Mer till barnbokhyllan

Dottern har fått lite mer sommarjobb, tack till Sagolikt, Opal och Bonnier Carlsen. Boken om tuppen som försöker hämta lite vatten åt sin döende höna (Asbjørnsen och Moe) har redan lockat till skratt. Boken om Jösta och Johan, två av samma sort som vill ha barn, är redan en favorit och den där skära med de brokiga kompisarna har vi läst om i många varianter, de går alltid hem.

 

Tematrio - Titelblommor

Jag plockade faktiskt en midsommarbukett i år, men jag satte den i vas i stället för att lägga den under kudden. Med tanke på helgens blomstrande tema tycker jag att den passar bra med ett tema om blommor i titlar. Berätta om tre böcker med en (eller flera) blommor i titeln! Själv tänker jag begränsa temat ytterligare, till att handla om rosor.


1. Ingen dans på rosor av Hannah Green handlar om Deborah, 16 år, som läggs in på mentalsjukhus med diagnos schizofreni. Under flera år har hon byggt upp en egen värld för att undfly den verklighet hon inte uthärdar. Deborahs värld bebos av onda och goda makter som kan ge lycka eller plåga henne så att hon drivs att förstöra sin egen kropp för att få lindring. Självmordsförsöket som lett till att Deborah läggs in på sjukhuset uppfattas av psykoanalytikern Dr Fried som ett rop på hjälp. En terapeutisk behandling för att finna en väg ut ur sjukdomen inleds. Den behandlande Dr Frieds fullständiga namn är Frieda Fromm-Reichmann och hon är en pionjär inom området. Ingen dans på rosor är lite svårtillgänglig p g a att den skildrar en värld som är psykotisk till sin natur. Men, om man tar sig lite tid och försöker sätta sig in i Deborahs tankesätt är det en oerhört fängslande berättelse.

2. Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén skildrar två familjers öden i den bohusländska skärgården. Den väna Gabriella blir förälskad i en man, vars far mördats av hennes far och bror. Romanens styrka är dess fantastiska miljöskildringar av den bohuslänska kusten och dess spännande handling. Stämningen är ödesmättad och man kan lätt föreställa sig det stormande havet piska upp den ena vågen efter den andra. Även de nyanserade personbeskrivningarna och samhällskritiken gör denna berättelse läsvärd. Romanens svaghet är idealiseringen av självuppoffrande kvinnor, man kan lätt irritera sig på de förlegade värderingarna. Språket är lite gammaldags tungt, vilket kan göra boken lite trög att komma in i. Dock tror jag att boken helt klart vinner på att man behåller det något ålderdomliga språket, då detta förstärker tidandan.

3. I Kungens rosor av Moa Martinson har Mia blivit vuxen och ska stå på egna ben. Hon har fått arbete som barnpiga i en prästgård, hos en sträng känslokall änkling. Mia älskar barnen, men har svårt att stå ut med stämningen i prästgården. Hon söker sig i stället tillbaks till barndomsstaden Norrköping, där hon får arbete som brödskärerska i en restaurang. Här träffar Mia många intressanta människor och här möter hon kärleken. Kungens rosor är den tredje och sista delen i självbiografin om Mia. De föregående delar är Mor gifter sig och Kyrkbröllop. Trilogin om Mia berättar utan åthävor om det tunga, fattiga livet kring sekelskiftet, språket är enkelt och berättelsen engagerar läsaren omgående.


"Instruktioner"

Låna gärna bilden om ni vill, men ladda upp den på egen eller er bloggvärds server. Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Sommarquiz

Jag har återupptäckt GP, som jag inte läst sedan jag lämnade staden för att flytta "hem". Deras quiz är jättekul, här är en om sommarböcker. Tyvärr hade jag inte alla rätt denna gång, är ju inte så bekant med Schulmans barndom. Men med hjälp av ett par gissningar hade jag i alla fall 9 rätt :-)

The hobbits

Här är min töntiga favoritvideo om de små hobbitarna och hjältarna :-)

Vägen

Vägen av Cormac McCarthy.

En far och hans son vandrar genom ett öde, svartbränt landskap på väg söderut, mot havet. Landskapet är täckt av aska, så gott som allt liv på jorden är utsläckt, solens strålar når ej jordens yta, mörker råder. Kylan är genomträngande och den fallande snön blandas med askan i luften. För att kunna andas bär de överlevande människorna ansiktsmasker. Fadern och sonen svälter, det är svårt att hitta något ätbart. Fadern drar deras få ägodelar i en kundvagn och de söker desperat efter mat, värme och andra "goda" människor. Ibland kommer de till övergivna hus som ännu ej plundrats, men lika ofta stöter de i stället på fasansfulla människor, som överlevt genom att äta de andra.

Vi får aldrig veta vad som orsakat förstörelsen, som inträffat flera år tidigare. Jorden är dock sönderbränd, alla djur är döda, endast ett fåtal människor har överlevt katastrofen. I denna postapokalyptiska värld överlever den starke. Här finns inte längre några lagar eller någon moral. För att överleva måste man vara försiktig och kunna försvara sig. Fadern har ett vapen, men bara två kulor. Fadern vill dock inte döda någon, han och pojken tillhör de "goda", de "bär med sig elden". Ondska och godhet är centrala teman i berättelsen, ondskan tar sin gestalt i rövarband som håller människor fångna och vid liv tills de ska ätas. Pojken är god, han vill dela med sig av det lilla de har och hjälpa andra. Fadern tvingas ibland utföra tvivelaktiga handlingar för att försvara sig själv och pojken. Hur länge kan man rättfärdiga sin handlingar genom att säga att man tillhör de "goda"?

Vägen är en oerhört gripande berättelse om en far och hans son och en fruktansvärd skildring av livet efter jordens undergång. Som läsare blev jag invaderad av den klaustrofobiska, ångestladdade stämningen. Trots att jag inte ville veta vad som skulle hända pappan och pojken, kunde jag inte lägga ifrån mig boken. Stämningen är suggestiv, närmast hypnotisk i sin tomhet, författaren har vävt en väv så tät att man blir helt instängd i den. Vägen är helt enkelt skrämmande bra, det är en bok man ständigt återkommer till i tankarna. Och det är en bok man absolut bör läsa.

Språket är precist och avskalat. Stor del av boken är skriven i dialogform, faderns och pojkens samtal är korthuggna, varje ord innehåller något angeläget. Här finns dock också oerhört vackra beskrivningar av det fruktansvärda öde fadern och sonen tilldelats:

"Han gick ut i det grå ljuset och han stod där och han såg för ett kort ögonblick världens absoluta sanning. Den arvingelösa jordens kalla oavlåtliga kretsande. Obevekligt mörker. Solens blinda hundar i deras lopp. Universums förkrossande svarta vakuum. Och någonstans två jagade djur som darrade likt rävar i sitt gryt. Lånad tid och lånad värld och lånade ögon att sörja dem med." (sid 112)