onsdag 2 februari 2011

Här - Wisława Szymborska

Här av Wisława Szymborska

Jag är ingen van lyrikläsare och jag har ganska snäv smak, jag håller mig till säkra kort som Gustaf Fröding och Pär Lagerkvist. Att läsa Här av Wisława Szymborska var därför att utforska något helt nytt. Och så här efteråt har jag ganska svårt att formulera några synpunkter på hela verket. Här är ett tunn diktsamling, den innehåller 19 dikter av olika längd. Ibland refererar författaren till "den stora konsten och litteraturen" ibland skriver hon om vardagens klimpsoppa med fläsksvål. Jag har emellanåt svårt att hänga med i tankegångarna, men då och då glimtar det till av förståelse även hos mig. Szymborskas dikter är lättlästa, men de innehåller en hel del livsvisdom, den sortens visdom som inte gör sig märkvärdig.

Dikten Tonåring, som berättar om den åldriga författarens möte med hennes tonårsjag, tycker jag mycket om. Tonåringen är impulsiv och utrymmeskrävande, så som tonåringar är. Den gamla försöker begränsa och korrigera, så som de äldre gärna gör. Men, trots att mötet inte blir helt konfliktfritt, kan de båda samsas kring kärleken till halsduken, den fina randiga halsduken som deras mamma virkat åt dem.

Dikten som tydligast gestaltar vår nutid kallas Icke-läsning. Den här dikten är fantastisk, man känner så tydligt igen sig i nutidens hets och stress. Kanske är det för att motverka denna tidsanda jag läser? För jag läser gärna långa meningar och till och med ganska långa böcker. Här är ett litet smakprov från diktens inledning:

Icke-läsning

Köper man Prousts verk
får man ingen fjärrkontroll med sig från bokhandeln
man kan inte zappa
över till en fotbollsmatch
eller en frågesport och vinna en Volvo

Vi lever längre,
men mindre exakt,
i kortare meningar.

Även den avslutande dikten, Vermeer, talar till mig. Den här dikten gör mig glad och skänker tröst.

Vermeer

Så länge kvinnan där på Rijksmuseum
samlad, i målad tystnad,
dag efter dag häller
mjölken ur kannan i bunken
förtjänar inte Världen
världens undergång.



Sammantaget var mötet med Wisława Szymborska en positiv överraskning. Jag är fortfarande ingen hängiven lyrikläsare, men en del små guldkorn hittade jag.

tisdag 1 februari 2011

Jorden Runt 3 - Östeuropa

Nu är det dags att hoppa på bussen, tåget, båten, flyget eller den flygande mattan för nu far vi österut. Första resstoppet gör vi i Östeuropa, där vi läser författare från Ungern, Polen och Ryssland. Hoppas att ni hittar en bok/böcker som passar er smak. Nedan finns korta beskrivningar av böckerna, de är som vanligt lånade från förlagen och bokhandeln.

Ingen konst av Péter Esterházy (Ungern)

Efter att i den magnifika boken Harmonia Cælestis (sv 2004) ha berättat om sin far är det nu modern som Péter Esterházy vill återkalla till livet. I en berättarström, vars intensitet söker sin like, berättar han om sitt och moderns gemensamma femtiotal. Det var en tid då den ungerska kommunistdiktaturen var som hårdast och den ungerska fotbollen stod som högst, en paradox som Esterházy gör till ledmotiv i sin roman. På moderns dödsbädd tar tex berättaren/sonen sista chansen att förklara offsideregeln för henne men innan dess har hon berättat för honom att det bara var hennes unika kontakter med dåtidens fotbollsstjärnor Puskás! som familjen klarade sig undan deportation. Ingen konst fick när den kom ut i Tyskland i fjol utmärkelsen Årets fotbollsbok. Juryn bestod av sportjournalister.

Péter Esterházy är född 1950 i Budapest i en familj som varit inblandad i landets öden sen 500 år tillbaka men som efter andra världskriget förlorade allt, ägodelar och inflytande. Han har studerat matematik, själv spelat fotboll, och genom en rad romaner som alla karakteriseras av en otrolig språklig vitalitet intagit positionen som en av Europas främsta författare och given Nobelpriskandidat.

Här av Wisława Szymborska (Polen)

Wisława Szymborskas nya diktsamling har fått namnet Här. Adverbet är typiskt för Szymborska; hennes dikter är alltid närvarande i nuet, hon värjer sig mot nostalgin och betraktar inte självklart minnet som sin vän. Den nyktra distansen och milda, roade ironin passar henne bäst vare sig hon möter sig själv som ung, samtalar med inspirationen eller funderar över konstens och litteraturens roll i historien. Det finns tröst och hopp att hämta i att det är möjligt att flyga i drömmen och att det finns människor, händelser och ting som är här, på riktigt.

En munter begravning av Ljudmila Ulitskaja (Ryssland)

Augusti 1991. I en olidligt varm lägenhet i New York samlas en grupp ryska emigranter kring Aliks dödsbädd. Alik är en karismatisk man, älskad av dem alla, speciellt av kvinnorna som turas om att vårda honom medan hans livsandar efterhand lämnar honom. Deras tankar kring den döende mannen och minnena av deras liv i Ryssland avbryts av livliga debatter och småbråk: Vem älskade Alik mest? Ska han få ett kristet dop innan han dör, som hans alkoholiserade katolska fru Nina innerligt önskar, eller ska han försonas med sin barnatro och välsignas av en rabbi som råkar finnas till hands? Och vad innebär de stora omvälvningarna i deras älskade Moskva som via CNN utspelar sig framför ögonen på dem?

Ljudmila Ulitskajas rosade roman är samtidigt rolig och vemodig, språket är lyriskt i sin ryska sorgsenhet och författarinnan förödande träffsäker i sina detaljobservationer. En munter begravning är en roman som speglar komplexa tankar och känslor om liv och död, kärlek och saknad, hemland och exil.

måndag 31 januari 2011

Tematrio - Feel-Bad


Egentligen vet jag inte riktigt vad som definierar feel-bad litteratur, jag har bara hört begreppet användas. De böcker jag valt karaktäriseras av en tydlig undergångsstämning. Berätta om tre bra, sorgliga, eländesskildringar, här kallade feel-bad bcöker.

1. Doris, i Konstsilkesflickan av Irmgard Keun, är trött på att arbeta. Hon drömmer om att bli stjärna eller att finna den stora Kärleken. Med en i all hast stulen päls rymmer hon hemifrån för att finna sin lycka i storstaden, Berlin. Fantastisk roman, skriven i ett andetag om den naiva, kärlekslängtande Doris.

2. Tant Theodora av Patrick White, är en kvinna som ständigt avvisas. Under barndomen lever hon aldrig upp till moderns förväntningar och den man Theodora förälskar sig i gifter sig med hennes syster. Tant Theodora är ett porträtt av en människa som aldrig lyckas passa in i samhället eller nå fram till andra människor på djupet.

3. Systrarna Sarah och Emily, i Easter Parade av Richard Yates, lever sina liv i längtan efter något mer. Sarah växer upp till en konventionell skönhet, hon gifter sig tidigt, försöker skapa det perfekta hemmet och föder barn. Det visar sig dock att hennes liv inte är så idylliskt som det ser ut att vara på ytan. Emily strävar efter att bli intellektuell och älskad. Hon lever i den ena relationen efter den andra, men tycks alltid bli övergiven och lämnad. Ensamheten blir Emilys lott.


"Instruktioner"

Låna gärna bilden om ni vill, men ladda upp den på egen eller er bloggvärds server. Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

torsdag 27 januari 2011

Vad bloggar hon om?

Vad bloggar hon om? Ja, det undrar Elin Swedenmark, i Kattis & Co, när jag idag gör debut i pressen. (Fast jag har varit på bild i lokalblaskan vid ett par tillfällen, en gång då jag skymde Jerry Williams på scen dit jag blivit uppdragen...) Ni som läser bloggen vet förstår att det är jag som bloggar om böcker.

Jag tycker nog att jag hade kunnat tas för präst i alla fall. Det är ett yrke jag faktiskt övervägt. Hos Präst-Ida kan ni möta den riktiga prästen, hennes blogg ser intressant ut. Hälsofantast är jag inte, men mer hälsosam har jag blivit. Ska nog spana in Smala Jessica för att få lite tips. Modebloggare? Nej, inte sannolikt. Äger inga Odd Molly, fast jag tycker att en del av dem är snygga. Men man får mycket böcker för en Odd Molly-klänning... Hos Karolina på Molly Dolly kan man nog lära sig en hel del om mode, jag ska allt göra ett litet besök, vill ju se presentabel ut på bloggträffen i Göteborg.

 

Foto: Klara Leo

lördag 22 januari 2011

Hennes mjukaste röst

Karen vaknar upp i en sjukhussäng efter att ha råkat ut för en bilolycka. Hon har dessförinnan blivit dumpad av en man, oklart vilken i ordningen. Via tillbakablickar står det snart klart för läsaren att Karen alltid längtat efter kärlek, längtat i så hög grad att hon inte haft nog med kärlek och omtanke att ge sina barn. Karens behov verkar vara outsläckliga. Och jag blir så himla trött på människan! Och det är naturligtvis detta som är författaren Bengt Ohlssons styrka, hans skildrar Karen så nyanserat och detaljerat, så inträngande och trovärdigt att jag knappt står ut med henne. Vi får se om jag orkar kämpa vidare med Karen eller om jag lämnar henne där i sjuksängen. Förstå mig rätt, boken är oerhört bra, men jag blir så trött på Karens oföretagsamhet och hjälplöshet.