En munter begravning

En munter begravning av Ljudmila Ulitskaja, utgiven av Bazar förlag, 2007.

Kan det verkligen finnas något muntert med en begravning? Ja, efter att ha läst En munter begravning av Ljudmila Ulitskaja är jag beredd att svara ja på den frågan. Det är augusti 1991. Den ryskjudiske immigranten och konstnären Alik ligger för döden i en ångande varm lägenhet på Manhattan. Han vänner och älskarinnor samlas runt honom för att dela hans sista tid i livet. Hustrun försöker förtvivlat finna bot för Alik hos olika läkare, genom magiska örter och hos Gud. Kanske skulle Aliks liv kunna räddas om han bara gick med på att bli döpt. Problemet är hans judiska härkomst och hans bristfälliga tro. Vid Aliks dödsbädd får vi träffa de kvinnor som följt honom genom livet. Här finns den alkoholiserade hustrun, den tokiga italienska grannen, cirkusakrobaten som blivit en framgångsrik jurist, tonåringen som tappat tron på vuxenvärlden och älskarinnan med de vackra brösten. Samtidigt som Alik närmar sig sin sista stund i livet kan besökarna på CNN följa ett uppblossande uppror i hemlandet, ett uppror som berör dem alla.

En munter begravnig är en humoristisk, varmhjärtad skröna som både roar och berör. I denna lilla bok finns alla viktiga teman; liv och död, ensamhet och gemenskap, kärlek och utanförskap. Lägg därtill en präst och en rabbi så är handen full. Romanens styrka är dess ömsinta kvinnoporträtt. Även om personerna på många sätt är både udda och extrema finns det något hos dem alla man kan känna igen och relatera till. Texten är lättläst och berättelsen präglas av rysk melankoli, en vemodig stämning man hela tiden kan förnimma under ytan.

Sammantaget är detta en munter, vemodig berättelse om kärlekens obetvingliga styrka, om livets oförutsägbarhet och dödens oundviklighet. Det här var mitt första möte med författaren, ett möte som definitivt väckte mitt intresse att läsa mer.

Hallå resenärer!

Hej Jorden-Runt-resenärer! Jag hoppas att ni alla tryggt anlänt till era första destinationer. Själv har jag faktiskt denna etapp lyckats läsa alla tre böckerna, jag får väl erkänna att jag tjuvstartade lite med läsandet.

Att läsa Här av Wisława Szymborska var mer givande än jag vågat hoppas på. Jag är förvisso ännu ingen hängiven lyrikläsare, men motståndet börjar definitivt minska. Ingen konst av Péter Esterházy var i grunden en bok som var något för "svår" för mig. Delar av den uppskattade jag dock, det ömsinta porträttet av modern berörde mig. En munter begravning av Ljudmila Ulitskaja var en mycket positiv överraskning. Jag föll pladask för hennes enkla, men vackra språk, den humoristiska handlingen och den vemodiga stämningen.

Hur går det för er, har ni funnit er tillrätta och börjat läsa?

Tuppen och hönan i hasseldungen

Tuppen och hönan i hasseldungen av Peder Christen Asbjörnsen och Jörgen Moe. Illustrationer av Tord Nygren. Utgiven av OPAL, 2010.

En dag när tuppen och hönan plockade nötter i hasseldungen satte hönan ett nötskal i halsen. Tuppan sprang iväg till källan för att hämta lite vatten åt sin fru. Men källan ville inte ge tuppen något vatten förrän hon fått ett löv av honom. Tuppen sprang iväg till linden för att få ett löv, men linden ville inte ge tuppen något löv förrän hon fått röda gullband av honom. Tuppen sprang iväg till jungfru Maria för att få röda gullband, men Maria ville inte ge honom några gullband förrän hon fått skor av honom. Den stackars tuppen sprang än hit, än dit hela dagen för att försöka hitta någon som kunde och ville ge honom det han behövde. Till slut träffade han en kolare som gav honom en gåva utan att begära något först och då alla andra fått det de velat ha kunde tuppen till slut ge vatten till sin höna och rädda hennes liv.

Tuppen och hönan i hasseldungen är en klassisk upprepningssaga, en traditionell folksaga som under 1800-talet insamlades och nedtecknades av av den norska duon Peder Christen Asbjörnsen och Jörgen Moe. Upprepningarna ger texten en härlig rytm, det här är framför allt en saga som passar för högläsning. Boken är mycket rikt illustrerad och de fina färgbilderna väcker barnets (och den vuxnes) nyfikenhet och engagemang. Berättelsen är spännande, ända till slutet är det ovisst hur det ska gå för den döende hönan. Den 5-åriga dottern tycker att boken är rolig och lagom spännande. Vid läsningen tog hon upp en del funderingar kring att inte de andra var hjälpsamma och gav tuppen det han ville ha, det borde de enligt henne ha gjort.

Sammantaget är detta en rolig, spännande bok för äldre förskolebarn och en bra inledning till att diskutera ämnen som hjälpsamhet, egoism o s v.

Bokhandelsnytt

Läst i senaste numret av Svensk Bokhandel:

Akademibokhandeln tänker återgå till att vara en Bokhandel! Det ensidiga fokuset på bästsäljare och pris ska försvinna, man planerar att satsa mer på allmän facklitteratur och på en kommunikation med omvärlden som mer betonar läsningens betydelse. För att få till detta byter man reklambyrå och satsar på en kampanj under mottot "Vi kan böcker bäst av alla". Det här är oerhört glädjande nyheter! Vi har bara ett par bokhandlar i min mellanstora stad och ingen av dem har böcker jag är intresserad av. Därför handlar jag numer enbart på nätet. Men jag har länge saknat möjligheten att strosa omkring i en riktig bokhandel, titta, känna och lukta på böcker.

På nätsidan finns det en ny, fristående bokhandel, FritzStåhl. Ägarna Suzanne Fritz och Gunilla Ståhl vill med sina nya butik skapa en bokhandel som är mer personlig och upplevelsebetonad. Man fokuserar på mervärden som lästips och recensioner och på att göra bokköp på nätet till en mer lustfylld upplevelse. FritzStåhl har även ett välgörenhetstänkande som grundar sig i ägarnas engagemang för allas rätt till läsning: fem procent av omsättningen går till Compartir, ett läsprojekt med bokbussar och bibliotek i Honduras slumområden. Värt att stödja, eller hur?

Några slank med

Jag har ju som sagt gjort en del beställningar på Bokus och AdLibris den senaste veckan, fyra stycken för att vara exakt. Först gjorde jag en stor beställning på Bokus, därefter uppmärksammade jag några böcker på AdLibris, sedan gjorde mig Vixxan uppmärksam på Torgny Lindgrens trologi och till sist insåg jag att jag inte hade Sorgesång inbunden. Hittills är således fyra beställningar gjorda.

Man skulle ju kunna utgå från att jag åtminstone håller mig till reaböckerna när jag nu löper amok och storhandlar, men så är tyvärr inte fallet. Fast jag har varit återhållsam, mycket återhållsam.

Två icke-reade böcker till dottern slank dock hastigt och lustigt ner i kundvagnen. Tösen har kommit in i faktaboksåldern och önskade sig en bok om stjärnor och planeter. Jag hoppas att Blinka lilla supernova av Helen Rundgren och Maria Beskow kommer att passa bra. Den finaste boken i världen, Sagan om den lilla farbrorn av Barbro Lindgren gavs i fjol ut med nya illustrationer av Eva Eriksson. Detta är en bok vi helt enkelt måste ha i vårt hus. Om den egentligen är mest till mig eller till dottern är oklart.

En tyskspråkig bok slank också oförhappandes ner i kungvagnen. Jag kunde inte motså vare sig dess omslag eller beskrivning. Historien om det gamla barnet av österrikiska Jenny Erpenbeck beskrivs som en "sällsam och fascinerande poetisk fuga om en flickas försök att gömma sig i barndom och oskuld och vägra vuxenblivandet". Visst låter det intressant? Har någon läst den?