"Ålderdomen är inte en kamp - ålderdomen är en massaker." (sidan 165) Detta är kontentan av Philip Roths tjugosjunde roman - Envar. I inledningen av boken får vi ta del av de anhörigas tankar och känslor i samband med huvudpersonens begravning, därefter får vi följa huvudpersonen från barndomen i faderns ur- och juvelerarbutik till ålderdomen då han slutligen förlorar kampen mot sjukdom och lidande. Vi får ta del av huvudpersonens berättelse om sina äktenskap, sina barn och sin svårighet att stå emot sexuella frestelser. Mot slutet får vi också läsa om huvudpersonens alla kontakter med vården, om komplicerade ingrepp och om hans tankar kring döden.
Skildringen av huvudpersonen i Envar är oerhört bra. Fram träder en man som slits mellan att vilja försonas och vilja försvara sig. Han försöker ärligt granska sig själv, han uttrycker ånger över vissa val han gjort i livet som sårat andra, han erkänner sin bitterhet och avundsjuka mot den kärnfriske äldre brodern och han försöker se sina bevekelsegrunder som de är. Men när det gäller relationen till sönerna tar det stopp. Då vill inte den äldre mannen alls bära ansvaret för sitt misslyckade föräldraskap längre, då framträder i stället en tämligen oförsonlig, hård, aggressiv attityd.
Romanens språk är lättläst och fullständigt fritt från sentimentala floskler, det finns ett driv i texten som gör att man har svårt att lägga ifrån sig boken. Det rena, enkla språket kombinerat med den osminkade skildringen av huvudpersonen gör Envar till en mycket läsvärd roman. Resan mot det obevekliga slutet är smärtsamt att ta del av, skildringen av kroppens förfall och slutliga svek väcker känslor av sorg och vrede hos mig. Där författaren Philip Roth lyckas vara helt konsekvent i sin skildring av ålderdomen, ryggar läsaren jag tillbaks och vill helst inte veta allt.
Förr eller senare är det väl ändå dags att ge Nobelpriset till en amerikan, då borde Roth ligga bra till.
"När jag nu sitter här ... och jag blickar tillbaka, har varje rörelse genom landskapet den gången färgats av det som kom efteråt, och det ena kan inte skiljas från det andra. Och när någon säger att det förgångna är ett främmande land; att de gör saker annorlunda där, så har väl också jag känt på det viset under större delen av mitt liv därför att jag varit tvungen, men jag känner inte längre så. Om jag bara koncentrerar mig, kan jag gå in i minnets lager och leta fram rätt hylla med rätt film och försvinna in i den och i min kropp ännu känna den ridturen genom skogen med min far..."
