Människornas jord

Människornas jord av Pramoedya Ananta Toer, utgiven av Leopard Förlag, 2003.

I romansviten om den (infödde) javanesiske pojken Minke berättar han själv sin egen och Indonesiens historia. I Människornas jord är Minke en ung pojke och tiden är 1890-tal. Minke växer upp i en privilegierad familj och han studerar vid det holländska gymnasiet i Surabaya. Han anammar kolonisatörernas livssyn och drömmer om en framtid i Europa. När Minke presenteras för Annelies, den vackra dottern till en holländsk affärsman och dennes konkubin blir han blixtförälskad. Annelies familj lever ett mycket udda, komplicerat liv. Fadern är alkoholiserad och det visar sig att Annelies mor, Nyai, är det som sköter familjens affärer. Minke välkomnas in i familjen, men inte alla ser på situationen med vänliga ögon. Minke får alltmer upp ögonen för vad den europeiska imperialismen innebär och hur kolonisatörerna egentligen betraktar de infödda.

Människornas jord är en roman som innehåller många element. Den innehåller en fin, varm berättelse om passionerad, komplicerad kärlek. Den är en uppväxtskildring som varsamt och nyanserat beskriver en pojkes utveckling till en ansvarstagande, ung man. Och romanen undersöker och gestaltar imperialismens människofientliga natur och den konfliktfyllda relationen mellan kolonisatör och koloniserad. Under det senaste året har jag läst romaner av stora författare som Chinua Achebe och Maryse Condé, med samma tema, och Pramoedya Ananta Toer är väl värd att jämställas med dessa.

Under sina 14 år som politisk fånge på ön Buru diktade författaren muntligt de berättelser som senare blev romansviten Burukvartetten. Människornas jord är första delen i kvartetten, del två Barn av alla folk och del tre Fotspår är översatta och utgivna, del fyra, Glashuset, sägs komma under nästa vår. Under många år censurerades Pramoedya Ananta Toers alster i hemlandet, ett land vars historia innehåller många konflikter, krig och inbördeskrig. 1945 utropade Sukarno Indonesiens självständighet och därefter följde fyra år av konflikter innan Holland erkände Indonesien som ett självständigt land. 1965 genomfördes en militärkupp och Suharto tog över som Indonesiens ledare. Båda diktatorerna såg på Pramoedya Ananta Toers författarskap med misstänksamhet, vilket ledde till censur, husarrest och fångenskap. Pramoedya Ananta Toer avled 2006, vid 81 års ålder.

Människornas jord är en realistisk roman, fylld av spänning och kärlek. Samtidigt innehåller den nyanserade skildringar av Indonesiens historia. Texten är lättläst och lockar till sträckläsning. Sammantaget är detta en roman som förtjänar mycket uppmärksamhet och många läsare.

Drama i efterkrigstid

Läsningen av Främlingen i huset har rivstartat, detta är en roman jag vill läsa snabbt. Vad har egentligen hänt med ägarna till Hundreds Hall, varför har huset fått förfalla så? Och vad kommer att ske med byns unge läkare när han blir indragen i skeendena på det gamla godset? Miljöskildringarna är fantasieggande, jag känner dofter från svunna tider och skapar inre bilder av huset under dess glanstid. Även huvudpersonerna väcker mitt intresse, de är helgjutna människor av kött och blod (med hår på benen). Hoppas handlingen håller allt det inledningen lovar!

Bokfrågornas ABC - T

Nu är det dags för bokstaven T i Lilla O:s utmaning.

1. Berätta om en bok som handlar om turism!
Den motvilliga resenären av Jenny Diski står ännu oläst i bokhyllan, men den handlar om att vara turist. Av det jag läst om boken verkar den vara mycket rolig.

2. Har du någon favoritbok som blivit tv-serie?
Jag har nyligen äntligen läst Utvandrarserien och den kommer alltid att vara en av mina favoriter. Och visst var även TV-serien otroligt bra. Så är inte fallet med TV-serien om Arn, böckerna är bra, filmatiseringen riktigt dålig.

3. Vilken är din favorittitel?
Farväl till vapnen är en mycket fin titel, tycker jag. Läsandet av boken var misslyckat, det skedde medelst tvång på engelska under gymnasietiden. Men, nu skulle jag nog uppskatta även innehållet.

4. Berätta om en bok där tillfälligheter spelar stor roll.
I Främlingen av Albert Camus "råkar" huvudpersonen döda en man och sedan blir allt som det blir. Tillfälligheter styr huvudpersonens liv, han tar mycket lite ansvar för att själv forma sin tillvaro.

Bokbörsen, mitt favvoställe på nätet

Det är verkligen livsfarligt att börja söka efter böcker på Bokbörsen.se. Fingrarna liksom flyger fram över tangentbordet och klickar, utan att vara ihopkopplade med cortex. Denna gång lyckades jag, tack och lov, bryta kontakten innan jag blev helt ruinerad, men tre nya beställningar blev det.

Från Signe till Alberte av Kerstin Thorvall har fattats mig ganska länge, nu slog jag till på ett exemplar i nära nyskick. Jag har ännu bara läst första boken i trilogin, När man skjuter arbetare, och den älskade jag.

Gun-Britt Sundströms För Lydia har jag också sneglat på ett bra tag. Min favorithjalmar är ju Söderberg och den bästa av hans romaner är Den allvarsamma leken. Jag kan tänka mig att just Gun-Britt Sundström skulle kunna skriva en roman "vid sidan om", som är i min smak. (Vänligen lär mig vad det kallas när en författare skriver en bok baserad på en annan(s).)

Stina Aronsson är det dags att bekanta sig med och mitt val föll på Hitom himlen. Jag har på nätet läst att boken "känns sävlig och svårläst", det borde betyda att jag kommer att tycka om den ;-)

Mot ännu en sommar

Mot ännu en sommar av Janet Frame, utgiven av Albert Bonniers förlag, 2010.

Grace Cleave är en författare från Nya Zeeland, som bosatt sig i London. Hon lever ett stillsamt liv och deltar inte gärna i det sociala livet. Då hon får en inbjudan från ett ungt par i norra England att tillbringa helgen hos dem, tackar hon med stor tvekan ja. Resan och helgvistelsen blir mycket påfrestande för Grace, som inte lyckas formulera det hon vill säga. Författaren med de skriva orden i sin makt förmår inte kommunicera med vare sig det yngre paret eller deras barn. Hur hon än försöker lyckas hon inte nå människorna, kanske kan det bero på att hon egentligen själv inte är en människa, utan en flyttfågel. Parallellt med handlingen i "nutid" får vi ta del av Graces minnen från barndomen och "hemlandet".

"Jag känner att om jag vore människa och inte som nu, gudskelov, en flyttfågel, skulle jag vara en av de första programmerade människomaskinerna, och ha kalla ögon som blinkar och blixtrar på givna tider, och en mun som utstöter sin kantiga kod." (sid 90)

Janet Frame skrev den självbiografiska Mot ännu en sommar redan 1963, men hon beslutade att den inte fick ges ut under hennes livstid, eftersom hon ansåg den vara för privat. Vid den här tidpunkten var Frame redan en erkänd författare. Hon växte upp i en kulturellt intresserad arbetarklassfamilj med fem barn. På grund av faderns arbete flyttade familjen ofta och bodde ibland i mycket undermåliga hus. I Mot ännu en sommar gestaltar författaren hur modern skapade berättelser av deras liv, som låg ganska långt från barnens upplevda verklighet. Janet Frame vistades under flera år på mentalsjukhus med diagnosen schizofreni innan hon blev en etablerad författare. Hon behandlades med insulin och ECT, de behandlingar som då stod till buds. Mycket finns skrivet om Frames mentala tillstånd, och olika diagnoser har föreslagits. Själv är jag mer intresserad av författarens upplevelser och uttryckssätt än av eventuell diagnostik.

"När Anne sa: inte direkt, rös Grace av fasa som om hon själv var Anne och ändå var inte Anne hon utan Graces mamma, å det var ingen ordning på identiteten, varför skulle folk jämt överskrida sina gränser? Vilken hemsk stöld har inte skett i mitt liv, tänkte Grace, som har fråntagit mig förmågan att dra upp gränser, att veta hur man skiljer på person och person, folk är som havet..." (Sid 206)

Mot ännu en sommar är en inträngande porträtt av en ensam kvinna, som söker bemästra sina känslor av osäkerhet på olika sätt. I de ögonblick rädslan tydligt manifesteras är det lätt att känna empati, svårare blir det då Grace lägger sig till med en narcissistisk, överlägsen attityd. Båda reaktionerna visar dock att huvudpersonens ångest är svår för henne att hantera. I mitt tycke är de dissociativa symtomen, upplevelsen att inte längre vara en människa, mest intressanta. Det verkar finnas nära samband mellan förmågan att dissociera och förmågan att skapa stor konst.

"Jag är inte där, tänkte hon. Jag är inte där. Jag är ingenstans. Hon kände att världen slocknade av att bli så abrupt utestängd och hon flaxade med vingarna mot mörkrets dörr, men ingen öppnade, nej, ingen hörde." (Sid 191)

Janet Frame skriver en smärtsamt vacker prosa, som väcker känslor och skapar inre bilder hos läsaren. Språket, och även i handlingen, påminner om Tant Theodora av Patrick White, som jag läste med stor behållning förra året. Båda författarna kräver engagemang och nyfikenhet hos läsaren, då deras texter är fyllda av symbolik och utforskande av ordens betydelser.

Sammantaget är Mot ännu en sommar ett fantastiskt vackert porträtt av en kvinna med omfattande känslomässiga svårigheter. Boken bör läsas med eftertänksamhet och öppenhet för andra verkligheter.