


TOPPLISTA 2009
Utan inbördes ordning och konstruerad utifrån de "betyg" jag satt på böckerna samt mina minnen av dem är detta 2009 års 15 bästa böcker:

Bränt barn söker sig till elden - Cordelia Edvardson
Kvinnor och äppelträd - Moa Martinson
På Chesil Beach - Ian McEwan
Siddharta - Hermann Hesse
När man skjuter arbetare - Kerstin Thorvall
Förvandlingen - Franz Kafka
Brott och straff - Fjodor Dostojevskij
Mig äger ingen - Åsa Linderborg
Om natten i Chile - Roberto Bolaño (bäst!)
Ut och stjäla hästar - Per Petterson
Allt går sönder - Chinua Achebe
En halv gul sol - Chimamanda Ngozi Adichie
Blindheten - José Saramago
Jenny - Sigrid Undset
Ormens väg på hälleberget - Torgny Lindgren


TOPPLISTA 2008
Utan inbördes ordning och konstruerad utifrån de "betyg" jag satt på böckerna samt mina minnen av dem är detta 2008 års 15 bästa böcker:

Mannen utan öde - Imre Kertész
Molnfri bombnatt - Vibeke Olsson
Den gamle och havet - Ernest Hemingway
Onåd - J M Coetzee
Jerusalem - Selma Lagerlöf
Barabbas - Pär Lagerkvist (bäst!)
Öster om Eden - John Steinbeck
Mina drömmars stad - Per Anders Fogelström
Den allvarsamma leken - Hjalmar Söderberg
Stjärnans ögonblick - Clarice Lispector
Gregorius - Bengt Ohlsson
Nässlorna blomma - Harry Martinson
Serien om Sabina - Vibeke Olsson
Midnattsbarnen - Salman Rushdie
Kallocain - Karin Boye

Det där som nästan kväver dig

Det där som nästa kväver dig av Chimamanda Ngozi Adichie, utgiven av Albert Bonniers förlag, 2011.

Det där som nästa kväver dig är en samling av tolv noveller med lite olika teman och längd. Berättelserna känns alla som ganska typiska för författaren, hon tar upp teman man känner igen om man läst hennes tidigare romaner. Adichie fokuserar på kvinnors situation, kvinnor i nutid och kvinnor från förr. Hälften av berättelserna utspelar sig i Nigeria, resten i USA. Här skildras den politiska oron i hemlandet, utbrotten av våld och förtryck, den tidiga kolonisationen av landet, det godtyckliga systemet när det gäller möjligheten att få asyl samt svårigheterna att anpassa sig i en exiltillvaro.

Även om den här novellsamlingens titel rent språkligt känns otymplig, beskriver den perfekt stämningen i novellerna. Sällan har jag läst något som får mig att reagera så klaustrofobiskt. Jag kippar efter andan, känner mig yr och får hjärtklappning när jag lever mig in i Adichies gestaltning av "fångade" kvinnor. Trots att språket och stilen skiljer sig mycket åt, finns det element i Adichies berättelser som påminner om Sara Stridsbergs gestaltning av "tillfångatagna honor" i Darling River.

Adichies texter är lätta att läsa, språket är kryddat med "nigerianska" ord (på igbo-språket, tror jag), handlingen fängslar omedelbart och berättelserna innehåller ett element av oförutsägbarhet. Man kan inte "slöläsa" Adichie, i berättelserna inträder ofta en vändning som tvingar både huvudpersonerna och läsaren att omvärdera tidigare förhållningssätt, detta är en av författarens styrkor. En annan styrka är hennes förmåga att med små medel teckna personligheter som känns trovärdiga och som berör.

Som jag hoppas framgår, är jag förtjust i den här novellsamlingen. Flera av kvinnorna har etsat sig fast i mitt minne: jag undrar hur det går för Nkem som vill flytta tillbaks till sin otrogne make i Nigeria, jag tänker på mötet mellan den kristna och den muslimska kvinnan under det våldsamma upploppet och jag sörjer med kvinnan som står i kö utanför den amerikanska ambassaden i Lagos, hon som tänker söka asyl i USA. Den allra sista novellen - Den hårdnackade historikern - berör mig mest. Här får vi möta människorna som försöker handskas med den vite mannens ankomst, här kolliderar två världar med varandra och leder nästan till den enes undergång. Den här berättelsen har många beröringspunkter med Allt går sönder av Chinua Achebe, den stora klassikern inom den moderna afrikanska litteraturen.

Sammantaget är Det där som nästan kväver dig en fantastisk novellsamling av en författare som verkligen har något att förmedla. Ibland får Adichie kritik för att hon skriver på ett lättillgängligt, "västerländskt" sätt, denna kritik upfattar jag som omdömeslös och nedlåtande. Det kanske snart är dags att inse att inte "vi" har rätt att definiera "dem" och diktera hur "de" ska leva/skriva. Läs den här novellsamlingen och allt annat av Adichie också.

Sju stenar till den otrogna hustrun (repris)

Sju stenar till den otrogna hustrun av Vénus Khoury-Ghata, utgiven av Elisabeth Grate förlag, 2009.

I en liten, avlägsen by vid öknens rand väntar den gravida trebarnsmamman Noor på sitt straff, hon är skyldig till äktenskapsbrott och dömd att stenas till döds. Hela byn har vänt Noor ryggen, maken har lämnat henne och tagit de tre sönerna med sig. I byn arbetar dock en fransk hjälporganisation och dit kommer en dag en kvinna, främlingskan. Främlingskan har i all hast flytt från sitt liv efter det att hennes älskare återvänt till sin hustru och hennes katt avlidit. Främlingskan blir mycket upprörd över Noors situation och gör allt hon kan för att få mullor, shejker och ministern för bekämpande av syndigt leverne att ändra domslutet. Till slut lyckas hon utverka att Noor ska få föda sitt barn innan hon stenas. En udda vänskap växer fram mellan Noor, den galna profetiska Amina och främlingskan.

Den här romanen handlar om en främmande kultur, om vår egen kultur och om våra reaktioner då vi inte längre kan använda vår inre kompass för att styra rätt och undvika faror. Inget i främlingskans tidigare liv har förberett henne på möten med kvinnor som inte alls fungerar på det individuerade, differentierade västerländska sättet. Kvinnorna främlingskan möter tycks vara utbytbara, både i männens och deras egna ögon. En kvinna ska straffas; vem spelar inte så stor roll. Främlingskan har stora svårigheter att anpassa sitt beteende till det förväntade i ett samhälle som bygger på olikhet och åtskillnad mellan könen.

Det är också mycket svårt för främlingskan att förstå att Noor själv accepterar sharialagen och anser att hon bör straffas. Det främlingskan uppfattar som en regelrätt våldtäkt beskriver Noor som ett kärleksmöte. Hon anser själv att hon varit otrogen. Varför gör hon det, undrar vi, som ser henne som ett offer? För att hon, i lika hög grad som vi, är en del av sin kultur. Kanske är det ett sätt att bevara ansiktet, kanske handlar det helt enkelt om att man har en helt annan definition av samtycke och våldtäkt än vi har. Det är intressant att författaren beskriver främlingskans svårigheter att förstå, samtidigt som hon låter båda kvinnorna dela erfarenheten att vara inblandade i otrohetsaffärer. Jag får intrycket att författaren arbetar med egna upplevelser av att vara lika, olika, delaktig, utanför, individ, kvinna.

De lagar och det synsätt författaren beskriver är ohyggliga vantolkningar av Koranens budskap. Det är viktigt att vara medveten om att romanen skildrar fundamentalism och de värsta avarter av Islam som står till buds. Den värld som här beskrivs handlar mer om uråldriga traditioner än om religion, här har "fromma" män anammat och iklätt gamla sedvänjor nya religiösa ord. Kvinnoförtryck varken börjar eller slutar med Islam.

Det poetiska, sagobetonade språket lyfter den här romanen till höga höjder. Texten är smärtsamt vacker och kontrasten mellan skönheten i det måleriska språket och den trista, fula verklighet som skildras är hjärtskärande. Berättelsen förs framåt ur olika perspektiv, ibland är den allvetande berättarrösten tydlig, ibland tycks Noor själv föra ordet och ibland är det Amina, ingens dotter, som framför sina tankar. Främlingskan, fransyskan tilltalas med du. Jag brukar inte vara förtjust i du-tilltalet, men i den här romanen är det perfekt. Det finns inget kvinnligt jag i den här boken, inte ett jag i vår vanliga västerländska mening. Här finns mer eller mindre differentierade kvinnor och ett vittne, en biståndsarbetare, ett Du, en läsare.

Sammantaget är det här en mycket bra, mycket läsvärd roman som skildrar ett vidrigt kvinnoförtryck.