Fullträff

Äntligen har jag hittat en ljudbok som fungerar på alla sätt. Jag har försökt lyssna på massor av böcker senaste tiden, men inte funnit något jag gillat. Antingen har uppläsaren läst för sakta, läst på jobbig dialekt eller överdramatiserat texten. Men nu har jag börjat lyssna på Rolf Lassgårds uppläsning av Ut och stjäla hästar av Per Petterson. Den är perfekt! Jag hade ju tänkt läsa boken i december, men får väl stuva om lite i läsplanerna. Vilken fin bok detta är, jag blev omedelbart intresserad av den gamle (?) mannen och hans uppväxt.

Min vistelse i Sydamerika/Västindien

Mitt resstopp i Sydamerika och Västindien var underbart. Jag läste mycket som var oerhört bra, och blev sugen på att stanna kvar. Läs gärna de här böckerna!


Översten får inga brev av Gabriel García Márquez.

I femton år har den gamle krigsveteranen, översten, väntat på ett brev med den utlovade pensionen, ett brev som aldrig kommer. Översten får inga brev skildrar en korrumperad värld, där de som har ser till att få mer, på bekostnad av de som inget har. Författaren beskriver skammen över fattigdomen, men samtidigt speglar romanen ett oresonligt, obändigt hopp. Översten ger inte avkall på sina principer, utan värdighet kan han inte leva.


Om natten i Chile av Roberto Bolaño.

Denna korta, mycket speciella roman handlar om en döende präst som ser tillbaks på sitt liv och försöker förstå, försvara sig och försonas med sitt samvete. Vi får ta del av ett sorgligt människoöde samtidigt som vi också får följa händelserna kring militärkuppen i Chile, Allendes fall och Pinochets utrensningar av oliktänkande. Sammanfattningsvis är Om natten i Chile en nattsvart bikt, med tragikomiska inslag, skriven på att makalöst språk.


Färden genom mangroven av Maryse Condé.

Romanens handling utspelar sig under en natt, när byborna samlas till likvaka. I tur och ordning får vi höra dem berätta om sina liv och om den roll Francis Sancher spelat för dem. När alla till slut berättat framstår främlingen dock fortfarande som en gåta. Författarens språkliga briljans kommer till uttryck genom alla olika personer hon ger röst åt. Berättelsen är mångfacetterad, dramatisk och fängslande, den skildrar kärlek och hat, vidskepelse och förtryck.


Den sista läsaren av David Toscana.

Att beskriva vad Den sista läsaren handlar om låter sig inte så lätt göras. Detta är ingen enkel berättelse, utan en roman som speglar något genuint mexikanskt. Här gestaltas landets fragmenterade historia, förtrycket under olika härskare och en utarmning av folket. Romanen berättar också om längtan, om döden, om längtan efter de döda och om litteraturen. Den sista läsaren är skriven på en ren, avskalad prosa.

Tråkiga tongångar

Visst kan det vara kul att läsa om konflikter bland giganterna, men jag blir ledsen när jag plötsligt tvingas inse att människor jag beundrar tillgriper metoder jag inte gillar.

I flera artiklar i DN senaste veckan har det debatterats om Salman Rushdie och interna konflikter i Svenska Akademien. Allt startade med ett mycket sympatisk porträtt av Peter Englund - den motvillige efterträdaren. Jag satt och småmyste under läsningen och kände att "vi" har en ständig sekreterare, man kan vara stolt över (fast jag tyckte mycket om den avgående också).

Kerstin Ekman var dock mindre förtjust i reportaget än undertecknad och kritiserar Englund för att försöka skriva om historien gällande konflikten om Rushdie. Kerstin Ekman har, som bekant, lämnat sin stol i Svenska Akademien, enligt hennes själv p g a att Akademien inte självklart uttalade sig till stöd för Rushdie då denne utsattes för dödshot från fundamentalister för att ha skrivit Satansverserna. Ekman är ganska bitsk i sin kritik mot Englund och mot den lojalitet mot Akademien hon tycker att han företräder.

Som väntat bemöter Englund Ekmans kritik några dagar senare, och tyvärr gör han det på ett sätt som jag inte alls uppskattar. Jag uppfattar hans tonfall som nedlåtande och uttrycker man sig på detta sätt får man räkna med att konflikten övergår i en debatt kring manliga maktstrukturer. Som man i högre ställning kan man inte unna sig lyxen att kritisera en kvinna för att hon är upprörd. Man kan inte sätta sig i positionen som lite oförstående, när man är så intelligent som Englund. Och man klappar inte lite tröstande kvinnor på huvudet för att lugna dem! Detta retar faktiskt gallfeber på ganska många av oss. Och sakfrågan blir av mindre betydelse. Skärpning, tack!

Läs andra bloggares inlägg om Svenska Akademien, Rushdie-affären, Peter Englund, Kerstin Ekman.

Persepolis

Bokhoras fredagsfråga handlar denna vecka om genrer vi undviker och mitt svar är att jag undviker BOATS, läser få deckare, ännu färre SF och absolut inga tramsandliga böcker. Fram till förra veckan skulle jag också sagt att jag inte läser serier, jag roades inte speciellt av serier som barn/tonåring heller. Ändå köpte jag Marjane Satrapis Persepolis på Bokmässan och har i princip sträckläst den. Jag är oerhört imponerad över hur små medel författaren använder för att skapa inre bilder hos mig som är klart mer detaljerade och realistiska än de schematiska teckningarna i boken. Kort handlar Persepolis om en ung kvinnas sökande efter en identitet och ett land som går från kaos till förtryck. Boken är mycket läsvärd!

Tillkännagivandet av Nobelpriset

Svenska Akademien har beslutat tillkännage namnet på årets Nobelpristagare i litteratur torsdagen den 8 oktober kl. 13.00 i Börssalen. Måtte Peter lyckas öppna dörren ;-)